Skriket ur hjärtat har tystnat .

Svensk politik har så långt jag kan minnas haft ett antal medkännande känslostarka personer.Det är ofta de som burit upp partierna och som nått folkets hjärtan.

I dag har jag så svårt att hitta en enda som ur sitt hjärta skriker något starkt och varmt känt.

Vi har haft sociala reformatorer, fredskämpar, jämlikhetsfolk, biståndsivriga, kyrkoideella samt nykterhetsivrare. Samt en rad andra varma verksamma idealister. Har detta släkte dött ut eller har Persson eller Reinfeldt tagit död på dem?

Förr kunde jag namnet på kanske 50 politiker och visste vad de stod för, vad de främst kämpade för i rikspolitiken och på annat håll. Trots att jag ägnar timmar åt mediastudier varje dag, så har jag svårt att hitta kämparna. Var har vi dem som med kraft försvarar Alliansens politik nu. De är svåra att hitta på insändarsidorna. Trots att det sägs att regeringen hållit vad den lovade, så är opinionssiffrorna nästan katastrof.

Är det inte nu efter ett drygt år, som Fredrik o CO skulle åka ut på tåg och buss-turnerer och förklara sig. Så här tänkte vi och så här blev det!

Men då är väl landet fullt av kämpande vänsterfolk istället, som ställer upp för Mona i alla väder. Nej då, mig veterligt går SAP-föreningarna på tomgång i hela landet. Har V och MP några möten? I så fall är de på hemlig ort! Är orättvisorna slut, finns det inget att kämpa för? Finns det inga olösta framtidsfrågor att handfast lösa? Mona lägger huvudet på sned och säger sig vilja fundera ett år till på skolsaken! Fredrik tittar rakt fram med förvånad uppsyn, han har inte förstått frågan!

Överallt hittar jag kändisar med titeln kommunalråd, riksdagsman, landstingsman men det är allt svårare att se vad som fört dem in i politiken. Vad var det de kämpade för en gång, det som förde dem in i politiken. De liknar allt mer nöjesvärldens kändisar som är kända för inget alls. Utom att de har ett enormt PR-sinne. Det ger makt - som inte används till något vettigt.

Av Jan Brunnegård 17 jan 2008 09:58