Lycka är att ha en familj!

- Men han är ju färdigbehandlad!, sade läkaren som ville skriva ut Den Käre.

Efter flera strokes och en grav kol har vi försökt att måna om Vår Käre men till slut hände det som absolut inte borde få hända: Dålig balans orsakade ett fall och lårbenshalsen bröts.

Som om inte Den Käre hade nog med problem innan, fick nu frågan om hur han skulle klara sig praktiskt hemma högsta prioritet. Hans egna rum på övervåningen var otänkbart nu. Den trappan är för svår. Återstod gästrummet på mitt våningsplan där han i alla fall bott den mesta av sin sjukdomstid. Men arbetsterapeuten som tillsammans med dottern gått igenom hemmet dömde genast ut sängen: För mjuk. En ny måste införskaffas samt diverse hjälpmedel såsom höj- och sänkbar fotända och en portabel toalett eftersom hon själv kunde konstatera att det lilla duschrummet inte gick att nå med rullator. Det måste alltså rivas och handikappanpassas.

Den Käre återkom från sjukhuset, hem till ett hus han överhuvudtaget inte kunde ta sig in i utom buren på bår. Trapporna ute är gamla, djupa och slitna. Den trappklättrings maskin som ersatt dubbel kommandot inom färdtjänsten är här värdelös. Huset måste anpassas med ramp ut. Vi hade inte tid att vänta på ansökan om handikappanpassningsbidrag utan körde igång med en gång.

Först var det badrummet. Sonen har lämpligt nog egen byggfirma och är snickare så de tog oss med förtur. Hans barndomsvän har en firma som sköter det där med rör och el, de arbetar ofta tillsammans. Killarna började alltså riva ut allt som fanns i badrummet, inklusive väggar och innertak. Dottern och jag anpassade rummet: Bytte säng och höjde den, lade i ny bäddmadrass och ordnade med en portabel toalett.

Ett skrik lockade mig till arbetsplatsen.
- För helvete mamma, hela väggen in mot köket är rutten och fuktskadad! När gjordes det någonting senast här?
- Sjuttiofem, när vi flyttade in. Pappa fixade upp det gamla köket då. Huset är från 1920-talet.
Killarna rev sig i huvudet.
- Vi får ta bort allt vatten och avlopp hit och riva den väggen också. Ni får fixa ett nytt kök!

Och ut åkte diskbänk och skåp medan lådorna staplades i vardagsrummet för att sorteras. Jag valde med dotterns hjälp ett nytt kök ifrån Ikeakatalogen och sonen sände svärsonen att hämta det. Vi bar ut det smutsiga porslinet på bakgården i två stora baljor medan vi använde micromat och plastservice där det gick. Sedan kom det verkliga skriket av fasa från min hetlevrade son.
- Morsan kom hit!
Jag tittade in och följde killarnas förskräckta blickar upp emot taket. Där fanns några ruttna bjälkar. Andra hängde lösa och botten på det stora badkaret hängde ner!
- Gevalia, sade jag.
Killarna tittade på mig som om jag inte varit riktigt klok.
- Ja, när du får oväntat besök, svarade jag och vi började skratta.
Om Tina, min söta lilla hyresgäst ovanpå, fyllt detta stora badkar och lagt sig i det, hade både hon och badkaret rasat ner och krossat den som i så fall varit i duschen.

Den branta trappan till övervåningen tedde sig nu som rena Autobahn. Killarna rusade upp för trappan och därefter hördes det ramsor som min blygsamhet förbjuder mig att upprepa. Men ner kom det badkar och handfat varvat med väggar och trasig kakel, murbruk och cement.

Dottern skulle hjälpa mig att borsta murbruket ur håret då hon även fick tag på en spik fylld av cement som gömt sig i min kalufs. Ungarna antydde att det nog var innandömet som började krypa ut, men erkände att det ju inte var någon spik av trä. Vi skattade tills vi grät.

Den Käre fick ha munskydd på grund av hans astma och Kol och hålla sig i sitt lilla rum. Barnens farhågor om att han skulle få en ny stroke när han kom hem till förödelsen va helt ogrundad som jag ju visste. Snickrarsonen själv är förlöst av sin far assisterad av en barnmorska med ficklampa. Där fanns inte ens el.

Vi två låg i hans säng och skrattade gott när jag berättade om de ungas farhågor. Blicken i hans klarblå ögon var munter och glad när vi tänkte på tidigare boenden på diverse suspekta ställen.

Hundarna såg ut som om de ville gräva ner sig någonstans och jag började känna mig väldigt trött.
Två badrum borta och ett halvt kök. Och ingen toalett inne. För att inte tala om att vatten och avlopp endast fanns i källaren. Maskinernas vrål skar sönder luften och jag tänkte igen på hundarna och hur mycket finare hörsel de har än vi. Killarna överlade ett tag och sedan avlägsnade de stammen som gick upp i badrummen. De byggde en liten sockel och satte dit toalettstolen från badrummet och vips hade vi en vattentoalett i källaren.

Mitt i alltihopa hade dottern och jag biljetter till Vasateaterns "Doktor Glas". De var förstås bokade långt innan detta hände. Dottern var ganska slut själv för det ena barnet hade kräksjuka och det andra var sjukt i största allmänhet och höll föräldrarna uppe om nätterna, men vi beslöt oss för att vi behövde gå och avtalade om att väcka varandra om det behövdes. Som vanligt på teatern glömmer man allt annat.

Den Käre hade nu beviljats hemtjänst en liten stund varje morgon. De skulle ta upp honom och klä på honom och fixa frukost. Den första var trevlig men hon såg undrande ut:
- Hur hjälpa en patient med hygienen när det varken fanns vatten eller avlopp?
Hon gick och killarna bar upp vatten från källaren. Den som kom dagen efter såg ut som ett frågetecken och stod bara stilla och beskådade melankoliskt de mörka damm- och sotmolnen.
Sonen bad honom gå hem. Dag tre ringde dottern upp redan kl halv åtta.
- Mamma det står en livrädd människa här ute som inte vågar gå in för hundarna. Sonen gick ut och sände hem henne samt ringde hemtjänst och avsade oss den här tjänsten.

Vi köpte en Babywatch istället, så att jag i min säng skulle höra Den Käre om han anropade mig under natten.

Jag började räkna. Övre badrummet hade sådana fuktskador att försäkringsmannen var här och tog foto av de väggar som stod kvar. Arbetsterapeuten kom hem och tog foton som skulle bifogas ansökning av bidrag till handikappsanpassning av bostad.

Dottern äger halva huset. Hon får ta ett lån eftersom en ung människa får betydligt lägre ränta än vi 60-plusare och Den Käre får inget lån alls.

Distriktssköterskan kom hem och tog bort stygnen i låret. Det läkte fint. Svårigheten var och är att få i honom mat. Men det finns näringsdryck på apoteket de använder på sjukhus. Jag skriver upp det han äter och sedan kompletterar jag med rätt mängd näringsdryck.

Själv passade jag på att röntga lungorna dagen innan han skulle komma hem för sedan kommer jag ju inte åt. Jag har hostat i flera månader och läkaren ville utesluta lunginflammation. Det hade jag inte men hjärtat har tagit stryk av syrebristen i de kramande täta kärlen och blivit förstorat.
Jag skulle vila. Hmm…

Förkylningen och hostan har avhållit mig ifrån poolen och mina dagliga bad i snart två månader nu. Helt klart blir hjärtat ansträngt när jag rör mig nu. Kondition är en färskvara. Att sitta inne ock få mera värk samt sämre flås eller att simma och riskera att den svåra förkylningen återkommer? Lite som att välja mellan kolera och pest.

Jag går upp på natten flera gånger och kissar. Källartrappan ner till den tillfälliga toaletten är brant. Svärsonen, som också är snickare, hade tagit hem några gamla cementhinkar och nu gav han mig en som potta. Perfekt! Så där satt jag i godan ro när sonen kom inrusande och stannade till!
- Men mamma, du har snott min cementhink!

Jag stämde upp i dotterdotters favoritsång för dagen: "Du ska få min gamla potta när jag dör", men började både hosta och skratta.
Sonen log inte.
- Jag letar och letar och här sitter du och kissar i den!
Jag fick äntligen stopp på mitt gapskratt och förklarade varifrån jag fått min potta. Sonen flinade och letade vidare utomhus.

Och nu fortgår det hela lite långsamt. Det är ju sportlovsvecka och killarna hade redan bokat in sina sportlovsresor med sina familjer. Men vi vet ju hur fint det kommer att bli. Vi bygger helt enkelt vårt egna seniorboende med maximal handikappsanpassning på mellanvåningen. Den Käres ben läker och vår dotter som har arbetat med gamla i livets slutskede så länge kommer upp och går igenom vad han äter under en dag. I dag klippte hon honom och jag och exet gav honom en "Mossebo-dusch". Vi kallar det så efter torpet där sonen föddes. Man sitter i en stol med en stor balja under sig och så blir man tvättad från huvudet och ner till tårna och sedan avsköljd med en liten vattenkanna. Det var så Den Käre duschade mig den gången sonen var på väg. Jag hade legat i potatisåkern hela dagen så jag var nog ganska jordig? Varje helg får den Käre en sådan dusch för då är exet hemma så jag kan inte tappa honom. Ute blommar både vintergäck, snödroppar och krokus, så jag ser fram emot en kanonvår på balkongen med Den Käre.

Efter tre månader ska benet vara läkt. Den första har redan gått. Och eftersom sonen är lite av en arbetsnarkoman så har vi aldrig sett så mycket av honom som nu när vi anställt honom. Vi skrattar och skämtar och har det riktigt gemytligt. Och vi får vara tillsammans hela tiden.

Men en mörk tanke blir jag inte kvitt, den jagar mig på natten när jag ligger och lyssnar på Den Käres lätta snarkningar i min lilla avlyssningsapparat medan Bellman snarkar i min nacke. Vad gör den som är ensam och blir sjuk som den käre? Först tappa sitt språk och sina siffror. Han kan inte ens ringa i telefonen eller sätta på TV:n. När han får lårbensbrott och lämnas hem till en tom lägenhet såsom färdigbehandlad och hemtjänsten tittar in några minuter på morgonen och avlämnar en låda kall mat som han inte kan värma själv? När de här tankarna kommer blir jag nästan illamående av ångest. För nu vet jag hur mycket som behövs kring en gammal sjuk människa.

Av Sunny Börjesson 01 mar 2008 11:25