Första världskriget - en härdsmälta

Man säger att demokratier inte krigar mot varandra. Det är inte sant. Det mest förödande kriget under 1900-talet, det första världskriget utkämpades mellan i huvudsak demokratiska stater. Det var bara Ryssland och Osmanska Riket Turkiet som var rena diktaturer.

H.H Asquith var premiärminister i Storbritannien vid krigsutbrottet 1914 och var liberal liksom Lloyd George som efterträdde honom 1916. I Frankrike, Tyskland och Österrike fanns demokratiskt valda regeringar som beslutade om att deltaga i kriget. Italien hade ingått en trippelallians med Tyskland och Österrike men gick inte med i kriget och gick sedan med på ententens sida. Hade någon av de stora länderna vägrat att strida kunde kanske kriget ha undvikits. De demokratiska ledare som förordade kriget framför fred diskrediterade demokratin för lång tid framåt och förorsakade att radikala rörelser som nazism, fascism och kommunism fick ett sådant uppsving under mellankrigstiden.1918-39

Paul Johnson i Moderna tider skriver följande om demokraters ansvar för krig:” Det är trivialt att säga att människor för det mesta inte är hänsynslösa och grymma på grund av uttalad illvilja utan av kränkt rättskänsla. Hur mycket mer gäller inte detta konstitutionella stater, som är i besittning av en skenbart moralisk auktoritet i form av parlament och domstolar. Hur ondsint individens förstörelseförmåga än är, är den begränsad, statens däremot, hur goda avsikter den än har, är i det närmaste obegränsad.”

I början av 1900-talet infördes allmän rösträtt för män i de flesta väst- och centraleuropeiska länder. Kvinnor hade ännu inte fått rösträtt. Balkan var Europas oroliga hörn med flera krig mellan länderna där. Det var naturligt att världskriget skulle börja i Bosniens huvudstad Sarajevo. Österrike hade erövrat landet från Turkiet vid 1877-78 års krig. Att demokratiskt valda regeringar i den mest utvecklade delen av världen kunde råka i krig med varandra bara för att den österrikiske tronföljaren Franz Ferdinand blev mördad verkar för en nutida människa helt sanslöst. Var det på grund av demokratin som kriget blev så blodigt och långvarigt? Hur kunde stora demonstrationer hållas till förmån för kriget? Vad låg bakom talet om krigets stålbad för att härda ett under fredstid förvekligat folk? Varför ville Tyskland ha flera kolonier för att få en större plats i solen?

Det kan ställas hur många frågor som helst om anledningen till första världskriget utan man får ett svar. T.ex.att man när demokratin var ung kunde göra något så dåraktigt som att huvudstupa störta sig in i ett långvarigt krig med andra demokratiska länder. Under det kalla kriget ville man bara tala om nazistiska och kommunisters förbrytelser mot mänskligheten inte de egna under första världskriget. Utan att gå till botten med det kriget kan man inte förstå vare sig Förintelsen eller Gulag. Det var likgiltigheten för människoliv som var gemensam för alla tre händelserna men det var första världskriget som startade hela utvecklingsprocessen.

Det var de demokratiska länderna som höll ut längst i kriget medan däremot diktaturen Ryssland höll ut i tre år innan man fått nog av kriget. Ryssland var i själva verket den mest förnuftiga av de krigsdeltagande länderna när man slöt en separatfred med Tyskland. Hade andra länder slutit liknande separatfreder skulle kriget ha kunnat sluta mycket tidigare än den 11 november 1918. Då hade kommunisterna härskat i Ryssland i något mer än ett år. Nu försökte den segrande ententen straffa Ryssland för att man hoppade av de demokratiska staternas krig mot varandra. Man försökte installera en antikommunistisk regering i landet genom att stödja den vita sidan. Det var tur för världen att det var en vänsterdiktatur som segrade i inbördeskriget och inte en högerdiktatur som det blev överallt i Östeuropa utom i Tjeckoslovakien. Demokraterna stod handfallna när högerdiktatorer tog makten i det ena landet efter det andra. I första hand berodde demokraternas svaghet på dessas ställningstagande för kriget och det elände som kriget förorsakade folket. Folken indelades i militarister och pacifister. De demokratiska politikerna kunde i häpnadsväckande hög grad väcka soldaternas hjältemod och offervilja. Ententens seger i kriget var dock i hög grad en phyrrusseger. En sådan seger till och jag är förlorad sade en gång en grekisk kung. På västfronten höll ententens trupper stånd i mer än fyra år mot Tyskland. År 1940 föll hela fronten samman efter sex veckors krig och tyskarna installerade en quislingregering i Vichy. Man fick inte ens ha Paris som huvudstad utan den tyska ockupationsmakten härskade där under fyra år.

Hur annorlunda var det inte på östfronten. Där hade Tyskland tvingat fram en fred 1918 på tyska villkor i Brest-Litovsk. Under 1918 fanns det ingen östfront bara en västfront. År 1941 när kriget mellan Sovjet och Tyskland startade fanns det ingen västfront som kunde avlasta trycket. Nu fanns det emellertid en helt annan armé och regering än den som styrde Ryssland under första världskriget och nu hängde demokratins framtid helt på röda arméns förmåga att besegra de tyska inkräktarna. Och det lyckades man med hur otroligt det än låter. I västvärldens länder har man gjort sitt yttersta att förringa röda arméns prestation. Man drar fram vad som Sovjet gjort i Baltikum och i Östeuropa precis som om man skulle dra fram Vietnamkriget varje gång USA gjort något positivt. Ville man hellre i Östeuropa bo i ett Östmark liksom Sverige kanske skulle tillhört ett Nordmark i ett av Tyskland styrt Neuropa? Sådana var Hitlers framtidsdrömmar. Att riva ner statyer på röda arméns soldater är ett helgerån mot minnet av de som räddade Europa från nazismens tyranni och därmed beredde vägen för en demokratisk värld.

Genom det oerhörda misstag som demokraterna gjorde under första världskriget blev 1900-talet ett krigiskt århundrade. Det började i Europas oroliga hörn på Balkan och kriget återupptogs efter Jugoslaviens upplösning på 1990-talet och liksom första världskriget började med skotten i Sarajevo var det åter krig i den staden.

I en artikel i DN den 17 nov. 2007 beskriver Nathan Shachar väl situationen i området. Han skriver:” I Mellanöstern lever vi fortfarande i följderna av ungturkarnas illa övertänkta protyskhet. Efterskalven från de ryska, habsburgska och osmanska imperiernas sammanbrott för nittio år sedan alstrar nästan dagligen europeiska nyheter. Vid nästa sekelskifte kommer miljoner människor att leva sitt liv i ett landskap som formas just nu, av våra synder och försummelser.”

Kommer Balkan, liksom för hundra år sedan och idag vara ett oroligt hörn om hundra år? Jag hoppas inte det. Det är förhoppningsvis inlemmat i en europeisk gemenskap och oförrätterna glömda som de mellan fransmän och tyskar i dagens värld.

Av Yngve Karlsson 29 nov 2007 08:35