Kvinnan i fisknätet

Jag vaknade på gott humör och gjorde i ordning min frukost som jag skulle äta ute på terassen till mitt strandhus.En mugg te med nybakade scones skulle sitta fint. Efter att jag ätit klart skulle jag göra det jag gjort i alla dessa år sedan jag köpte det lilla vita huset ; Varje morgon brukade jag ta en kort simtur, fast först promenerade jag längs stranden och njöt av att vara alldeles ensam.

Denna morgon skulle visa sig vara helt annorlunda!

Jag tog en blå sarong över den vita baddräkten,sparkade in fötterna i de flerfärgade flipflopsen,hängde min ljusa handuk runt halsen och gav mig iväg längs den lilla barrtäckta stigen.

Det var bara 60 meter till stranden.Strandhuset låg väl insynsskyddat av storvuxen syren som just nu blommade sina stora lila blommor.

Fåglarna kvittrade och humlorna surrade. Jag njöt av varje sekund av somrarna som jag älskade att tillbringa här.

Efter ett par minuter var jag framme vid stranden.Vattnet såg verkligen lockande ut, blågrönt och stilla. Några små moln ville bildas men den vaga brisen lyckades få dem att försvinna.Solen var verkligen strålande idag.

Jag släppte handduken i sanden,sparkade av mig flipflopsen och tog av sarongen.Sen sprang jag förväntansfullt ut i vattnet och kastade mig i. Lite längre ut cirklade måsarna över något som fanns i vattnet.

Nyfikenheten tog över och jag simmade dit.

Först ville jag inte inse vad det kunde vara.

Jag simmade närmare och såg att det var en människa,en kvinna,som var inlindad i ett fisknät. Nätet hade fastnat i en stock som flöt och detta hade hindrat kroppen från att sjunka.Hennes långa mörka hår letade sig ut genom maskorna, ringlade och vajade som ormar i vattnet.

Jag lirkade lös nätet från stocken och simmade med den döda kvinnokroppen dragandes efter mig, in mot land.

Hennes brustna blick etsades sig fast på min näthinna.

Det var svårt att få kroppen tillräckligt långt upp på stranden för att rädda det från tidvattnet. Jag kände att jag måste kräkas och var matt i kroppen och febrig av chocken och ansträngningen.

Jag lämnade kroppen där på stranden och sprang vingligt till strandhuset för att ringa larmcentralen. Sen kräktes jag igen.


©Susanne Strömstedt

Av Susanne Strömstedt 30 jan 2008 12:08