Balkanländerna splittrade

Många i Prishtina fick sig ett skratt idag sedan regeringen meddelat att man postat en begäran till Serbien om skyndsamt diplomatiskt erkännande. Brevet må sätta kaffet i vrångstrupen på regeringen i Belgrad men lär knappast leda till det önskvärda målet. Och det är inte bara Serbien som tvekar. Den diplomatiska splittringen kring Kosova är ingenstans större än just i dess närmaste omnejd.

Kosova har fått en ordentlig kick off med mer än 30 internationella erkännanden hittills, men på Balkan är det endast blodsfränden Albanien som gjort slag i saken. Albanien var dock noga med att inte upprepa tabben från den förra, misslyckade självständighetsförklaringen 1992 och väntade in fler andra länder innan man skred till verket. Troligen spelade också varningar från USA och EU en roll; en panalbanska irredentism är det sista man vill se. En pikant detalj: den albanska ambassadören i Stockholm Ruhi Hado avstod i söndags från att gå ut och möta flaggviftande albaner som åkt bilkortege till ambassaden genom hela Stockholm, "för att inte underblåsa nationalismen".

Serbien har, som de flesta förstått, en lätt skeptisk inställning till Kosovas självständighet. Utrikesminister Vuk Jeremic sa senast idag att man "aldrig, aldrig, aldrig" kommer att acceptera den nya realiteten. Presidenten Tadic och premiärministern Kostunica har sagt detsamma, pluss minus annat som inte lämpar sig för pressen. Vad ultranationalisten Nikolic och Milosevics socialister säger vågar man inte ens tänka. Själv undviker jag deras sajter för att bevara min mentala hygien. Men av vandalismen i Serbien under de sista dagarna att döma så är det inga kärleksförklaringar till albanerna, eller till ungrare, goraner, judar och andra minoriteter för den delen. I orterna Presheva, Bujanovac och Medvedja i södra Serbien som bebos av albaner som haft oturen att hamna på fel sida av gränsen råder det enligt uppgift en fullständig skräck inför en möjlig serbisk inmarsch.

Fornjugoslaviska republiken Makedonien med sina 200 eller 400 000 albaner beroende på vem du frågar håller också andan. Landet har problem så det räcker med Grekland över sitt namn och vill absolut inte brinna i bägge ändarna. Det verkar dessutom som att presidenten och premiärministern är inte helt överens kring Kosova, den senare har talat i mycket mer positiva termer. Å andra sidan kan slavisk-makedoniska makthavare inte för alltid undvika ett avgörande, såvida de inte vill få ett nytt albanskt uppror på halsen. Premiärminister Gruevski har mycket riktigt talat varmt om "Ahtisaaris plan", som är den förtäckta koden för Kosovas självständighet. Troligen skjuter Makedonien beslutet ett tag till, för att till slut ändå erkänna Kosova - med hänvisning till sin allmänt omvittnade EU-beundran.

Ett land som dock lär dröja ännu längre är Montenegro, ett etniskt och religiöst lapptäcke där 43 procent vill kallas montenegriner, 32 procent serber och 11 procent albaner och bosniaker. Här kan ekvationerna bli ändlösa och vågskålarna pendla hejvilt. Serberna har varslat om en "massiv protest", som med lilleputtlandets mått bör betyda några tusen deltagare, till på torsdag eller fredag. Men montenegrinerna har makten och samarbetar med andra grupper för att hålla serberna på mattan, så Montenegro lär i varje fall inte säga Nej till Kosova. Hittills har man helt enkelt valt att ducka medan grannarna bråkat, en mycket hälsosam tradition som ofta följs på Balkan. Presidenten har dock tidigare signalerat lite försynt att man i slutändan ändå kommer att "tvingas" acceptera Kosova, av samma ädla skäl som Makedonien.

Längre bort i det bortre grannskapet har vi länder som Rumänien nej, Cypern absolut nej, men också Grekland nej, fast kanske, Kroatien njaa, Bulgarien ja, fast senare, samt Ungern ja och Turkiet jippi. Grundregeln tycks vara ju längre bort från Serbien - och ju färre minoriteter man har själv - desto lättare att acceptera Kosova. Inte undra på att Australien och Norge redan sagt Ja.

Av Shqiptar Oseku 21 feb 2008 00:29