Det sa bara pang

Äntligen kom ordern. - Starta kompressorn!
Chiefen, förste maskinist och en motorman hade bytt kolvringar. Dom hade jobbat i två dygn, båten legat för drivankare långt ute till havs. Nu var jobbet gjort och färden kunde fortsätta. Kompressorn skulle startas, kompressortanken fyllas med luft och tryckluft skulle pressa igång kolvarna, dieselångan antändas, motorn gå igång, vevaxeln driva propellrarna och man skulle komma vidare. Mot Afrikas östkust, mot nya hamnar, mot land. Dom var belåtna, trötta men belåtna, chief, förste maskinist och motorman.
Det var natt, klar sikt, vinden måttlig. Det var på Indiska Oceanen och destinationen var Mombasa. Det var 1956
Värmland kallades motorman som fick äran att sätta igång tryckluftskompressorn. Chiefen satt på en pall och rökte och maskinisten torkade sina oljiga händer med trasselsudd när kompressortanken exploderade och båten flög i luften.
Trycket i tanken kunde ha blivit för högt om ventilerna täppts till. Kraften i explosionen kunde orsakats av tryckvågen sprängt en bränsletank. Förloppets våldsamhet tydde på att också bränsle antänts. Olyckan kan ha berott på en mänsklig faktor och den kan ha haft sin grund i oförutsebara orsaker. Dessa frågor kommer aldrig att bli klargjorda.
På ett ögonblick hade kraften fortplantats till skotten på babords och styrbords sida, till båtens för och dess akter och från maskinrummet upp till bryggan. Eldsflammor lyste upp mörkret, fartygets plåtar sprängdes, däcken trasades sönder, vatten forsade in och på ett ögonblick hade besättningen på femton man förlorat sina liv.
På några minuter sjönk fartyget och efter en kvart var alla spår av det försvunna från havets yta förutom lite strövirke som flöt på vågorna och olja som flöt upp ur djupet.
Vad hinner man känna på ett ögonblick?
Smällen slår lock för öronen, eldslågorna flammar upp, man förnimmer explosionen, känner tryckvågen, man tänker: nu dör jag. Så gör man det.
I maskinrummet hann man bara registrera att det gick åt helvete. Chiefen hann med en svordom. Maskinisten tappade trasselsudden. Han som kallades Värmland dog med en i förvåning nedfallen haka. De flesta i besättningen låg och sov, dom vaknade av explosionen och av sitt döende. Men dom hann medvetandegöra den, döden. Det anses vara fördelaktigare att ha insikt om sin transcendens in i dödens dimension.
Andre styrman på bryggan, han som hade vakten, förstod vad som höll på att hända med båten och med hans liv. Han levde längst. Kanske flera ögonblick och fick tid att tänka flera tankar.
- Jag kommer att dö. Nu dör jag. Varför passerar inte livet revy? Undrar om någon kommer att sörja. Synd att man inte får någon begravning. Att jag tänker så triviala tankar. Nu när jag skall dö. Kanske borde jag tänka något högtidligare
Men dom tankarna försvann och istället trädde en insikt om allvaret in i hans medvetande. Sen slets kroppen sönder och också han dog. En bråkdel av ett ögonblick senare än sina kamrater.
När själarna senare samlades i Limbo var man överens om att det varit en jävla smäll. - Fan vad det small, sa skepparns själ. - Det sa bara pang, sa Värmlands. De var också ense om att övergivandet av det fysiska och övergången till det andliga stadiet varit utan smärta, att man inte varit rädd, och att det inte var så jävligt att vara död. Ännu i alla fall. De yngre själarna tyckte dock att livet blivit abrupt avslutat, klagade över detta och menade att det fanns saker de hade velat hinna med.
Men när de såg sig om, såg alla miljoner väntande själar och alla de själar som ständigt strömmade till, tänkte man om. Tydligen dog folk som flugor. Det pågick Koreakrig, koloniala befrielsekrig och en mängd andra, mindre uppror och väpnade konflikter. Afrika var drabbat av hungerkatastrofer, Bangladesh av översvämningar och av dem orsakade epidemier. Folk mördades och dom råkade ut för olyckor. Trafiken skördade ett stort antal offer i utvecklade länder, förutom alla som så att säga dog av naturliga orsaker, sjukdomar, undernäring och annat. Själarna från den sprängda båten insåg att hänga upp sig på det plötsliga och eventuellt orättvisa i sin död var ett timligt och världsligt synsätt. Som dessutom var fast i nu förlegade föreställningar om individens betydelse.
Numera borde man i stället se förhållanden större, ovanifrån, ur den universella evighetens perspektiv. Det rådde andra och postexistentiella förhållanden här. Redan i Limbo kan man uppskatta befrielsen från det kroppliga och sinnliga och gilla den eteriska andlighet man fått. Och likställdheten. Den fulaste, fattigaste, mest föraktade, mest lastbara och uslaste individ i jordelivet var här en själ likvärdig med den vackraste, rikaste, mäktigaste, mest ärade, beundrade, mest moraliska och kunniga människas själ. Man förstod att människans jordiska tillvaro var beroende av slumpvisa förhållanden och tillfälligheter. Skuld, synd, förtjänst och dygd är inga relevanta kategorier i Limbo
Än så länge i alla fall. Kanske skulle så småningom en domens dag komma. En del få komma till Paradiset och en del till Helvetet. En del skulle kanske få fortleva i dödsriket i evighet och andra bli upphöjda till gudars likar. Eventuellt skulle några till Valhall, eller till De Sälla Jaktmarkerna. Kanske skulle en del själar återfödas i enklare inkarnationer med sämre förutsättningar och andra bli mer lyckligt lottade vid en eventuell återkomst till jordelivet.

Men kanske var det så att inget annat fanns än detta Limbo som verkade händelselöst, lite solfattigt och inte särskilt roligt egentligen. Kanske fanns bara det liv som utspelades på jordytan och själarna i Limbo skulle upplösas, förångas, försvinna utan att lämna spår. Bli till intet. Och det liv som nu var slut var allt och inget utom domen över död man fanns.
I så fall är det tragiskt, med dessa liv vars förlopp avbryts i förtid. Liv som inte får utvecklas, blomma, mogna, vissna och dö en naturlig död. Som den som kallades Värmlands, Likt förste maskinistens. Likt däcksmatrosernas. Likt många andras
Men kanske hade ingen trycktank exploderat, förlisningen en fiktion och fartyget aldrig existerat. Kanske det endast funnits i fantasins värld Liksom besättningen, dess död. Och deras själars eventuella öden spekulationer om förhållanden ingen vet något om.

Av Jan Wiberg 15 dec 2007 00:24