Jack London, biblioteket och jag

I går den 14 febr 2008 på alla hjärtans dag när jag besökte biblioteket fick jag ett märke där det stod ”Library lovers”. I dag den 15 febr möter jag det uttrycket i en kommentar i SvD av Mats Mytstener. Den handlar om tillståndet i biblioteken i Sverige år 2008. På kvällen i går såg jag filmen om klass 9A för andra gången. Det fick mig att tänka på hur det var i Sverige år 1951 när jag var 15 år och skulle ha gått i nian om det funnits någon grundskola med nioårig skolplikt.

I stället för att gå i skolan arbetade jag på heltid på gården och handelsträdgården i Duvemåla. På våren och sommaren var det långa arbetsdagar särskilt när jordgubbarna skulle plockas. Då började vi arbetet klockan fyra på morgonen och slutade ibland klockan åtta eller nio på kvällen. På vintern var det däremot huvudsakligen skogsarbete och korta arbetsdagar. Då fanns det relativt mycket tid att läsa skönlitteratur. Jag lånade böcker i folkbiblioteket i Emmaboda och min favoritförfattare var Jack London.

I Bonniers stora lexikon står det följande: ”Jack egentligen John Griffith London 1876-1916, amerikansk författare, en av sin tids populäraste. L. förde ett kringflackande liv bl. a. som luffare, sjöman och guldgrävare, innan han ca år 1900 började syssla med författarskap och journalistik. I hans noveller och romaner förenas förakt för civilisationen med socialistisk reformiver. Bäst skildrar han primitiva människor och förhållanden som i The call of the wild 1903 Skriet från vildmarken, The seawolf 1904 Varg-Larsen och andra djur- och vildmarksberättelser. Några självbiografiska romaner t.ex. The people of the abyss 1903, Avgrundens folk och Martin Eden 1909 har värde även som sociala dokument.”
Jag har läst dem alla. Särskilt Martin Eden berörde mig därför att Jack London, en underklassmänniska, möter medelklassen och dess annorlunda sätt att bete sig. När jag letade efter böcker på biblioteket skrivna av Jack London hittade jag genast Avgrundens folk men bibliotekspersonalen fick hämta ”Martin Eden” i magasinet eftersom den tydligen sällan utlånas.

Om sättet att bli tilltalad skriver London i Martin Eden följande:” ”Mr Martin Eden” var vad som fick honom att skälva till – han hade i hela liv hetat ”Eden”, eller ”Martin Eden” eller rätt och slätt ”Martin”. Och ”Mister”! Det var bestämt en felsägning, var hans omedvetna tanke. Ögonblickligen tycktes honom hans inre förvandlats till en stor camera obscura, vari han såg omkring sig tallösa bilder ur sitt liv, från kolboxar och skansar, lägerplatser och hamnpirar, fängelser och krogar, sjukhus och fattighärbärgen, och den röda tråden genom hela detta skiftande kaleidoskop var det sätt varpå han alltid hade blivit tilltalad.”

Jack London vistades i den fattigaste stadsdelen East End 1902 samma år som min far föddes. När jag läste Avgrundens folk i början av 1950-talet kunde jag inte tänka mig att jag själv några år senare,1957, skulle bo i London och besöka East End som då inte var så fattigt. Hur det såg ut i London 1902 har jag skrivit om i artikeln ”Hur avskaffas fattigdomen? Yngve Karlsson, sidan 9

I T. F.s Weekly den 14 nov. kunde man läsa följande notis om Jack London: ”För omkring fem veckor sedan dök han plötsligt upp på förläggarnas kontor. De blev förtjusta över att se honom och frågade när han hade kommit till England. ”För ungefär två månader sedan”, blev svaret. ”Men var har ni hållit hus hela tiden? ”I East End – nere vid dockorna. Detta är mitt första besök hos någon.” Och så förhöll det sig verkligen. Han kom till London, gav sig inte tillkänna för någon förutom den amerikanske konsuln, begav sig direkt till en butik där man sålde gamla kläder, lade sig till med en sliten kostym, skyndade sig att försvinna bland mängden någonstans neråt dockorna och var som uppslukad av jorden i två månader.”

Biblioteket var inte den enda sättet att få tag i böcker. Jag sålde också böcker från Bonniers folkbibliotek. Jag hämtade böckerna i Emmaboda och sålde dem t.ex på möten med SLU centerns ungdomsförbund där min äldste bror var ordförande ett tag. Arbetarungdomar träffade jag på NOVnykterhetsorganisationen Verdandi. Jag sålde Sven Stolpes bok I dödens väntrum till en stenarbetare. Några år senare dog han och hans fru i en bilolycka och jag tänkte då på detta köp. En svensk författare som var lätt att sälja var Harry Macfie. På omslaget till boken Drivved1954 står det följande: ”Sveriges Jack London” har han blivit kallad av mer än en recensent, och de spännande böcker som samlats under vildmarksberättelser, jävar sannerligen inte detta smickrande tillnamn. Till serien hörde: Drivved, Farväl Falcon Lake, Lägereldar länge sedan, Nordskenets män, Wasawasa och Vid regnbågens fot. Inbundna böcker kostade 4.30 och häftade 3.25, större böcker t.ex. Ivar Lo Johanssons Kungsgatan kostade mera.

Cirka 20 procent av folkskoleeleverna fortsatte studierna i realskolan. Resten slutade liksom jag skolan vid 14 års ålder och började arbeta. Av en ren tillfällighet började min yngre bror i realskolan och jag började förhöra honom på glosorna i tyska och engelska. Då kom jag för första gången i kontakt med dessa språk. Engelska studerade vi inte i folkskolan.

När jag såg klass 9A och jämförde med Humlebäcks skola där jag gick 1947-50 så var läraren Greta Petterssons undervisning ett under av effektivitet. Det var inte många minuter av ovidkommande saker som förlorades på en timmes undervisning. Och ändå hade hon tid att högläsa Selma Lagerlövs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige och Åke Holmbergs Ture Sventon han med temlorna. Det var bara katederundervisning och ändå fanns det inte några som helst disciplinproblem. Vi gjorde alltid det vi blev tillsagda att göra utan att komma med några invändningar. Huruvida det var bra att vi var så lydiga kan diskuteras men det gjorde att vi lärde oss relativt mycket trots att vi bara gick sju år i skolan. Att avstå från gymnastiken för att man inte hade lust var inte att tänka på. För att vara en så liten skola hade vi en modern gymnastiksal med ribbstolar runt väggarna och rep som man kunde klättra upp till taket med. På våren tävlade vi i ländhopp, löpning 60 meter och kast med liten boll. Jag vann den tävlingen sista året jag gick i skolan och fick mitt namn ingraverat i en pokal.

Efter det att jag slutat skolan mellan 1950 och 1954 deltog jag och mina tre bröder i orienteringstävlingar vår och höst i Småland, Blekinge och Skåne. Min äldste bror Sven Olof körde oss och andra orienterare i en gammal Opel som man drog igång med en vev. Om den inte startade genast kunde det bli ett riktigt vevande. Jag var inte särskilt framgångsrik men det var i stället min yngre bror som vann tävlingar ibland.

Jag började artikeln med att jag fick märket ”Library Lovers” och det är verkligen sant att jag tycker om att gå till biblioteket. Mellan 1950 och 1954 läste jag mycket skönlitteratur men senare i livet har det mest varit tidningar som jag läst. Att det inte fanns någon TV före 1958 gjorde att man läste flera böcker. Om jag skall läsa en bok idag får jag avstå från TV.

Av Yngve Karlsson 19 feb 2008 16:12