USA-valet: Image framför innehåll

Förra veckan träffade jag en grupp på 25 amerikanska högskolestuderande på besök i Skandinavien. De kom från North Carolina, som är närmaste granne till den första sydstaten som håller premiärval. Efter två helt olika resultat i Iowa och New Hampshire, växte en enorm nyfikenhet om vilka kandidater som kommer att vinna i South Carolina - utom bland de amerikanska besökarna. Vart de än gick på sina resor genom Norden, blev ungdomarna tillfrågade om vem de tror kommer att vinna partiernas nominering. Men premiärvalen fanns inte på kartan för dessa världsresenärer. Mest häpnades de över det stora intresset här. Hemma var det knappt någon som pratar om det utom på TV.

Förutom att utgöra ett mikrokosmos av dagens USA, där mainstream-medias politiska prioriteringar kan ligga långt ifrån befolkningens i stort, belyser de amerikanska ungdomarnas förvåning att premiärvalen i USA främst blivit en massmedial kapplöpning. Att döma av hur mycket uppmärksamhet de får även i Sverige, skulle man kunna få intrycket av att premiärvalen har ett stort demokratiskt värde. Inget kunde vara längre från sanningen. Det vi först såg från de lilla delstaterna Iowa och New Hampshire hade mycket lite att göra med demokrati. Däremot har de första premiärvalen en enorm betydelse för kandidaternas chanser att klara sig fram till finalen i november. Paradoxen har en inte oväntad förklaring; det handlar mer om "image" än innehåll.

I delstaten Iowa, där Barack Obama överraskade med sin stora seger och Mike Huckebee vann oväntat över sina Republikanska medtävlare, brukar bara 6 av väljarkåren delta i premiärvalet. Dessutom bestod inte tävlingen av ett val i vanlig bemärkelse, utan det kallas för "caucus". Deltagarna från samma parti samlas i olika lokaler och ställer sig i skilda grupper för att visa vilken kandidat de stödjer. Om någon kandidat får mindre än 15 av deltagarna, tvingas den lilla gruppen att upplösas och medlemmarna får ansluta sig till någon annan grupp i rummet. Deltagarna i Iowas nomineringsprocess är knappast representativa för delstatens befolkning; majoriteten är nämligen pensionärer. Iowa är inte heller särskilt representativ för USA:s befolkning i stort. Exempelvis utgör afrikansk-amerikaner endast 2,5 av Iowas befolkning.

Mycket beröm har därför östs över Demokraterna i Iowa för att de valde en svart kandidat. Resonemanget är att ju färre svarta, desto mer inskränkta blir övriga invånare. Obamas seger ansågs vara ett tecken på att ras inte längre är relevant i amerikansk politik. Så går snacket i det land som för drygt 40 år sedan först garanterade hela dess svarta befolkning rösträtten.

Den här typen av självberöm är också orsaken till en tillbakagång för medborgarrättsrörelsens tidigare framsteg. Många bland majoritetsbefolkningen anser numera att det inte längre finns sytematisk rasism och att den svarta befolkningen nu fått tillräckligt med tid att själva uppnå jämställdhet. Ett antal delstater har börjat förkasta sina tidigare lagar om kvotering, där minoritetsmedlemmar gynnas på olika sätt, från högskoleintagning till upphandling av offentliga avtal. Kvotering är som bekant tabu här i mellanmjölkens Sverige, där till och med en majoritet av landets kvinnliga befolkning är emot att kvinnor kvoteras in någon annanstans än riksdagen ?. Men i USA erkänns kvoterings betydelse för bland annat landets förhållandevis stora andel svarta politiker.

Visar verkligen resultatet i Iowa att befolkningen där är fördomsfri? Antagligen inte. Jag påminns om inställningen som jag först mötte här i Sverige redan 1983, då utomnordiska invandrare fortfarande utgjorde en obetydlig andel av befolkningen. Inte fanns det någon rasism här inte! Svenskar var mirakulöst befriade från sådana fördomar. Till och med Carl Bildt konstaterade på 90-talet att det inte fanns några rasister i Sverige. Själv undrade jag hur en sådan fantastisk utveckling hade ägt rum, när man inte behövde gå längre tillbaka än till Bildts föräldrars generation för att finna en allmän acceptans för rashygienens avskyvärda teorier.

Men snart upptäckte vi att Sveriges nuvarande utrikesminister hade jävligt fel. Det enda som behövdes för att väcka den gamla organiserade rasism till livs igen var lite flera mörka ansikten bland oss. Nydemokrati har fått dess efterföljare i Sverigedemokraterna. Hatbrott är numera alltför vanligt förkommande. Fråga bara några svarta invandrare om det finns rasism i Sverige Kanske Carl Bildt inte kände några.

Poängen är att det inte alls är så konstigt att Demokratiska väljare från en så gott som helt vitt deltstatsbefolkning väljer en halv-svart kandidat - speciellt om huvudmotståndaren är en dam. Den amerikanska feministen Gloria Steinem skrev i New York Times i veckan att Obama inte skulle ha en chans om han var svart kvinna. Hon menar att resultatet i Iowa följer det etablerade mönstret för att åstadkomma förändring i USA; män kommer först, även om de är svarta. "Det som oroar mig är att Obama uppfattas som förenande tack vare hans hudfärg, medan Clinton uppfattas som särande på grund av sitt kön." skrev Steinem.

Feminismens framsteg har ännu inte nått så långt i USA:s "midwest" som i de lite modernare samhällena längs kusterna. I mellanvästen är det förmodligen ingen tillfällighet att till och med John Edwards gillades mer än Hillary. Men för all del, får man gratulera Iowabor till sin storsinthet. Bara man inte gör misstaget att tro att Obama kommer att ha lika lätt i områden där rasmotsättningar faktiskt spelat större roll. Ämnet har dessutom blivit hett i mainstream-media, som hellre ägnar sig åt bagateller och tjafs mellan motståndarna än att objektivt granska deras politik.

Trots det demokratiska underskottet i Iowa, blev det positivt att resultaten åtminstone är pålitliga! De är närmast omöjligt att fuska i en "caucus". Men redan vid följande premiärval i New Hampshire väcktes misstankar om valfusk. Sådana farhågor kommer att vara en återkommande plåga långt efter att USA:s nästa president har utsetts. Dels handlar det om befolkningens benägenhet att tro på alla världens hysteriska konspirationsteorier. Efter George W. Bush kapitala misslyckande med att fånga in Osama bin Ladin eller att överhuvudtaget skipa rättvisa efter den elfte september 2001, har en regelrätt propagandaindustri utvecklats vid sidan om Vita Husets, vill säga som har lyckats övertyga en majoritet av amerikaner om att regeringen var inblandade i terrorattackerna. Alltså finns det en bördig grogrund för allsköns konspirationsteorier i dagens USA.

Dels finns det allvarliga frågor kring de datoriserade valmaskiner som används i New Hampshire, så väl som i de allra flesta andra delstater. New York Times söndagsbilaga ägnade en hel artikel åt att redogöra för valmaskinernas sårbarhet för virus och andra fel. Incidenter från valet 2004, där väljare själva såg sin röst förvrängas eller helt försvinna från dataskärmen, är vederlagda och många. Oberoende dataexperter har bevisat hur lätt det är att påverka resultaten på de undermåliga maskiner som marknadsförts. Många maskiner saknar kvittenser och även de som framställer papperskopior i fall av eventuell omräkning går ofta sönder eller räknar fel. Maskinernas tillverkare har dessvärre ensamrätt till tekniken och därmed blir delstaterna helt beroende av tillverkarna att garantera maskinernas pålitlighet samt reparera dem om de går sönder - vilket är alltför vanligt.

Det inger inte heller något större förtroende när det visar sig att landets största tillverkare ägs av en rabiat Republikan som skänker generösa bidrag till sitt parti och uttalar sig lite väl självsäkert om kommande valresultat. De missräkningar som har upptäckts efter tidigare val har undantagslöst gynnat den mest konservativa kandidaten. Risken att allmänhetens förtroende för valsystemet undergrävs är så stor nu att flera stora delstater överger tekniken och återgår till gamla valsedlar som kan räknas för hand.

Redan efter sitt första prov i år i New Hampshire har resultaten hos de datoriserade valmaskinerna formellt ifrågasatts. Den Demokratiska kandidaten Dennis Kucinich har i enlighet med lagens krav lagt in en formell begäran om omräkning. Upphovet är den stora diskrepansen mellan valresultatet och opinionsmätningar före valet. Situationen påminner om oegentligheter i presidentvalet i Ohio 2004, samt Florida 2000.

Trots återkommande problem kring valresultaten behandlar mainstream-media diskrepansen i New Hampshire som ett fel i opinionsmätningarna. Det vore ju långsökt att misstänka Hillary Clinton för att ha manipulerat resultatet, men det är väl känt att Republikanerna starkt föredrar att tävla mot Clinton i november mot att tävla mot Obama. Republikanernas förmåga att fuska har tidigare fastställts i flera böcker av bl.a. en f.d. Republikansk kampanjchef.1 Journalisten Greg Palast har detaljerat avslöjat hur tiotusentals väljare i så kallade "swing states" olagligt berövades sin rösträtt 2004 p.g.a. Republikanernas ohederliga metoder. Alltså väcks frågan om huruvida valfusk förekommer under Demokraternas premiärval för att garantera Republikanerna en större måltavla i höst, när kandidaternas positiva retorik om förändring traditionellt övergår till negativ reklam och regelrätt angrepp.

Men det vore givetvis bara en konspirationsteori. Det vi däremot vet säkert är att de två första premiärvalen krävde rekordbelopp från kandidaternas ofantliga kampanjkassor. Det beräknas att de tillsammans satsade ett par tusendollar per valdeltagare i Iowa. Därför blir resultaten mer än reklammässig kraftmätning än en seger för demokratin.

1 Länk: huffingtonpost.com

Av Patrick Gallagher 17 jan 2008 10:04