Efter incidententen med pälsen

- Säga vad man vill om Gustaf, men han kan uppföra sig, tänker hon. Ibland kan han uppföra sig, det måste man erkänna. Han var nästan som förr, visade ingenting. Men det är klart att någon riktig julstämning, det blev det inte. Men det gick bra. Efter omständigheterna gick allt bra. Ingen katastrof och inga pinsamheter.
Hon sitter vid toalettbordet. Speglar sig. Hon är lugn nu, inte orolig längre. Och hon känner sig inte missnöjd, inte över hur kvällen förlupit och inte heller över sitt utseende.
Egentligen kan man säga att det var bra, det som skedde, resonerar hon. Det liksom rensade luften. Och Gustaf hade liksom vuxit. För Gustaf hade verkligen inte varit till sin fördel på sista tiden. Gått omkring och ojat sig för sin hälsa, för praktiken, för pengar, för kläder hon varit tvungen att ha. Hon kunde väl inte gå omkring klädd hur som helst heller.
Nej, han hade inte varit till sin fördel. Egentligen hade han sig själv att skylla.
Hon ser sig i spegeln och gläds över att i alla fall hon är till sin fördel. Läpparna röda, håret kastanjebrunt och det glänser i skenet av lampetterna. Hennes är mörka ögon och har en glöd som bara delvis orsakats av vinet till middagen. Hon ansågs, anses, vara en eldig kvinna. Det har dom sagt. Och vacker, alla har tyckt hon är vacker. Många spått henne en lysande framtid. Vid teatern. Kanske. Men hon gifte sig med Gustaf. Han hade inte varit så uppgiven, så vissen då, tänker hon. Medicine kandidat och skulle bli läkare. Och hon skulle bli doktorinna.
Det var bättre än teatern.
Och att han skulle visa sig vara en sådan mes det kunde man ju inte veta. Då. Nej, det är inte konstigt att det blev som det blev. Och häradshövdingen, det är en spelevink, det hade hon fattat direkt. Det var hans fel också.
Nu sitter dom därinne i salongen och dricker grogg. Och pratar. Undrar vad dom pratar om. Undrar just om Gustaf vågar säga något. Ställa Richardt till svars. Men det gör han inte. Det är jag säker på att han inte gör. Det skulle han aldrig våga. Inte den Gustaf jag känner.
Fast han verkade mer samlad under middagen i alla fall. Allvarlig. Så man kan inte var säker. Men det som sker, det sker och allting ordnar sig. Nog.
Doktorinnan smuttar på likören, tänker återigen på middagen, och tycker att hon kan vara stolt över sin prestation. Som värdinna. Maten hade varit bra, syltan, grönkålen, rödkålen, sillen och köttbullarna. Snapsarna hade varit kalla och vinet rumstempererat. Nej hon hade hållit stilen, genomfört julmiddagen trots fadäsen i hallen, det måste man erkänna.
Egentligen var det inte hennes fel, det som hände heller. Hur skulle hon kunna veta. Hur skulle hon kunna veta att Gustaf skulle träffa honom och låna hans päls. Richardt borde inte ha lånat honom pälsen. Richardt borde ha insett att det var olämpligt. Att det kunde bli missförstånd. Som det blev.
Och varför skulle han låna ut sin päls till Gustaf. Om man tänker efter. Vara snäll mot stackars Gustaf för vi har lite kuckeliku ihop. Nej, han är en spelevink. Karlar är så dumma.
Nu är det kanske slut och det är Richardts fel. Och Gustafs fel också. Han borde se sig för och inte gå ut i gatan så där. Och förstöra överrocken nu när han har så ont om pengar.
Men egentligen är det synd. Det var rätt lustigt egentligen. Richardt kunde vara så söt. Och det var lite spännande också. Gustaf fattade ju aldrig någonting. Han var så dum. Dom kunde hålla på nästan framför näsan framför honom utan att han fattade något. Men han hade ju aldrig fattat något.
Men i kväll fattade han. Det är nästan komiskt, ju. Det tog en stund innan hon själv insåg att det inte var om Richardts nacke hon lindade sina armar och inte i hans famn hon smög in. Och att det var i Gustafs öra hon viskade, att Gustav inte var hemma. .
Men sagt är sagt. Hon hade känt sig ställd då. Skyldig liksom. Fast det inte var hennes fel, egentligen. Richardt borde inte ha lånat honom pälsen. Det var oansvarigt. Hur skulle hon kunnat veta det.
Man vet inte om man ska skratta eller gråta. Tragikomiskt är det
Och som Gustaf stelnade till. Blev väl chockad, stackarn
Men hon hade vänt, snurrat på klacken och bara gått. Det var det enda att göra. Om man är en dam. Pinsamheter finns det nog av.
Middagen hade gått bra och maten varit utmärkt om hon fick säga det själv Det hade i alla fall Richardt tyckt. Gustaf åt alltid som en fågel. En mes.
Så smuttar doktorinnan på sitt lilla glas, och undrar återigen vad karlarna pratar om. Hon speglar sig, nyper sig i kinderna för att de skall rodna, lägger rött på läpparna och gör sig redo att gå ut i salongen. Kanske är hon lite lättsinnig. Hon oroar sig inte i onödan, tar dan som den kommer och tänker att det finns nog av bekymmer ändå.
- Det som sker, det sker, tänker hon. Det som skedde, det skedde och det som skall ske, det sker. Det ordnar sig nog.

Av Jan Wiberg 01 dec 2007 17:34