Är svensken fattig?

Sverige finns på nittonde plats Internationella Valutafondens siffra 2005 när man räknar BNP per capita. Vi har på några decennier halkat ned på den listan. Nu är vi grannar med Frankrike och Italien. Inte illa i och för sig kan man tycka, men det som saknats i Sverige, är en debatt om varför vi fallit.

Försök till analys har ofta avfärdats med argument om att BNP-måttet inte är något bra sätt att mäta ett lands välstånd och välfärd. Inte oväntat har USA, som ligger på tredje plats, fått bekräfta BNP-måttets oduglighet. Men trots alla invändningar har även svenska charterresenärer, över tid nog kunnat konstatera, att vårt tidigare ekonomiska försprång gentemot många västländer minskat.

Nu finns det faktiskt problem även med BNP-jämförelser. För att minska effekterna av skilda prisnivåer i länderna använder man sig av diverse olika metoder. Exempelvis finns en så kallad PPP-justerad växelkurs, där man försöker ta hänsyn till prisnivån i olika länder.

Beroende på hur denna PPP-justering görs, om det används ett fast eller löpande pris, hamnar Sverige på olika platser i BNP-ligan. För 2005 kan vi därför hamna på allt mellan fjortonde till nittonde plats. En otydlighet som naturligtvis utnyttjas i den politiska debatten.

Svenskt Näringsliv anger att den ekonomiska tillväxten BNP i Sverige steg med 114 procent 1971 -2006. Det är 25 procentenheter lägre än Euroområdet och 75 procentenheter lägre än snittet för OECD-länderna.

Så nog finns det, hur man än vill räkna ekonomisk tillväxt, klara indikationer på att den svenska charterresenärens erfarenheter från utlandet inte är helt missvisande.

Ett projekt kallat Luxembourg Wealth Study LWS där myndigheter, centralbanker, forskningsinstitut och universitet från nio västländer samarbetar för att harmonisera spretande och svårjämförbar nationell statistik, har börjat producera diverse rapporter. Sverige är med i den gruppen och representeras av SCB.

Enligt en rapport från LWS förra året framgår att i den gruppen Canada, USA, Storbritannien, Tyskland, Norge, Finland, Sverige, Italien och Cypern är svensken klart fattigast.

LWS mäter hushåll, inte individer, och där kan man läsa sig till att var tredje svensk familj inte har några besparingar, eller tom större skulder än tillgångar, även om man räknar in värdet av deras hus och lägenheter. Svensken har hyggliga snittinkomster jämfört med de övriga men det verkar som om pengarna försvinner snabbt. Svenskens medianförmögenhet är minst av länderna i studien.

Rent allmänt är den här studien inte någon uppvisning i en svensk framgångssaga. Intressant ur ett vänster- och jämlikhetsperspektiv är också att i Sverige äger de rikaste 10 procenten av hushållen 58 procent av förmögenheterna. Bara USA är mer "ojämlikt". Där är siffran 64 procent.

Nu kan man naturligtvis invända mot all sådan här jämförande statistik att vara fattigast behöver ju inte betyda att man verkligen är fattig. En mångmiljonär blir ju som bekant inte en uteliggare bara för att tio miljardärer stiger in i samma rum.

Och det finns självklart en point i det resonemanget.

Personligen tycker jag därför att det är lika relevant, om inte mer, att botanisera i vår egen ekonomiska statistik utan att göra alltför mycket jämförelser med andra länder. Det ger dessutom den fördelen att det är lättare för var och en, efter tycke och politisk smak samt med egen plånbok som utgångspunkt, hylla, förbanna och debattera de framlagda siffrorna.

Det jag själv tycker alarmerande och som antyder att vi har det ganska risigt ekonomiskt ställt är vad SCB och Finansinspektionen i enkla termer redovisar. Enligt SCB har hälften av alla svenskar, ett sparkapital som, trots värdet av den egna bostaden inräknat, är mindre än 28,000 kr. Finansinspektionen redovisade i somras en undersökning av de svenska hushållen där en femtedel säger sig inte kunna hantera en oförutsedd utgift större än 20,000 kr utan att ta lån, sälja egendom eller "annan större ekonomisk uppoffring". Bara en tredjedel av hushållen har dessutom en beredskap inför en kraftig inkomstminskning.

Kanske är det så att vi ogärna, både nationellt och individuellt, vill erkänna att vi blivit frånsprungna av många länder. Särskilt när vi dagligen matas om försäljningsrekord i dyra bostadsrätter, Ferraribilar, pooler och platt-TV.

Möjligen är det också därför, som det mer och mer, dyker upp diverse hemkokta "trivsel- och välmåendeindex" som har det gemensamma att ekonomins betydelse viktas ner till förmån för ännu mer svårmätbara storheter. Men då har vi, å andra sidan, möjligen en bättre chans att klättra i diverse välfärdsjämförelser. Eller?

Källor
SCB
Finansinspektionen
LWS
Svenskt Näringsliv
Neo nr 6 2007

Av Lars Nilsson 13 dec 2007 11:20