Kosova blir inte som Östtimor

Östtimor, den f.d. indonesiska provins som fick sin självständighet år 2002, genomlever en allvarlig kris. Presidenten och premiärministern undgick med knapp nöd igår ett samordnat attentat av rebeller från landets militär, som ser ut att ha försökt genomföra någon sorts statskupp.

Exemplet utgör en allvarlig varning även för Kosova, som i helgen väntas utropa sin självständighet. Onekligen finns det en del paralleller mellan Östtimor och Kosova.

Liksom i fallet Kosova, där den fredsbevarande K-Forstyrkan är tänkt att sköta säkerheten även efter självständigheten, så sköts Östtimors säkerhet fortfarande fem år efter självständigheten av utländsk militär och polis under FN-flagg. Både Östtimor och Kosova fick ärva en svår situation efter Indonesiens respektive Serbiens tillbakadragande. All administration försvann över en natt, inklusive folkbokföring, domstolsregistrar, skattebokföring och egendomslagfarter. Båda länderna fick börja om från scratch helt enkelt, med lite mer än entusiasm och god vilja till hands.

Till råga på det plågas båda länderna av etniska splittringar och dålig ekonomi. Samhället lider också av späningen mellan garvade krigsveteraner från befrielsekrigen och civila ledare, som ofta levt utomlands under ockupationen.

Sannolikheten för en östtimoriansk scenario i Kosova får ändå anses vara låg. Mellan länderna finns det också stora skillnader.

Analfabetismen på Östtimor uppgår till 50 procent, vilket är ojämförbart med Kosova. Till skillnad från Kosovva lever drygt 30 procent av den östtimorianska befolkningen i stammsamhällen i urskogen och står helt utanför penningsekonomin. Kosova ligger i Europa. Landets ekonomi har redan lockat till sig en del utländska investeringar, fråmst i bank-, bygg- och energisektorn, och lär få en helt ennan skjuts när man har upphävt osäkerheten kring landets status. Kosova har skrivit på FN:s milleniemål och har framför sig en tydlig - om än lång och krokig - väg in i EU.

Kosova har också lyckats mycket bättre med att bygga upp ett eget inhemskt styre och en egen förvaltning. Rättsväsendet drar fortfarannde till sig kritik och korruptionen är utbredd, men gapet till grannländerna är ändå inte ens tillnärmelsevis så enormt som i fallet Östtimor. I en del avseenden får det faktiskt mycket bra. Kosova är det enda landet på Balkan som har 30 procent kvinnor i parlamentet. Alla de fem val som genomförts i Kosova, såväl på central som på lokalnivå, har fått internationell beröm; en del observatörer har gått så långt som att lyfta dem som ett exempel för grannländerna.

De etniska spänningarna mellan serber och albaner är Kosovas största problem. Men det är ett problem som i stort underblåses utifrån från Belgrad. Kosovaserberna har fått genom Ahtisaaris paket fått unika garantier, som i flera fall överskrider allt det som åstadkommits i minoritetsskydd i Europa. I Kosova tjänstgör serberna idag som poliser, lärare, läkare, statsråd. Serber finns tom i Kosovas skyddskår TMK, den organisation som är en direkt efterträdare av gerillan UÇK och som är tänkt att utgöra kärnan i landets blivande armé.

Kosovas romer har för första gången någonsin skrivits in i folkbokföringen, utrustats med ID-kort, och får både skolutbildning och egna program i landets public service TV på hemspråket. Både romer och andra folkgrupper, såsom bosniaker, turkisktalande etc. stödjer kampen för självständighet. Att albanerna sedan utgör en homogen majoritet i landet med drygt 90 procent av invånartalet är också en tydlig skillnad jämfört med Östtimors splittrade etniska karta och kan inte direkt räknas som en nackdel i sammanhanget.

Den mest postitiva skillnaden i Kosova är ändå att denna albanska majoritetssamhället lyclats oerhört mycket bättre med att läka sina egna krigssår. Under det dryga år som gått sedan ex-presidenten Ibrahim Rugovas död i lungncancer i jan 2006 har de tidigare splittrade albanska partiena hittat till ett samarbete som tidigare varit otänkbart. Den parlamentariska demokratin fungerar hyfsat bra, den exekutiva makten är jämlikt fördelad mellan de två tidigare huvudoponenterna LDK och PDK. Opositionen har samtidigt fått mer insyn och inflytande i parlamentet än vad landets temporära grundförfattning föreskriver. Allt är inte guld och gröna skogar naturligtvis, men jag kan på rak arm nämna fler EU-länder som har skäl att avundas Kosova i den bemärkelsen. En kupp som på Östtimor är med andra ord otänkbar.

Den svåraste politiska utmaningen för Kosova i framtiden, som jag ser det, är att implemmentera Ahtisaaris lösning. Det är ett paket med en mängd komplicerade undantagsklausoler avsedda att skydda Kosovaserbernas särintressen. Det användes för att avvärja den serbiska kritiken och få större internationellt stöd för självständigheten, men kan paradoxalt nog göra det svårare att få landet att fungera ihop.

Och så ekonomin förstås, som är lika viktig i Kosova som i Östtimor - fastän det senare har en långt större kris. I fallet Kosova hänger den utvecklingen intimit ihop med Ahtisaaris paket, huruvida det ger det stabilitet som fordras för att locka utländska investeringar. Oaktat svaret, så är ju intrycket att Kosova har ett bättre utgångslänge och ett ojämförbart bättre perspektiv än Östtimor.

Av Shqiptar Oseku 11 feb 2008 17:15