100 bästa låtarna – final

Först ut, på en hedrande 25:e plats, ligger P J Harvey och Dancer, låten som ligger sist på Harveys främsta platta; To bring you my love. Hennes musik fungerar fantastiskt bra live på rökiga klubbar, men just den här är mer lämpad för nätter när det stormar ute och man lever på Côtes-du-rhône och lågan från stearinljuset.

24. Grow old with me, John Lennon. Han hann aldrig färdigställa låten, aldrig spela in den med full orkestrering. Några skott i ryggen hann före. Men demoversionen som släpptes postumt på Milk & Honey, med det lätt tafatta pianot och den taskiga ljudupptagningen, är bara så himmelsk. Vilken kärleksförklaring!

23. Foxy Lady, Jimi Hendrix. Sexig och utmanande. Jag brukade spela den för mina elever innan uppsatsskrivning, som en genomkörare.

22. Moment of clarity, Therapy. Tung som ett monster i garderoben, skör som den första kyssen.

21. Bolero, Maurice Ravel. Bolero var från början en spansk jacka som blev en dans och en hatt! Och jo, klyschan stämmer, Ravels opus passar fint som älskogsmusik.

20. I wanna be sedated, Ramones. De här killarna har förstås satt ett outplånligt avtryck i rockhistorien och man kan rada upp ett tjugo- eller trettiotal självklara bombnedslag, men jag återkommer alltid till just den här. Det var min brorsa som fick plattan när den släpptes –78. Då var han åtta år. Ett år senare hade han tjatat sig till ett trumset och när han skulle fylla tio lirade han i ett rockband. Plattan hette Road to ruin och I wanna be sedated ligger som sjunde spår.

19. What a wonderful world, Louis Armstrong. 18. Gloria, Van Morrison. 17. Hallelujah, Leonard Cohen. 16. The long and winding road, Beatles. 15. Into the light, Siouxsie & the banshees. 14. Hey Hey My My/My My Hey Hey, Neil Young.

13. Nessun dorma, Luciano Pavarotti av Puccini, ur operan Turandot. 12. Maggie May, Rod Stewart.

11. The River, Bruce Springsteen. Det här är något av balladernas ballad eller i varje fall höstens och vinterns film om livet och kärleken. Den kan inte spelas sönder, jag har försökt och vet vad jag pratar om.

10. Ta av dig skorna, Povel Ramel. Ett frihetsepos, anarki och nudism i gladpack. Något för den late livsnjutaren och en låt att bromsa tempot med. Borde kanske vara Sveriges nationalsång. Jag lovar att det här landet hade sett helt annorlunda ut då. Man måste få drömma.

9. Con te partirò, Andrea Bocelli. Jag minns inte på rak arm vem som skrivit den här, för mig är den förknippad med Bocellis gudabenådade röst. När min kusin Peter begravdes för fem år sedan, tjugoåtta år gammal, spelades Con te partirò i kyrkan. Min flickvän älskar den här sången. Själv har jag druckit vin till den ett par gånger. Vilket rus! Vinet var alkoholfritt, jag ville inte frånta musiken dess kraft.

8. All along the watchtower, Bob Dylan. Men jag föredrar Bryan Ferrys eller Jimi Hendrix’ version.

7. Guantanamera, Jose Fernandez Diaz. Diaz tros ha skrivit den här kubanska ”nationalsången” någon gång tidigt 1930-tal. Ibland nämns 1929. Vissa menar att pianisten Herminio Garcia Wilson, kallad El Diablo, har ett finger med i refrängen. Andra hävdar med bestämdhet att Diaz egentligen snott åt sig äran från kubanska folkmusikanter.

6. Bridge over trouble water, Simon and Garfunkel. Man är aldrig helt ensam.

5. Girl, you’ll be a woman soon, Neil Diamond. Scenen ur Pulp fiction när Uma Thurman drar upp heroin i näsan i tron att det är koks. Låten eggar i bakgrunden. Finns många inspelningar av den här, de flesta är suveräna. Man kan inte misslyckas med sådant råmaterial.

4. The unguarded moment, The Church. Jag kysste en flicka till The unguarded moment i ungdomen. Det gör inte låten sämre. Stämsången ger mig svindel.

3. Anarchy in the UK, Sex Pistols. Jag brukar klä mig i en svindyr kostym med en sönderklippt t-shirt under och säkerhetsnålar i läpparna, sedan mimar jag till den här framför spegeln. Nej, jag bara skojar. Men jag går igång på kaxigheten, ilskan, introt som väller in som åska och Johnny Rotten med spänd blick ut över västvärldens fasadbyggen. Rasera!

2. In the year 2525, Zager & Evans. Jag var av med den här i femton år, tyckte mig inte hitta den någonstans, men letade egentligen inte. Så dök den upp på Hemköp, en samlingsplatta för femtionio spänn. Det var för ett par år sedan. En lycklig dag.

1. The first cut is the deepest, Cat Stevens. Vad annars, jag menar för en romantiker?

Av Stefan Whilde 10 dec 2007 12:59