Statsfeminismen skadar jämställdheten

Samma insikt förmedlas av Per Ström i Svenska Dagbladet några dagar tidigare. Men från feministetablissemanget och regeringen Reinfeldt hörs ingen sjukdomsinsikt. Tvärtom, de märker ingenting av alla de problem som decennier av urspårad jämställdhetspolitik skapar.

Vad är det då jämställdhetspolitiken ställer till med? En rad problem, om vi får tro forskarna bakom DN-artikeln. Konflikter och osämlja i familjelivet pekas ut som en konsekvens. Det går helt enkelt inte att förena högt ställda krav på millimeterrärättvisa med vardagslivets realiteter. Att feminismen som utopi är samma andas barn som kommunismen är tydligt - den håller bara i teorin.

Men att statsfeminismen är en återvändsgränd för jämställdheten kommer inte som någon nyhet. Så när forskarna ställer sig undrande inför hur en misslyckad politik ska kunna köras vidare i samma gamla hjulspår så uppfattas detta som närmast hädelse. Att mediefeminister som Maria Sveland blir upprörda förvånar knappast. Men att även jämställdhetsministern inte säger sig förstå vad kritiken mot jämställdhetspolitiken handlar om, ja det ter sig onekligen rätt märkligt.

Har ministrar, sakkunniga och riksdagsledamöter helt missat de senaste årens feministkritiska böcker? Som "Elitfeministerna", "Tokfeminismen" eller "Vem slår Eva? Forskande feminister i genusland". För att bara nämna några. Det finns med andra ord ingen som helst anledning för regeringen att bli tagna på sängen av att statsfeminismen börjar ifrågasättas. Har hittillsvarande recept för jämställdhet fört till vägs ände, är det kanske dags även för våra politiker att ta till sig synpunkterna och reagera.

Låt oss bara påminna något om hur det hela en gång började. Jämstäldlhetspolitiken så som den ser ut av idag, tillkom 1972. Till tillskyndarna räknas Palme, Myrdal, 68-rödstrumpor och tidens folkpartister modell Tham och Garton. Det samhällsproblem som skulle rättas till var ojämlikheten mellan könen. Detta kallades jämställdhet i motsats till jämlikhet, rättvisa mellan klasserna.

Utgångspunkten för jämställdhetspolitiken är enkel och tilltalar både Socialister och liberaler. Vi är alla sociala konstruktioner, oskrivna blad som massor med politiska pekpinnar och kommandon ska knåda om och platta till så mycket det bara går. Till sin hjälp har polijtikerna en armé av propagandamakare och doadoakörer inom byråkrati och utbildningsväsendet. Vem har inte hört talas om genuspedagoger, jämställdhetsintegrering och genusperspektiv? Eller inrättningar som Nationella sekretariatet för genusforskning, Delegationen för genus i förskolan etcetera, etcetera. För att nu inte tala om Jämställdhetsombudsmannen.

Jämställda Sverige kämpar idag hårdare någonsin för att bli ännu mera jämställt. De som är mest missnöjda med sakenras tillstånd är kvinnor med välbetalda arbeten och långt gången jämställdhet i sina liv, noterar forskarna bakom DN-artikeln. Det räcker att tänka på alla de stackars missgynnade universitetsprofessorer som unisont vittnade om hur orättvist livet är i samband med jippot feministiskt initiativ. Eller alla de mediefeminister som bittert klagar på att det lurar en elak könsmaktordning bakom varje gathörn.

Priset för den havererade jämstäldlhetspolitiken betalas av oss alla. För lika lite som det går att bygga det socialistiska lyckoriket här på jorden, lika omöjlig är den feministiska utopin om könsutplåning. Människor av kött och blod beter sig helt enkelt inte på det maskinliknanade sätt som förutsätts när politiker och universitetsfeminister ritar jämställda cirklar på tavlan. För då hade vi ju alla blivit genusfrälsta för länge sedan.

Av Björn Ljungberg 08 jan 2008 11:57