Frihandel eller protektionism del 4

I kommentarerna till Frihandel eller protektionism skrev jag att jag skulle behandla Keynes betydelse för världsekonomin. Jag skall nu försöka att göra detta. De tidigare artiklarna i serien om ”Frihandel eller protektionism” har ett förvånansvärt stort antal läsare. De1 har nu 2916 läsare, del 2 1636, och del 3 2487.

Först går jag till Bonniers stora lexikon som skriver följande om honom:” Keynes, John Maynard 1883 –1946 brittisk nationalekonom, ekonomisk rådgivare till brittiska regeringen under båda världskrigen, även knuten till universitet i Cambridge. Världsrykte vann K. först för sin kritik av det höga tyska krigsskadeståndet i Versaillesfreden efter första världskriget. Idéerna i hands epokgörande huvudarbete om penningteori och sysselsättning, The general theory of employment, interest and money 1936 Sysselsättningsproblemet utvecklades under 1930-talets ekonomiska depression och höga arbetslöshet.. K. pekade på sambandet mellan ökade statsutgifter och ökad efterfrågan samt efterfrågans betydelse för att stimulera sysselsättningen. K. rekommenderade en expansiv statlig finanspolitik. Hans omvälvande, delvis kritiserade idéer ”keynesianismen” spelade en viktig roll för industriländernas ekonomiska politik under efterkrigstiden.”

Till skillnad från Keynes hävdade nyliberalerna att både priser och löner skulle anpassas till marknadens behov. Det kanske mest lyckade exemplet på en marknadsanpassning av lönerna ger Paul Johnson i ”Moderna tider”. Han skriver:” Harding tog över efter en frånvarande president och under en av de brantaste konjunkturnedgångarna i landets historia. Det dröjde inte längre än till juli 1921 innan ekonomin befann sig i ett kraftigt uppsving. Det enda Harding hade gjort var att skära ned statsutgifterna. Det var sista gången en industriell stormakt behandlade en konjunkturnedgång med klassiska laissez-faire-metoder och lät lönerna falla till sina naturliga nivåer. Benjamin Anderson vid Chase Manhattan Bank skulle senare kalla det ” vår sista naturliga återgång till full sysselsättning.”.
Om konjunkturnedgångar skriver Paul Johnson följande:” Konjunkturnedgångar fyller en viktig funktion och måste vara kännbara. Men de behöver inte vara långvariga, eftersom de är självreglerande. Det enda de kräver från regeringens, näringslivets och allmänhetens sida är tålamod. Lågkonjunkturen 1920 hade reglerat sig själv inom ett år. Det fanns inget skäl till att lågkonjunkturen 1929 skulle ha behövt bli längre eftersom den amerikanska ekonomin som Coollidge hade påpekat, i grund och botten var i gott skick. Som vi har sett började börsfallet i september och övergick i panik i oktober. Den 13 november, när paniken började ebba ut, hade index gått ner från 452 till 224. Det var ingenting onormalt; efter att under ett helt år ha stigit brant hade det i december 1928 varit bara 245. Det enda paniken åstadkom var att slå ut spekulanterna, medan det fullgoda aktiekapitalet låg kvar mer eller mindre på sitt rätta värde i förhållande till vinsterna. Hade lågkonjunkturen tillåtits reglera sig själv, vilket den enligt alla tidigare förebilder skulle ha gjort, vid slutet av 1930, skulle förtroendet ha återställts och den världsomspännande depressionen aldrig ha ägt rum.”

Denna artikel skulle handla om Keynes insats för världsekonomin men jag fastnade genast med ett långt citat från Paul Johnsons Moderna tider. Tyvärr måste man nog säga att Keynes har hamnat i bakvatten. Hans viktigaste teori handlade om sparande och investeringar. Sparandet kunde överstiga investeringarna men investeringarna kunde också överskrida sparandet. I det förra fallet skulle priser och produktion falla och arbetslösheten stiga, i det senare skulle inflation och ekonomisk expansion inträffa. Keynes valde en mindre stegring av inflation framför nedgång i ekonomin. Lars Calmfors och Erik Lundberg skrev 1974 boken ”Inflation och arbetslöshet." Det var dessa saker som ekonomisk politik handlade om i mitten av 1970-talet när keynesianismen började drabbas av sina första bakslag i och med oljekrisen 1973. Om man ser på inflation och löneökning mellan 1970 och 1973 så var de för inflationen i Sverige 7,1, 7,4, 6,0, 6,7 och för löneökningarna 12,2, 11,5, 12.1, 12. Samtidigt var arbetslösheten i Sverige mellan 1969-72 1,9, 1,5, 2,5, 2,7. Här ser man tydligt skillnaderna mellan ett samhälle där Keynes tankar dominerade och det nuvarande där Hayeks marknadsliberala tankegångar styr utvecklingen i världen. Då ställdes Keynes General Theory vid sidan om Wealth of Nations och Das Kapital som en av genombrottsverken i den moderna ekonomiska teorins historia. Nu har nog ” Vägen till träldom” av Hayek ersatt Keynes General Theory.

I Dudley Dillards bok Västeuropas och Förenta staternas ekonomiska historia skriver han om fattigdomen på följande sätt:” Fattigdomen har alltid spelat en viktig roll inom nationalekonomin. Enligt Malthus är fattigdomen en oundviklig följd av den mänskliga naturens dårskap och den fysiska naturens avtagande avkastning. Eftersom Malthus trodde att de lägre klasserna hade en tendens att föröka sig snabbare än produktionsmedlen. Dvs var dömda att leva på existensminimum betraktade han fattigdomen som oundviklig. Karl Marx betraktade fattigdomen som outrotlig under kapitalismen men var optimistisk beträffande dess avskaffande under socialismen.

Enligt Alfred Marshall, den senviktorianske nationalekonomen, var fattigdomen det viktigaste problemet inom nationalekonomin och det som främst rättfärdigade att man studerade den. Han gav uttryck för en försiktig optimistisk uppfattning enligt vilken fattigdomen kunde gradvis elimineras, men hans ekonomiska analys fortsatte enligt den klassiska traditionen som gav den mänskliga och den fysiska naturens begränsningar ansvaret för knapphet och fattigdom.

Liksom i så många andra avseenden bröt John Maynard Keynes i sin uppfattning om fattigdomens orsaker och botemedlen mot den med de grundläggande traditionerna inom det ekonomiska tänkandet. Han åstadkom både vad teori och praktik beträffande en förskjutning från den klassiska knapphetens ekonomi till den moderna det potentiella överflödets ekonomi och gav uttryck åt den optimistiska hypotesen att fattigdomen är en följd av sociala och ekonomiska institutioner/-/ Keynes´ lösning på fattigdomens problem var den effektiva efterfrågans princip vilken ”ger oss en förklaring på den paradox fattigdomen utgör i överflödets mitt.”

I Financial Times den 20 okt. 2007 recenserar John Willman Naomi Kleins nya bok ”The Shock Doctrine” med underrubriken The Rise of Disaster Capitalism som tar avstånd från den nyliberala politik som har fört med sig att fattigdom har uppstått på platser som tidigare hade uppnått ett visst välstånd tack vara en keynesiansk politik. Willman skriver:” Till exempel är det inte tillräckligt för Klein att kriser t.ex. Irakkriget är förorsakade av människor. Hon argumenterar för att alla är ett resultat av ”disaster capitalism” t.o.m. de som förorsakas av naturfenomen som t.ex. orkaner. ”Disaster”-generationen blir utlämnad till marknadens osynliga hand,” anser hon. Hon anklagar västvärlden för att ha bombat Serbien på grund av att Serbien hade underlåtit att införa marknadsreformer snarare än att göra slut på den humanitära krisen i Kosovo./-/ Klein länkar händelser runt om i världen med inblandning av ” Chicago boys”, anhängare till Milton Friedman som överser med våld och ekonomiskt kaos för att kunna genomföra sina reformer.”

Kleins bok utgör en fortsättning på den anti-globaliseringskampanj som tidigare hade hennes bok ”No logo” som Bibel. Hur den kommer att kunna stoppa vissa inslag i globaliseringen återstår att se.

Av Yngve Karlsson 04 nov 2007 22:08