Java, Indonesien: En dag på stranden

Pangandaran, västra Java, Indonesien

I Pangandaran blänker solen i havet och kokospalmernas kronor vajar för vinden. Det är en lång beach, vågor bildas, växer, bryter och blir till skum och rullar upp över sanden. Strandkrabbor kommer ur hålor och kilar ner i andra. Solen är skoningslös, det är stekhett och sanden så het att man bränner sig. Jag sitter i skuggan av ett utsiktstorn. Framför mig är några surfare, längre bort, där beachen slutar och grönskande berg tar vid, där vågorna inte är så våldsamma, badar man. Det är inte många turister här och få av dom är västerlänningar. Det är inte säsong ännu.

Det kommer ett tiotal grabbar i sextonsårsåldern. Dom frågar om dom får fotografera varandra tillsammans med mig. Det har hänt tidigare och jag försöker se trevlig ut. Det fotograferas och sen snackar vi. Dom går i gymnasiet, två vill bli lärare i matematik, en ingenjör. Man vill veta vad jag tycker om Indonesien, som jag tycker är vackert och varmt, om maten som jag tycker är kryddstark och om människorna som jag tycker är öppna och vänliga. Dom vill veta om min familj, mina barn, mitt jobb. Och Sverige som förknippas med Ibrahimovic och Eriksson Sven Göran
Dom frågar också om min inställning till islam, om jag delar den amerikanska synen på muslimer som religiösa fanatiker och självmordsbombare. Den delar jag inte säger jag. Jag säger att jag inte är muslim, men att jag tycker att mycket av den kritik av västerlaendsk kultur som kommit från muslimska länder och som man i väst negligerat, har varit berättigad. Jag tycker också att väst står för en aggressiv, materialistisk och imperialistisk politik som medfört sexuell frigjordhet, upplösta familjer, våld, droger, överkonsumtion och miljöförstörelse. Men jag tror att ungdomarna tycker jag blivit tjatig. Dom drar och vi skiljs.

Indonesien är världens största muslimska stat. Dom är stolta över det. Det är också ett samhälle som i ganska hög grad är präglad av religion. Det finns massor av moskéer och från minareterna utropas bönestunderna fem gånger om dygnet. Också mitt i natten. Staten organiserar vallfärder till Mecka och många kvinnor har sedesamt tackt sitt hår.
Men västerlandet tränger på. Man räknar tiden efter Jesu födelse och inte efter Muhammeds uttåg till Medina, man firar någon sorts jul och nyår och söndag verkar vara den arbetsfria dagen. Inte fredagen.

Man kan förstå att ortodoxa muslimer känner frustration över dessa rika västerländska turister som drar in i landet likt sentida kolonisatörer och vars närvaro skapat ökad prostitution, ökad alkoholkonsumtion, inflation och nya värderingar. Etik, kultur och religion skall vara avhängigt ekonomiska förhållanden. Och västs ekonomiska dominans är stor och dess inflytande över den globaliseringsprocess, en del på gott men mycket på ont, som pågår, är otvetydigt.

Av Jan Wiberg 14 jan 2008 16:03