Museum för fåfängan och dess pris

Det inryms i en byggnad uppförd av holländska kolonisatörer vilka körde bort de portugisiska. Byggnaden övertogs av britter, och under kriget av japaner, därefter återigen av britter. Nu finns detta något bisarra museum i det självständiga Malaysia.

Här ges otaliga exempel på hur skänhetsuppfattning kommit att ta sig hälsovådliga, destruktiva, underliga och opraktiska uttryck. Som de kinesiska kvinnornas snörda fötter. Ofta kunde fötterna vara mindre än tio centimeter, skorna verkade gjorda för dockor. Man började i spädbarnsåldern, vek in tårna under stortån, som vreds för att ge foten en symmetrisk, triangulär form. Och sedan snörde man, hårt. I vuxen ålder gick dessa, oftast överklasskvinnor, med käpp.

På många håll hänger man prydnader i öronen. Hos Massajer i Afrika börjar man tidigt med små brickor som med tiden byts ut mot allt stoerre och män kan i vuxen ålder ha tallriksstora plattor av keramik eller trä hängande i groteskt uttänjda örsnibbar.

Andra folk, indianstammar i Nord- och Sydamerika, stammar i Afrika, gjorde samma sak med läpparna. Ibland överläppen, ibland underläppen, ibland både och. Hos några gjorde männen det, hos andra kvinnorna, hos ytterligare andra både män och kvinnor. Dessa läppprydnader kunde ha en diameter på tjugo centimeter.

Andra smyckade sina näsor. Med ringar, med pinnar ibland meterlånga, med fjädrar, med brickor, ibland så stora att det tackte munnen och måste ha gjort ätandet svårt.

Också tänder ändrades för att passa olika estetiska ideal. Stammar i Thailand filade dom spetsiga för att inte likna djur, särskilt inte tigrar som ansågs fula. Också afrikaner kunde tycka spetsiga tänder var vackra, men gjorde det kanske än mer för att likna djur och skrämma fiender. På Borneo fanns en sed att slå ut två framtänder på kvinnan för att visa hennes äktenskapliga status. En prins kunde få sex tänder utslagna på sin fru, som tecken på sin börd. Dessa tänder bars sedan i ett halsband.

Mest grotskt förefallar kanske de förlängda halsar som gjorde kvinnor på många ställen i Afrika attraktiva. Man trädde mässingsringar på halsen, ökade mängden och kvinnor kunde på så sätt få halvmeterlånga halsar. Dessa mässingsringar gjorde att kvinnan inte kunde böja nacken, inte se sina foetter, inte se sitt barn när hon ammade. De kunde dessutom väga upp till 30 kilo.

Många folkslag ville försköna huvudformen. Främst bland sydamerikanska indianer. Detta måste göras i spädbarnsåldern, då hjässbenet är mjukast och mest formbart. En del strävade efter breda ansikten och lade då press på bakhuvudet. Andra ville ha långa bakhuvuden och pressade från sidorna. Och del föredrog höga hjässor och satte trycket runt om huvudet.

Tatueringar har praktiserats runt om världen. Men ordet kommer från Tahiti. Men på många ställen i Afrika pryddes kroppen med ärrbildningar. Dessa åstadkoms genom att göra sår i huden och sedan se till att de infekterades. På så sätt kunde man dekorera ansiktet, bålen, ryggen, benen. Hos några stammar gjorde männen märken i armarna efter varje dödad fiende.

Att Englands mest beroemda kvinna hette Ethel Granger, berättas i en monter. Henns berömmelse vilar på den getingmidja hon lyckades skapa med hjälp av svält och korsetter. Omkring 30 cm i omkrets hade hon, vilket betraktades som en form av värlsrekord i det getingmidjemode som fanns på femtiotalet.

Kanske är den starkaste driften efter hunger och sex, fåfänga. Viljan att göra sig attraktiv, smycka sig. Men också att visa stamtillhörighet och visa status. Många av de skönhetsideal som man visar på detta museum praktiserades hos exotiska folkslag långt borta i Tjot Ta Hei Ti och de ter sig för oss underliga och groteska. Men inget skall vara nytt under solen och också i väst tar sig modet och skönhetssynen absurda uttryck. Man bleker tänder, man kan lägga in briljanter i dom för att få ett blixtrande leende. Folk färgar håret i neongrönt, blålila, ljusskärt av olika anledningar. Människor piercar sig, i näsan, på ögonbrynen, i naveln och också i tungan vilket ter sig opraktiskt. Människor låter skönhetsoperera sig vilket också gör ont i plånboken. Platåskor med tio centimeters sula och tjugo centimeters klack håller på att få en renässans. Och folk tatuerar sig som aldrig förr. Vill man vara fin får man lida pin, hette det förr. No pain no gain, menade engelsmännen. Fransmännen sa, för att vara vacker måste man lida Dom sa det på franska. Under alla förhållanden är de talesätt som jag numera hyser skepsis inför.

Av Jan Wiberg 31 jan 2008 23:17