Fred på Jorden!

"I natt jag drömde något som jag aldrig drömt förut, jag drömde det var fred på jord och alla krig var slut". Så börjar en fredssång av Ed McCurdy, översatt av Cornelis Vreeswijk. Att få fred på Jorden, är väl och har länge varit, mänsklighetens ultimata önskan. Så varför kommer vi aldrig dit?

Mycket handlar om hur man sedan länge präglat barnen. Där börjar grunden till utvecklingen. Om barn inte får respekt, uppmärksamhet eller vis kunskap och inte heller lär sig omsorg om allt levande - hur ska de kunna ge det som vuxna? Kortfattat bygger det på kärleksfull och medveten fostran. Det barn präglas med tidigt kan de som vuxna ge till sin familj och omvärld. Men om bara en bråkdel får en bra start, kommer merparten som ju inte fått det, sannolikt att skapa situationer som leder till disharmoni, vilka kan övergå i våld och krig. Även om det finns undantag!
Mycket tyder på att krig och våld kommer ur dålig ansvarskänsla inför allt levande. Om alla kände den kärlek till naturen, djuren och till sin nästa som naturfolk gör och försöker få alla att öppna till, så skulle det vara annorlunda på Jorden. Då skulle man inte längre kunna kriga och bomba eller på andra sätt skada människor, djur och natur. Då skulle alla känna sitt ansvar, även för kommande generationer.

En av drivkrafterna bakom krig, skövling av natur och kränkning av mänskliga rättigheter, är girighet. Man vill ha något som någon annan eller andra har. När naturliga miljöer till följd av skadegörelse rubbas, så rubbas också naturens lagar. På grund av det kommer så mycket annat ur sin balans. Människor, djur och natur får sjukdomar och naturkatastrofer ökar.

Om alla förstod att allting utvecklas och påverkas i ett längre perspektiv så skulle planering och beslut präglas av den vishet som bland annat indianer efterlever. Det sker på andra grunder än makt- och statusbegär och vinstintressen för företag. Deras ledare fattar beslut utifrån ett långsiktigt perspektiv som ska gynna allt levande, med den kommande sjunde generationen i åtanke.

Naturfolken är inte krigiska eller giriga till sin natur och de har länge försökt få den övriga mänskligheten att förstå hur vi borde förändra vårt levnadssätt. Detta för att vi ska undvika miljöförstöring, orättvisor och krig. Det berättas att de vita förr uppviglade stammar mot varandra för att man ville åt någon naturresurs eller mark. Liknande saker sker än idag inom olika regioner.
Något som brukar diskuteras är hur pass stor inverkan sådant som våldslekar och Tv - och dataspel med inslag av våld och krig har på barnen. Det kan tyckas oskyldigt: "Det är bara lek". Men är det verkligen så? Leken "kan bli allvar" när barnet vuxit upp. Det vill säga, grundtonerna sitter kvar. Risken är att det kan yttra sig i en liknande känsla av att vinna olika kamper. Fast med vuxna "leksaker" i form av olika krigsvapen. I kombination med maktbegär och tävlingsinriktning, att nå längst, vara bäst med mera, så kan det säkert ta sig värre uttryck än vad många anar.
Inte bara föräldrar har ett stort ansvar. Det har också lärarna i grundskolan. Förr var eleverna ofta rädda för dessa, som bland annat använde aga, vilket naturligtvis inte är acceptabelt. Men idag är det ofta tvärtom: lärarna är ofta rädda för eleverna. De talar om att de upplever hot, att eleverna agerar nonchalant och sitter och SMS´ar på lektionerna och struntar i vad de säger.

Hur kan man få en balanserad relation mellan lärare och elever? Lärarna borde återta sitt ledarskap, men inte genom maktutövning och aga. Utan genom att både agera ödmjukt och inge respekt. Samtidigt bör elever känna samhörighet och att de har ett egenvärde.

Barn behöver vuxna som får dom att hålla det goda vid liv inom sig och att uttrycka det i allt de gör. Detta bär de med sig till vuxenlivet. Det som ges ut och lärs in kommer åter i en spegling. Fast i en annan tid. Där de vuxna också kommer att uppleva den tillvaro barnen som vuxna skapat, utifrån det de präglats med.

Mycket har gått snett på vår Jord. Det är dags att förändra detta. Bryta den onda cirkeln. Ansvaret faller på alla vuxna. Nu!

För alla kommande generationers skull!

Mona Rosenberg
Cina Lagerstedt Nilsson
Ulrika Hävre
Berit Eriksson
Ing-Marie Ekmark

Project Save The Earth
www.pste.se och www.pste.se/foreningenpste

Av Mona Rosenberg 07 mar 2008 09:50