En tragedi i vår skolvärld

1999 skedde den stora skolmassakern vid Columbie High, världen chockades, men det kändes för många ändå så avlägset att det var svårt att ta till sig.

Förra månaden kom verkligheten närmare. Få kände nog till Jokela, några mil från Helsingfors, innan skolmassakern ägde rum där. En rektor, en lärare, två flickor och fyra pojkar - den skyldige som tog sitt liv efteråt medräknad - fick offra sina liv. Finland utlyste sorgedag, och flaggorna vajade på halv stång i landet. Även på vissa - men allt för få - platser här i Sverige vajade även flaggorna på halv stång denna höstdag, i ett försök att visa sin sympati.

För mig personligen blev det en av mycket få gånger jag läste utrikesnyheterna på text-TV innan jag läste de svenska nyhetssidorna. När jag tänker på det så gjorde jag det inte ens efter tsunamin 2004. Mina tankar gick också till den bok jag läst bara månader innan det i Jokela hände - "Det tredje offret" av Lisa Gardner som handlar om just en skolmassaker. Naturligtvis gick även tankarna till de inblandade och deras anhöriga. Ja, till hela Finlands folk egentligen som indirekt eller direkt drabbades av detta. Ingen gick nog obermärkt förbi.

Men våldet var inte slut i och med Jokela, utan det spred sig över landsgränsen. Och det var nog kanske även det många befarade.

I november fick vi lära oss att det kan hända även här i Sverige. I skrivande stund kan jag nämna skolor i Enköping, Enskede och Västerås. I Sollentuna knivskars rektorn, men det fallet tror jag inte har någon koppling till händelsen i Jokela. Det tror jag däremot de tre andra exemplen har. Naturligtvis kan jag inte säga att "hade det inte hänt i Jokela, hade det inte eller hänt här", men att det finns ett starkt samband kan nog de flesta skriva under på. Jokela var det som drog i gång några personers fantasier - och kanske även hämndaktioner - om att överträffa, och kanske, som han som efter massakern i Jokela, ta sitt liv med "ära", när - och om - de lyckas med sitt uppsåt.

"Om" de lyckas... Man vill knappt tänka tanken. Men jag misstänker att många, många ändå gör det. Kanske, men förhoppningsvis aldrig, är det en fråga om "när". Då vajar inte flaggorna på halv stång i sympati, utan i djupaste sorg.

Två frågor har jag dock som jag inte kan besvara, varav iallafall den ena jag vet att jag delar med många, många andra: Vad ska vi göra för att förhindra att det sker här? Kan vi göra något?

Under senaste året har jag läst en del psykologi, men min andra fråga kan jag inte hitta något bra svar på: Varför har de som planerar en massaker varit så snälla !? att de lagt ut en varingsfilm på internet innan, med risk för att upptäckas och få sina planer förstörda?

Av Maria Sågå 04 dec 2007 08:46