Unga svenska tjejer utomlands i främmande bilar

I en känsloladdad artikel skriver Cim Efraimsson om sin bekantskap med den 19-åriga svenska flickan som mördades i Paris förra helgen. Jag förstår Cims förtvivlan. Jag har varit med om liknande trauma två gånger. Första gången var på sjuttiotalet, när jag bodde i New York och ett par svenska tjejer i 20-årsåldern kom hem till mig på fest en lördagskväll. De hade följt med en annan tjej som var vän till min dåvarande flickvän. Dessa tjejer hade anlänt till USA några dagar tidigare och de berättade att de dagen därpå skulle sticka iväg till Kalifornien. Under samtalet kom det fram att de tänkte lifta hela vägen till Los Angeles.
"Ni är inte kloka!", sade jag. "I USA liftar inte unga söta tjejer som ni - det är ju livsfarligt!"
"Ja,ja,ja!", svarade de och berättade hur de hade varnats för detta av alla möjliga personer, men att de själva tyckte att det var okej eftersom de var två.
"Dessutom har vi rest mycket och vi vet ju hur man avfärdar killar!", sade de med självsäkerhet i rösterna. Jag kände mig nästan lite tjatig när jag flera gånger under kvällen försökte avstyra dem från att lifta i USA, men de lyssnade inte på mig. En tid senare kom en svensk vän till mig till New York. När jag hämtade honom på JFK Flygplats hade han med sig färska svenska tidningar. Jag tackade och tog emot dem och höll på kvävas när jag såg bilderna på Expressens första sida. Det var de flickorna som hade varit hemma hos mig den kvällen. De hade klivit in i någon bil någonstans vid någon vägkant i USA och mördats av chauffören.

Andra gången var ännu mer traumatisk eftersom jag var ännu närmare bekant med offret. Det var 24-åriga Åsa. En glad och sprallig tjej som blev kompis med min f.d. hustru när vi träffade henne under en semester på Maldiverna. Åsa var dyklärare och jobbade på Fritidsresor. Hon var en oerhört positiv och glad tjej, som alltid skojade och som man inte kunde låta bli att tycka om. Efter semestern höll vi kontakt med Åsa och några till som vi hade träffat. Det blev en och annan fest i Stockholm.

Det var på en gemensam väns 40-årskalas i Halmstad som vi för sista gången träffade Åsa. Jag har ett foto där hon snackar med mig och min f.d. hustru och just när det fotot togs höll hon på att berätta att hon skulle till Egypten några dagar senare. Hon skulle bli dyklärare på Fritidsresors nya anläggning där, om det nu var Sharma el Sheikh eller Hurghada minns jag inte. Jag minns hur jag reagerade för att hon skulle åka ensam till Kairo och vistas där någon dag innan hon fortsatte till anläggningen. Hon tyckte det var skithäftigt och såg fram emot det. Men jag har varit i Kairo och tro mig kära läsare - det är inte en stad där en ung, söt, blond tjej ska vandra omkring ensam. Min f.d. kallade mig för en jävla "parsa" när jag höll på tjata på Åsa att hon inte skulle åka ensam till Kairo. Men Åsa var en "rutinerad reseledare och hon kunde ta hand om sig själv", hette det.

Nästa gång Åsa och jag möttes var när våra gemensamma vänner valde mig till att hålla ett tal under hennes begravning. Hennes kista var liten. Hon hade, precis som flickan i Paris förra veckan, mördats av en taxichaufför mitt i natten. Han begravde henne i sanden på en strand utanför Kairo. Liket hade hittats flera månader senare och förflyttats till Sverige efter en stor diplomatisk insats av UD. Egyptierna tillåter nämligen inte att begravda personer förflyttas! Jag minns tårarna och förtvivlan i salen när jag höll mitt tal om Åsa. Det var samma slags tårar och förtvivlan som Cim Efraimsson skriver om nu.

Mannen som mördade de två liftande svenskorna fick dödsstraff. Det fick också den egyptiske taxichauffören som mördade Åsa. Jag undrar om straffen har verkställts? Den 19-åriga Paris-svenskans, mördare kommer med stor sannolikhet att åka fast och få livstids fängelse. Vi har inte dödsstraff inom EU.

Cim och alla andra som kände 19-åringen ska få gråta i dag. Det är rätt att gråta och få ut känslorna för det som vi mänskliga varelser inte riktigt kan förstå, nämligen hur en av oss kan ta livet av en annan av oss. Jag åtminstone, kommer aldrig att kunna begripa varför.

Av William Butt 24 apr 2008 13:58