Min Mandolin

När jag var 16 år spelade jag piano. Samma år slutade jag med det. Hur sexigt är det egentligen att spela små klassiska stycken? Visst kunde man bryta av med lite primitiv blues men därutöver är ett piano svårt att dra med på fest. Därför köpte jag ett munspel. Jag kom att älska munspelet, och mina munspel älskar mig. Munspelet är det enda instrument jag hitintills känt att jag kan göra precis det jag vill göra med. Jag kan få det att ryta, kvida, spela kvartstoner. Munspelet är så fysiskt närvarande. Dock lärde jag mig aldrig spela på kromatiska munspel, fast jag nog försökte.

Munspelet förde mig med tiden in i en del band, det var många som tycket det var kul med en munspelare till vissa låtar. Dock inte till alla låtar. De gångerna det inte passade men munspel fick jag stå bredvid och skramla på en tamburin eller något. Eftersom det inte var så kul att vara overksam var och varannan låt köpte jag en gitarr, en semiakustisk 12-strängad, mest för att vara lite originell men åxå för att ha något att skylla på för att jag bara kunde skramla ackord. Den var ett rent elände att få stämd, men höll därefter stämningen rätt bra, skruvade man sedan på rejält med distorsion så accepterades mitt spel av de andra i punkorkestern. Där finns de gitarrister som drömmer om en stratocaster, det är sådana som stämmer och spelar solon, sedan finns det de som är mera telecaster gitarrister, "solon längre än fem sekunder är musikalisk onani". Jag hör till den senare gruppen.

Musikaliskt så har jag rötterna i rock, men med tiden så har preferenserna utvidgats. Jag har bland annat sjungit bas i kyrkokör. Numer så tycker jag att det egentligen inte hänt något av värde inom rocken sedan 1980, det mesta är bara upprepningar av vad som gjorts tidigare, fast mycket bättre tidigare. Det jag lyssnar mest på numer är folkmusik och klassisk musik, där det finns mer kreativitet än någonsin i dagens populärmusik. Jag försöker spela Bach- stycken som är arrangerade för klassisk gitarr. Det går mycket långsamt, hela hösten har jag slitit med Bourre. Mina försök att spela polskor på gitarr går ännu sämre, jag hinner inte riktigt med 16 delarna.

I höstas så besökta jag en musikaffär för att köpa mig en ukulele, min kompis har en och jag tyckte det skulle vara skoj med en egen att leka med. Musikhandlaren visade mig några stycken, men så tog han fram en mandolin, en semiakustisk Ibanez, prova den här sade han. Jag blev såld på en gång, även om jag direkt inte förstod mig på hur den var stämd, så föll jag för ljudet, vilken attack och vilket klös i detta lilla instrument. Pluggar man sedan in den till en förstärkare så blir den rent grym. En mandolin har normalt åtta strängar i fyra dubbelkörer. Där finns även Mandola som är en mandolin som ligger en oktav lägre, rätt populär i irländsk folkmusik, och där finns 12 strängade mandoliner.

Mandolinen är vanligen stämd G D A E, vilket innebär att stämningen är densamma som för en fiol. Greppbrädan är smal och när man spelar på band 10 och uppåt är banden mycket smala. Fördelen är att man når rätt mycket utan att flytta handen, därför så tycker jag att man lättare hinner med att spela visa passager. Dessutom kan man ju låna noter från fiolspelande folkmusiker och spela rätt av. Nu återstår väldigt mycket att lära för mig men min mandolin har blivit en mycket kär vän till mig.

Idag så har mandolinen en undanskymd roll, visst finns där de som använder mandolin, REM, Paul Mc Catrtney, Led Zeppelin. Vivaldi har skrivit konserter för mandolin. Men det är framför allt inom Bluegrass man spelar Mandolin. Det största namnet bland Bluegrass mandolinister var Bill Monroe. Längst ned finns bifogat en länk till en spelning med en gammal Bill Monroe där han spelar Blue Moon of Kentucky, som även Elvis hade som B sida på sin första singel Thats allright Mama. Och trots att gubben är gammal så visar han med auktoritet var skåpet skall stå.

Länk Bill Monroe: Länk: youtube.com
Länk kille som lirar förstärkt och distad mandolin blues: Länk: youtube.com

Av Leif-Arne Undvall 06 dec 2007 06:57