Det finns hopp för människan

Begravningar tillhör det minst roliga i livet. När nära anhöriga dör tappar vi en del av vår indentitet. Anhöriga är på gott och ont en del av oss. Jag tror att alla begravningar jag varit på har varit rena rama släktmötet. Människor man nästan aldrig möter eller som man glömt är att det finns släktskap med dyker upp.
Man gråter och kommer ihåg.

För några veckor sedan begravdes min syster, som dog efter en längre tids sjukdom. Hon var gift med en persier/iranier och vi trodde alla kvarvarande systrar att det skulle bli en borglig begravning.
Men nej inte. Det var svenska kyrkan. en vanlig präst och en kyrka som var mer fylld av iranier/muslimer än lutteraner. Det som var så otrolgit var prästens hantering av det hela. Han talade om kulturmöten och att inför döden och födseln är vi alla lika.
Jag tror att det var en stor stund också för honom att ha en kyrka där två religioner möts.

Jag blev frapperad av min systers iranska vänner och släktingar, som respektfullt deltog i den lutterska kyrkoakten. Musiken var en blandning av min systers svenska favoriter och iranska sådana.
Det var en ovanlig begravning - som visar att vi alla kan umgås kring religionen även om vi har olika utgångspunkter.
Det var i sanning en ovanlig begravning - den gav hopp för människan.

Av Anne Skåner 26 dec 2007 14:03