Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Det självklara kan verka svårt

Hon såg bort över flodens virvlande och stilla suckande rörelser som i sin monotoni alstrade nya toner, och blicken letade sig över på andra sidan. Där fanns leendet hon letade efter här. Den som numera var tung och där den gamla kåpan av slitet ylle fick andetagen att bli djupa och introverta och för henne allt mer genomträngande i sin ensamhet.

Bortom de sjungande vattendropparna fanns landskapet med färger och allt liv. Där fick sinnena påminnas om lycka och det positiva. Här i den ständiga regntunga atmosfären där disigheten framtvingade allt mer av destruktivitet fann hon allt som oftast nya frågor. Själen manifesterades allt mer i den stigande gråheten och bilden över floden blev allt mer grumsig.

Rösterna inom som kom från det verkliga inuti grumligheten fick ögonen en dag att stanna upp i konfunderad nyfikenhet. Orden som blivit sagda hade skakats bort och silats bort av den blonda kalufsen och aldrig nått fram. Denna dag då hon stod i motvind fanns ingen egen förljugenhet utan meningarna stod klara och klingade i samklang med metronomen.

Hon vände blicken neråt. Att se cirkeln runt fötterna och höra skratten fick henne att förstå att det hon trodde skulle komma vid ett jämnfotahopp över floden i själva verket fanns just här. Hon såg kärleken i gårdagens handlingar och hon såg frustrationens lärande. Hon såg att det som var naturligt för henne kanske var en konstart för andra.
Hon tog en sten och slängde den i det porlande vattnet som med frenetisk energi satte igång en ny symfoni, i samklang men ändå unik.