Miljötomtarnas valser

Inslag i media där julklappshandlande svenskar fått en mikrofon uppkörd i ansiktet för att besvara frågan: "Har Du tänkt på att julhandla miljövänligt", har varit vanliga. Påfallande ofta har den svarandes ansiktsuttryck och svar påmint om den otrogne som blivit avslöjad på bar gärning. Men här behöver man varken skämmas eller ha dåligt samvete. Faktiskt.

Pratet om vikten av att just MITT bidrag i form av ändrad livsstil betyder mycket för lösningen av världens miljöproblem är fel från början till slut. Fokus för miljöansvaret överförs dessutom, på ett djupt orättfärdigt sätt, genom ett sånt resonemang, till dem som minst kan påverka lösningarna, nämligen konsumenterna. Är det någonstans kraven skall riktas så är det mot producenterna.

Bara under tiden Du funderar på att inhandla exempelvis en cykel har 1000-tals indier och kineser slängt sina egna på den icke källsorterade sophögen och istället köpt sin första bil. För att nu inte tala om hur många badkar med buteljvatten man smällt i sig. Och då talar vi ändå bara om andra konsumenter. Inte om industrin i dessa länder. Vad betyder då Ditt bidrag att rädda miljön genom ett cykelköp? Ingenting förstås!

Men den oförsonliga inställningen mot enskilda breder ut sig. Det säkraste sättet numera att bli hatad i grannskapet är att inte källsortera. Det kan få alla, från infödda svenskar till somalier och iranier, att förenas i ett fullständigt otyglat internationellt ursinne. Till saken hör att den heliga kon källsortering, är en totalt meningslös syssla. I tron att sopsorteringen ska rädda miljön har folk slösat bort hundratals miljoner timmar med sortering och rengöring av mjölkpaket och glas.

De enda som gynnats av sopsorteringssystemet är lobbygrupper som miljöorganisationer och återvinningsföretag samt miljontals råttor och andra smittbärare. Återvinning av glas är ett tjusigt exempel. Den återvunna råvaran är nästan dubbelt så dyr som jungfrulig råvara. För att få avsättning på glaset måste man frakta det ända till bla Syditalien. Plaståtervinningen baseras på liknande enfald. Förpackningar, plast, matrester, glas och metallburkar skall naturligtvis kastas i en och samma soppåse och skickas till de moderna förbränningsanläggningar där utsläppen är minimala.

Nu är givetvis sopsortering en relativt liten fråga i miljötomtarnas arsenal av konsumtions-, tillväxt- och teknikfientliga argumentation, sockrad med antiglobaliseringpolitik och byggderomantik. Men sopsorteringsexemplet är ganska typiskt för hur en populistisk rörelse snabbt kan få gehör för sina synpunkter genom att spela på känslor och dåligt samvete, snarare än kunskap.

Likheterna med u-hjälpen är slående. En procent av BNP skall den uppgå till. Basta. Alla som efterfrågar konsekvenser och analyser samt kvalité istället för kvantitet, stämplas som kallhamrade och samvetslösa. Tänkte på det idag när jag läste en artikel i AB om hur 29 miljarder av skattebetalarnas pengar spenderats i Tanzania utan några påtagliga resultat. För att nu inte tala om de "ynka" 7 miljarder som gått till Mugabes regim i Zimbabwe. Miljörörelsen har uppenbarligen tagit intryck av sättet att framgångsrikt argumentera för en sjuk, men känslomässigt, stark sak.

Andra stollerier från miljörörelsen är nyttan av att ersätta bensin med etanol, vilket är rena lurendrejeriet. Det går åt mer, eller i bästa fall lika mycket energi, att framställa etanol än vad man får ut. Trots detta har miljörörelsen fått staten att ge åtskilliga miljarder i diverse subventioner med påföljd att nog många kör omkring med helt obefogat gott samvete.

Det finns också en närmast barnslig föreställning hos miljörörelsen om det goda exemplets och den goda etikens makt. Lite hårddraget skulle man kunna säga att desto mer vi som konsumenter i västvärlden källsorterar, desto större incitament får indierna och kineserna av dessa gudomliga gärningar för att dämpa sin egen ekonomiska tillväxt och köplusta. Också det en helt befängd idé.

Världens miljöproblem och brist på billig energi kan enbart lösas via teknologiska genombrott och utbyggnad av kärnkraften, inte minst i Indien och Kina. Att skuldbelägga konsumenterna är kontraproduktivt och dessutom djupt omoraliskt.














i

Av Lars Nilsson 30 dec 2007 21:11