Jag söker inspiration hos Socialisterna

Michael Moores film "Sicko" gick på planets tv-skärmar när jag flög över till Kanada i förra veckan. Moore vet hur man berättar en historia och han vet definitivt hur man vinklar en historia. Trots att "Sicko" mer liknar är en filmad, politisk pamflett än en dokumentär så måste det sägas: den övertygar om hur rätt vi har det i Sverige med en skattefinansierad sjukvård tillgänglig för alla.

Moore är vänster, ingen tvekan om det. Men - och här kommer min poäng - det är viktigt att förutsättningslöst våga ta sig an allt det man upplever. En tanke utanför den egna tankeboxen skapar de goda idéerna och gör att man kommer till nya slutsatser. För min del handlar det om att jag försöker läsa mycket.

Just nu är det bland annat Aaron Etzlers bok "Trondheimsmodellen" som ligger på nattduksbordet. Aaron Etzler är chefredaktör på Flamman, en tidning som jag kan säga ligger en bit bort från min politiska sfär. Men bara därför får inte det hindra mig i mitt sökande efter goda skribenter och intressanta infallsvinklar.

I "Trondheimsmodellen" beskriver Etzler hur det norska "Fagforbundet" som fackförbundet heter i Norge under 2003 mötte de pågående privatiseringsprocesserna i välfärden genom att själva ta politiskt initiativ. Att detta skedde berodde på att det element som vanligtvis basar över politiken hade försvagats, nämligen socialdemokratin. Med en stark socialdemokrati skulle inte det norska LO kunnat ta initiativet.

Hur som helst så utvecklade Fagförbundet Modellkommunemetodikken vilken går ut på att de anställda sätts i centrum för förändringen på deras arbetsplats. De ges en lika stor tyngd som de två andra parterna, kommunens politiker och tjänstemännen i administrationen. Tillsammans arbetar sedan de tre parterna från idéstadiet till förändringsprocessens slut via gemensamma problemställningar och målsättningar vilket i sin tur kräver att fientligheter och motsättningar aktivt motarbetas av alla parter.

Ett exempel som Aaron Etzler tar upp i boken är ett boende för funktionshindrade. Där handlade verksamheten mycket om att ha personal som täcker de boendes behov dygnet runt. Det gällde att hitta en modell där de funktionshindrades behov fungerade ihop med personalens önskemål. Här förslog de anställda mer flexibilitet: istället för det standardiserade rullande schemat infördes ett lösare schema som personalen själv fick bestämma. De kände ju till vilka som bodde på hemmet, och hur de personligen ville arbeta med dem. Resultatet blev nöjda brukare, mer utvilad och motiverad personal och sjukfrånvaron sjönk till nivåer som är extremt låga för denna typ av verksamhet.

Aaron Etzlers bok fungerar väldigt bra i att belysa min poäng. Det finns tillfällen då vi moderater har fastnat i systemdiskussioner gällande omsorgen istället för att fokusera på kvalitetsfrågan. När det kommer till den svenska sjukvården är kvalitet det viktigaste, det har vi alltid tyckt, men vägen dit kan se olika ut. En viktig del är att medarbetarna ges delaktighet och inflytande och här kan Trondheimsmodellen ge mig inspiration även om jag inte håller med om den dogmatiska syn som finns mot allt som inte är offentligt ägt.

Slutsatsen är att vi människor bara är våra referenser och erfarenheter. Det är när vi söker nya erfarenheter och vågar ta in andras tankegångar, oavsett våra föreställningar, som vi utmanar dessa och kan utvecklas.

Av Per Schlingmann 06 dec 2007 10:51