Öppet brev till Maciej Zaremba på DN

Jag började undervisa på SFI Svenska För Invandrare 1995. Åtta år tidigare hade jag varit elev där. Däremellan läste jag svenska i ett par år på universitet och sedan grundskollärarutbildningen på Lärarhögskolan i Stockholm. Numera undervisar jag i svenska, svenska som andra språk och engelska på Mariaskolan i Stockholm. Förutom SFI, har jag undervisat i eftergymnasial svenska på folkhögskola, varit svensklärare på gymnasieskolan och nu arbetat i fem år på olika grundskolor.

Jag börjar med detta eftersom jag också har en berättelse från min tid på lärarutbildningen som berör din senaste artikelserie i DN. Jag hoppas att du har tid att ta del av mina erfarenheter, eftersom jag känner mig säker på att de kommer att intressera dig. Men jag vill understryka från början, att trots mina negativa upplevelser under utbildningen, gick det väldigt bra för mig som lärare i svenska. Anledningarna till att jag har bytt jobb så mycket är flera. En anledning är helt krasst löneutvecklingen. Jag började inte min första lärartjänst förrän jag var i trettio års ålder. Anledningen till att jag började på SFI var att jag tyckte att det var viktigt att göra en insats där. Men till SFI ska jag återkomma senare. Det är dock den viktigaste av de erfarenheter som jag tänker delge dig, åtminstone ur ett journalistiskt perspektiv.

1993 gick jag fjärde året på grundskollärarutbildningen. En dag skrev jag en tenta i grammatik. Det var den sista tenta som gavs i det ämnet och jag såg fram emot att bli klar med det. Kanske var det därför jag överhuvudtaget fick dit den dagen - trots att mitt äktenskap slutligen hade spruckit, bara dagen före tentan. Jag var med andra ord inte riktigt i stånd att prestera mitt bästa.

Jag missade tentan med en poäng. Det var i och för sig frustrerande, men orsakade knappast någon ytterligare kris. Värre var dock att min lärare på universitetet skrev "rappakalja" över ett av svaren där jag faktiskt hade ansträngt mig för att besvara frågan. Konstigt nog, visste jag inte efter sex års svenska studier vad ordet rappakalja betydde.

Läraren hade också meddelat mitt underkända resultat till prefekten på Institutionen för nordiska språk. Läraren menade att jag var olämplig som blivande grundskollärare i svenska, pga. mina språkliga brister. Prefekten, Lars Melin, kallade mig till ett samtal där han utgick ifrån att det var helt klart att mitt yrkesval var olämpligt.

Jag lyssnade på prefektens synpunkter, även när han på engelska kallade sig själv för "The Gatekeeper", vars uppdrag det var att se till att inga olämpliga språkliga förebilder någonsin skulle riskera att bli lärare för barn. När Lars Melin var klar med sin utläggning, frågade jag honom om han inte kände igen mig från tidigare. Nej, inte hade han någonsin varit min lärare. Jag påminde honom om att vi faktiskt hade träffats för första gången fem år tidigare. Då hade Melin sökt upp mig på min första dag på Stockholms universitet Fram tills dess hade jag studerat två terminer i Uppsala, dit jag pendlade från Nynäshamn tre dagar i veckan - cirka fem timmar tur och retur. Det var med andra ord en stor lättnad för mig att äntligen komma in i Stockholm..

Lars Melin hade sökt upp mig i en lektionssal 1988 för att tala om för mig inför samtliga nya kurskamrater att det var lika bra att jag gick hem med detsamma. När jag frågade honom varför, svarade han att kursen inte var utformad för invandrare. Kursen var nämligen Nusvenska – underförstått, för svenskar. Det han kanske inte visste var att jag redan hade läst SVUS Svenska för utländska studerande i Uppsala och även där de första 20 poängen i Praktiskt svenska. Jag blev lite ställd av Melins intrång i klassrummet men svarade ändå lugnt att jag tänkte stanna kvar. Jag förklarade att jag hade antagits till kursen i konkurrens med många andra sökande och enligt samma behörighetskrav. Hans svar blev ohyfsat; ”Du kommer inte att klara kursen”.

- Det skiter jag i, sa jag. - Jag är här för att lära mig svenska och oavsett om jag inte klarar alla poäng, utgår jag ifrån att jag har lärt mig något när kursen är slut.

Då avlägsnade han sig och dök personligen inte upp i mitt liv förrän samtalet fem år senare.

När jag blev klar med påminnelsen om vårt tidigare utbyte, sa jag med all respekt att jag sket i hans bedömning. Melin häpnade lite men imponerades ändå inte av det faktum att jag hade samlat fler högskolepoäng i svenska än någon av mina studiekamrater på grundskollärarutbildningen. Han menade att jag ändå inte dög, att jag hade skrivit som en kratta på tentan och att om jag inte själv valde att byta utbildning, skulle han behöva se till att jag avstängdes. Ja, visserligen skrattade han till lite och berömde min amerikanska ”fighting spirit”, men som The Gatekeeper var han som sagt tvungen att skydda barnen.

Jag gick därifrån övertygad om att han hade fel om min lämplighet. Som prefekt kunde Melin tydligen inte stava till ordet pedagogik, för han hade aldrig ens frågat mig om det kanske fanns någon orsak till att jag skrivit så bristfälligt. Till och med den sämsta svenskläraren skulle ha förstått påverkan som en livskris kunde ha haft på min skrivförmåga den dagen. Inte heller hade Melin intresserat sig för min uppfattning att tentan prövade först och främst mina metaspråkliga kunskaper i svensk grammatik, och inte mina färdigheter i skriftlig framställning. För det fanns det andra kurser och prov.

Men jag var inte alls säker på om Melin faktiskt kunde stänga av mig från utbildningen. Därför åkte jag direkt till Lärarhögskolan och frågade. Min prefekt på LHS försäkrade mig om att Melin inte hade den befogenheten. Endast LHS kunde fatta ett sådant beslut och jag hade inget att oroa mig för.

En omtenta, som jag dock hade kvar vid den tiden, var faktiskt ”skriftlig framställning”, ett femtimmars prov som bestod till hälften av att läsa ett omfattande och obearbetade material och sedan framställa det skriftligen i lätt- och sammanfattad form. Den tentan hade jag redan skrivit fyra gånger. Redan i Uppsala hade jag underkänts första gången. Problemet var lika mycket att jag läste svenska för långsamt som att jag skrev för dåligt. Första gången jag skrev samma tenta fast med annat underlag givetvis på Stockholms universitet 1988, blev helt misslyckad. Underlaget var för mig som utlänning helt oförståeligt. Det handlade om gymnasiereformen. Men jag hade ingen aning om vad hälften av begreppen betydde. Hur skulle någon som hade växt upp i utlandet veta vad NO och SO var till exempel?

Jag skrev ett protestbrev istället för tentan och hävdade att underlaget var diskriminerande. Jag fick det tillbaka med ett brev där det stod att min argumentering var irrelevant, eftersom jag ändå skrev så dåligt att jag aldrig skulle ha klarat provet. Brevet var undertecknat Lars Melin.

Den kursen i skriftlig framställning blev min stötesten. Det var inte bara omtentorna, utan hela kursen fick jag upprepa fya gånger på grund av att skrivuppgifterna var ett delkrav för godkänt. Samtliga skrivuppgifter i samtliga kurser hade blivit godkända, men tentan var jävligt jobbig.

Hösten 1994, ett halvår efter min senaste dust med Melin, skrev jag omtentan i skriftlig framställning för sista gången. Jag utnyttjade varenda minut av skrivtiden. Jag minns hur jag bokstavligen satte prickarna över o:en på vägen ner från min bänk till tentavakten. Jag misstänkte att jag än en gång hade misslyckats. Men den tentan klarade jag. Det fanns inte ett enda skrivfel markerat. Men av någon anledning var det inte min lärare som hade rättat provet. Underskriften var Lars Melins.

Alltså vet jag lite om diskriminering på högskolan. Därför blev jag nog inte fullt så chockerad av uppgifterna som nu avslöjas om Lärarhögskolan i Dagens Nyheter. Givetvis är de absurda, men ärligt talat finns det en bakgrund till kårens agerande som kanske är lite mer komplicerad än vad som framkommer i artiklarna. Sedan ligger det förstås ett väldigt stort ansvar hos Diskrimineringsombudsmannen, att besluta om vilka anmälningar som ska drivas. Men hade en sådan lag funnits på min tid på universitetet kanske jag hade känt lite mer trygghet.

Eller kanske inte. Kanske jag bara hade gjort en anmälan och erhållit en fet summa pengar. Men risken är att jag aldrig hade utsett The Gatekeeper Lars Melin till min personliga fiende. Det jag lärde mig är att det gäller att välja fiender med omsorg. Endast en värdig fiende kan driva en vidare mot ens mål.

Berättelsen skulle kunna ha slutat där. Men jag har lovat att återkomma till min första arbetsgivare, SFI-skolan. Det handlar i allra högsta grad om diskriminering och DO:s uppdrag. Jag ska inte uppehålla mig vid hur jag på två år som lärare där aldrig ens blev tillfrågad av någon kollega om mina tidigare erfarenheter som språkelev. Tydligen var det inte så värst imponerande att en f.d. elev hade lyckats jämställa sig med lärarna. Ingen – inklusive min ledning - var det minsta nyfiken på vilka inlärningsstrategier jag hade utvecklat som elev eller vilka undervisningsmetoder jag använde som lärare. Men det var inte därför jag slutade på SFI. Det var inte heller det faktum att jag 1995 bara hade en lön på 13,500 kr. – efter åtta års högskolutbildning.

Anledningen till att jag övergav SFI var att ledningen och lärarna där var helt ointresserade av att lyda skollagen. Jag hävdade – och hävdar fortfarande – att huvudorsaken till SFI:s dåliga resultat beror på att eleverna inte ges möjlighet till inflytande över sin utbildning. 1995 reste mina elever två timmar om dagen för att få tre 45-minuters lektionspass. Muslimska elever fick gömma sig längst ner i en källartrappa för att utföra sina dagliga böner, pga. att deras önskan om ett bönerum inte tillgodosetts. Under Ramadan fick vi lärare stränga direktiv att inte tillåta elever att kort lämna lektionssalen efter solnedgången för att stoppa i sig lite frukt och vatten. Det skulle störa den heliga undervisningen.

När jag hävdade att de var vuxna elever med mogna synpunkter om sin skola fick jag svaret att de inte klarade demokrati, att de skulle bli kaos. När jag senare frågade Jan Björklund, Stockholms dåvarande skolborgarråd, hur hans parti hade mage att ställa ett språkprov som krav för medborgarskap, när skolorna bevisligen var undermåliga och eleverna berövades sin rätt till organiserat inflytande, log han och svarade ”Det ska du se att vi också ska fixa.”

Ja, hur mycket bättre är det nu, när SFI-undervisningen ligger ute på entreprenad för lägsta möjliga kostnad? Lyder något utbildningsföretag eller kommun skollagen 2007? Har SFI-elever fått det stöd som lagen kräver för att själva kunna organisera sig och utöva inflytande över sin utbildning? Det vore mycket intressant för författaren till DN-artikeln, Maciej Zaremba, att gräva i. Speciellt när Björklund och DN IGÅR skrev att invandrarelever ”inte längre ska kunna använda SFI som en form av försörjning år efter år utan att få några språkkunskaper”.

Avslutningsvis kan jag berätta att jag naturligtvis gick till DO med mina klagomål om SFI-skolan. Men som svar fick jag höra att ingenting kunde göras om inte jag personligen ville lämna en officiell anmälan – undertecknad förstås. Inte exakt den bästa strategin för att få ett nytt lärarjobb i Stockholm. Jag undrar ännu idag, kan inte en statlig ombudsman initiera en utredning om kommunal verksamhet på eget bevåg?

Av Patrick Gallagher 19 feb 2008 13:26