Ryssland - vem bryr sig?

Nyhetsbyrån TT har sedan något år inte längre någon korrespondent i Moskva. Det gäller även stora dagstidningar som Dagens Nyheter. Väldigt få svenska korrespondenter finns kvar. Rapporteringen i media blir därför ofta sporadisk, slumpartad och inte sällan av närmast anekdotisk karaktär.

Det verkar som att i takt med att bevisen hopar sig för att Putin leder en diktatorisk skurkregim minskar vårt intresse. Inte ens vänsterns, annars så demonstrationsvilliga skaror, kan förmås att ivrigt famla efter plakaten, oavsett antalet rapporterade brott mot de mänskliga rättigheterna. Som vanligt tenderar engagemanget för dessa frågor att öka med avståndet från Sverige. Inte bara hos vänstern.

Men först något om gasledningen.

2004 godkände regeringen s och Mona Sahlin en planerad gasledning i Östersjön mellan tyska Rostock och Trelleborg utan större uppmärksamhet. Den hotade uppenbarligen inte den bräckliga Östersjömiljön. Men nu är det annan ton i skällan. Inte bara från den plötsligt uppskruvade miljöretoriken Mona Sahlin. Vår nuvarande miljöminister förklarade karskt häromdagen att nu skall minsann en "tuff" svensk miljöprövning inledas. Vilka andra sorters miljöprövningar än "tuffa", som nu existerar inom svensk lagstiftning, nämnde han försiktigtvis inte. Sveriges chanser att stoppa gasledningen är mikroskopiska. Enligt internationell rätt och praxis är det ett dödfött projekt, om man nu inte kan komma upp med tunga miljöskäl, vilket i princip är omöjligt.

Nordsjön har gott om gasledningar utan att man förfasat sig för miljön och i Östersjön finns åtskilliga kablar som går kors och tvärs samt diverse fartygsvrak och allt från senapsgas till olja finns på botten som ingen tar ansvar för. Tilltron till argument om att en gasledning på sådär en max 1,5 m i diameter skulle orsaka bestående miljöskador i den svenska ekonomiska zonen är därför minst sagt svaga.

Däremot är gasledningen ytterligare ett bevis på ett säkerhetspolitiskt tänkande från Rysslands sida. Att dra gasledningen på Östersjöns botten i stället för att låta den gå på land via de baltiska staterna och Polen är ett politiskt, och inte ett ekonomiskt, motiverat beslut. Därom råder nog enighet bland de flesta bedömare. Skälet är att Ryssland inte vill riskera att gasleveranserna till främst Tyskland störs av de forna lydstaterna.

För Sveriges del innebär det att vi sinom tid får vänja oss vid att ryssarna kan komma att kräva allt möjligt av oss till skydd för den del av gasledningen som ligger inom den svenska ekonomiska zonen. Anser Ryssland att vi inte kan uppfylla dessa krav kommer man själva att ingripa. Även militärt. Därför har vi större anledning att oroa oss de säkerhetspolitiska konsekvenserna än de miljömässiga.

Rysslands säkerhetspolitiska ambitioner skall bla ses i ljuset av Putins uttalade om upplösningen av Sovjetunionen. Den beskriver han som "1900-talets värsta geopolitiska katastrof". Sug lite på det uttalandet ett tag!

Nu är det inte så att Putin önskar kommunismen tillbaka men ambitionerna att kontrollera de forna lydstaterna, som Kreml kallar "nära utlandet" är tydliga. Vare sig det nu gäller de baltiska staterna, Polen, Ukraina eller Vitryssland. Påtryckningar i form av handelsblockader, stopp i gas- och oljeleveranser eller plötsligt höjda priser samt attacker på nätet utnyttjas oblygt.

Kopplingen mellan big business och regimen är nästan övertydlig i Kreml. Bushadministrationens anknytning till oljeindustrin bleknar vid jämförelsen.

Gasjätten Gazprom, som står i spetsen bla för det konsortium som skall bygga gasledningen i Östersjön, är bara ett av många företag som kontrolleras av den ledande klicken. Typiskt är att den av Putin utvalde efterträdaren på presidentposten, Dmitrij Medvedev, förutom att vara biträdande premiärminister, också är styrelseordförande i - ja just det - Gazprom.

Men samarbetet med diverse starka ekonomiska krafter medför också nackdelar för Putin i form av rivaliserande påtryckargrupper. I avsaknad av en demokratiskt vald politisk opposition får dessa grupper ett orimligt stort inflytande vilket Putin ständigt måste balansera.

Putins egen maktbas är dock det mäktiga FSB, vilket är den organisation som ersatte Putins tidigare arbetsgivare, det ökända KGB. Viktigt att komma ihåg är också att Putin i grunden inte är en politiker utan en byråkrat, upphöjd till president. Hans närmaste omgivning är folk från tidigare eller nuvarande säkerhetstjänsten samt teknokrater. Det förklarar också varför Ryssland blivit en säkerhetspolisstat.

KGB var en stat i staten - FSB, ÄR staten. FSB styr det mesta i Ryssland från mord på oliktänkande till medier och militären. Det här gänget, med Putin i spetsen, har en gemensam plattform, och den är i första hand inte ideologisk, utan en uppfattning om vad som är "landets bästa" och den ska ingen ifrågasätta. För annars kan det sluta illa.

En fråga man kan ställa sig är varför Ryssland inte klarat övergången till demokrati när så många andra tidigare öststatsländer lyckats? Här kan man peka på bristen på en demokratisk tradition, splittringen i landet efter kommunismens fall, ensidigt statligt näringsliv, Jeltsins usla ledarskap mm. De såväl praktiska som psykologisk svårigheterna att omvandla en tidigare supermakt från att ha varit de kommunistiska ländernas ekonomiska nav till demokrati, marknadsekonomi, rättsamhälle och samtidigt återta sin stormaktsroll, skall naturligtvis inte heller underskattas. Det finns säkert flera samverkande orsaker till den nuvarande sorgliga situation.

Men klart är att läget förvärrades av en närmast obegripligt korkad privatiseringsvåg på 90-talet, till förmån endast för byråkrater, ex-kommunistiska politiker och banditer. Talet om att en fri marknadsekonomi formade den nuvarande situationen är i grunden fel. Faktum är att Ryssland efter privatiseringsvågen fick en av de minst fria ekonomierna i världen. Äganderätten är fortfarande svag och kan inte garanteras, skatterna är rent konfiskatoriska och oförutsebara och regleringarna är godtyckliga och rigida. Under sådana villkor frodas bara korruption och brottslighet. Inte en liberal marknadsekonomi.

Många andra öststater klarade omställningen bra även om problem inte saknats. Här fanns också inte bara civila strukturer kvar, utanför staten kontroll, trots 40 års kommunism, utan också minnen från tiden då det fanns demokrati, privat egendom, och en marknadsekonomi.

Som ett resultat lyste också utländska investeringar med sin frånvaro i Ryssland ända långt in på 2000-talet. Typiskt var att Ryssland under 90-talet fick gigantiska lån av väst, för att klara det mest nödvändiga, medan många andra fd kommunistländer kunde glädjas åt att väst investerade i ländernas näringsliv.

I skuggan av allt detta växte den redan på kommunisttiden utbredda korruptionen till gigantiska proportioner. Allt från höga statliga och välbetalda tjänster till akademiska examina saluförs. Dessutom är det helt korrekt att påstå att den verkligt allvarliga korruptionen är den statsledda. Det kan många som försökt starta företag i Ryssland intyga.

Finns det då något hopp för en demokratisk utveckling i Ryssland? Personligen tror jag att det kommunistiska Kina, som gått en helt annan väg, snabbare kommer att betraktas som demokratiskt av omvärlden. På kort och medellång sikt ser det mörkt ut för demokratin i Ryssland. Därtill är regimens grepp för starkt och dess popularitet hos det ryska folket alltför stor vilket jag tidigare skrivit om här: Länk: sourze.se

På lång sikt kommer naturligtvis Ryssland också att omformas till en demokrati men under tiden kan allt hända, som i allra högsta grad kan påverka Sverige på ett påtagligt negativt sätt. Därför är det märkligt att intresset, hos politiker, media och till synes även allmänheten, är så förstrött, när det gäller detta vårt stora grannland.

Av Lars Nilsson 26 dec 2007 13:35