En plågsam svartsjukehistoria

Redan för nio månader sedan anklagade Vita Huset Iran för att förse irakiska motståndsmän med avancerade vapnen. Men adekvata bombfabriker visade sig finnas inom Irak och biståndsdelar med iranskt ursprung hade naturligtvis kunnat köpas på Mellanösterns svarta marknad för avancerade vapen 1 Kanske med de nio miljarder dollar från USA:s riksbank som försvann i Irak under ockupationens första år?2

De enda krigsredskap som saknades i Irak var således Saddams mytomspunna massförstörelsevapen. I en artikel i oktobers "The New Yorker" av Pulitzerprisbelönade Seymour Hersh citeras David Kay, en f.d. rådgivare för CIA och chef för FN:s vapeninspektörer, som berättar att efter kriget i Irak häpnade inspektörerna över den enorma mängden vapen som fanns i omlopp bland civila och militärer överallt i landet; "Han minns att han såg högar av EFP:s explosively formed penetrators… Vapen hade också forslats flera år tidigare från Iran till deras shiamuslimska allierade i södra Irak, som förföljdes av Baathpartiet."

Men hösten 2007 har präglats av skarpt upptrappade anklagelser från Washington om att Iran aktivt understödjer attacker mot ockupationsstyrkorna i Irak. Tillsammans ger uttalandena en långt mer hotfull bild än även det bisarra avslöjandet från tre brittiska parlamentsledamöter som nyligen besökte Washington. Britterna uppger att en högre tjänsteman på USA:s försvarsdepartement talade om för dem att hon "hatar alla iranier".3

Från officiellt håll är språkbruket givetvis mer överlagt. I augusti uppgav Vita Huset sin intention att föra upp Irans Revolutionära garde på USA:s lista över terroristorganisationer. Följande månad biföll den amerikanska senaten en sådan resolution. I veckan blev det Revolutionära gardets elitförband, Qud, som fick den officiella bemärkelsen från Vita Huset. Beteckningen terrorist innebär, enligt Presidentens utökade befogenheter efter 911 och USA:s strategi om "preemptive strikes"förebyggande anfall, att USA kan slå till när som helst, var som helst. Enligt Vita Husets tolkning är det inte ens säkert att presidenten först tillfrågar kongressen inför en attack.

USA:s högste befälhavare i Irak, General Petraeus, ekar naturligtvis Vita Huset. I vittnesmål inför kongressen i september beskrev han Iran som en aktiv deltagare i attackerna mot amerikanska trupper; "Ingen av oss, tidigare i år, förstod graden av Irans inblandning i Irak, något som vi och Iraks ledare numera ser med stora bekymmer på." Petraeus gick så långt som hävda att Iran utkämpar “ett krig via ombud mot den irakiska staten och koalitionens styrkor i Irak."

Men att anklagelserna inte stämmer med tidigare uppgifter är något som USA:s mainstream-media än en gång har förbisett. Så sent som i somras hade amerikanska militärer uppgett att man inte hade gripit någon iranier som skulle kunna påvisa en direkt länk mellan Iran och den irakiska motståndsrörelsen. Ett par månader senare uppgavs att ingen heller har gripits för vapensmuggling mellan Iran och Irak. 4 Fast det kunde i och för sig bero på amerikanernas oduglighet med att beskydda Iraks gränser, vilket enligt internationell lag åligger en ockupationsmakt.5

Fem iranier från ett iranskt konsulat i norra Iraks relativt lugna kurdiska provins sitter däremot fängslade, efter att ha gripits av amerikanska trupper i januari. Delegationen arbetade på inbjudan av Iraks centrala regering och gripandet har protesterats av både Iraks och den kurdiska provinsens ledare. De tillfångatagna iranierna har inte blivit formellt åtalade och liksom USA:s andra krigsfångar kan man anta att de utsätts för tortyr.

I brist på bevis blir tesen att irakiska motståndsmän krigar på uppdrag av Iran synnerligen långsökt. Fast Petraeus vittnesmål kan delvis stämma. Kanske fanns ingen bland Vita Husets neokonservativa kabal som hade förstått det självklara sambandet mellan Iran och Iraks shiamuslimska majoritet. Relationen mellan grannländerna kännetecknas numera av allt utom fiendskap. Förutom att Iran är Iraks största handelspartner, har Iraks ledande politiska parti SCIRI och dess beväpnade milis Badrarmén långvariga förbindelser med Iran, där medlemmar från SCIRIS partiledning länge levde i exil och där officeren i Badrarmén utbildades. Troligen går det skytteltrafik med politiker och handelsmän mellan grannländerna. Men av de 24 000 motståndsmän som sitter i Iraks fängelser, är endast 135 utlänningar.6 Ingen utom den amerikanska militären vet var den fem gripna iranierna är. Enligt en rapport i Los Angeles Times kommer nästan hälften av de utländska jihadisterna i Irak från Saudiarabien, som också var ursprungslandet för de flesta flygkapare som attackerade USA den elfte september 2001.7 Men det saudiska kungahuset har länge varit nära allierade med Bushfamiljen. Istället för sanktioner eller hot om militära ingripanden antecknade nyligen USA ett vapenavtal med Saudiarabien värt 20 miljarder dollar.

Vita Huset förväntar sig att amerikaner och omvärlden ska bortse från verkligheten och enkel logik. Liksom våren 2003, upprepar nu USA:s allra högsta politiska och militära ledare en oavbruten följd obestyrkta anklagelser. Mainstream-media upprepar dem pliktskyldigt men, liksom våren 2003, ägnar varken tid eller utrymme åt att undersöka sanningshalten i påståendena. Senaste veckan har Nobelfredsprisvinnaren Mohamed ElBaradei, vars FN-inspektörer har kontrollerat Irans nukleära anläggningar, medvetet marginaliserats och även hånats av Vita Huset.

Men faktum består att trots allt invektiv från Vita Huset är den nuvarande irakiska regeringen starkt allierad med Iran - samtidigt som den är underställd ockupationsmakten USA. Därför framstår Vita Husets anklagelser, i Mellanösternexperten professor Juan Coles ord, som en plågsam svartsjukehistoria.

Uppenbarligen har Iran stor anledning att misstänka USA:s avsikter. Supermakten har invaderat och ödelagt Irans grannland. Samma inhemska politiska förutsättningar som möjliggjorde Vita Husets olagliga invasion och ockupation gäller ända idag i Washington. USA:s kongress består numera av en Demokratisk majoritet, men den styrs fortfarande i hög grad av militära intressen Demokraterna ifrågasätter exempelvis inte landets svindlande militärbudget, av vilket Irakkriget redan har sväljt 800 miljarder dollar. Det är ett år till nästa presidentval och Bush och Cheney trånar efter att kunna korrigera sina misslyckanden i Irak genom att avsätta Irans ledarskap och hindra en shiamuslimsk stormakt att utformas i Mellanöstern. Det sägs att det för närvarande pågår en maktstrid inom Vita Huset mellan de som är kvar av Cheneys nykonservativa kumpaner och mer sansade personer som inser riskerna med ett militärt angrepp.

Riskerna är visserligen avsevärda. Iran har betydligt större militära resurser än Saddam förfogade över 2003 och USA:s marktrupper är redan vid bristningsgränsen. Senaste åren har Irans krigserfarna militärer haft gott om tid att förbereda en motattack, i fall USA sträcker sina tentakler mot Teheran. Även ett s.k. "kirurgiskt ingrepp", med riktade bombanfall mot Iranska militära mål, skulle föranledda mycket skadliga motattacker från Iran. USA:s närliggande militära baser i Irak skulle med logistiskt stöd av det irakiska motståndet utsättas för dödliga missilattacker. Iranska missiler med långt större räckvidd kommer att riktas mot Israel. Det smala sundet Hormuz, där en betydlig del av världens oljetransporter passerar dagligen, skulle stängas av. Oljepriserna kommer ögonblickligen att skena iväg och världens börser rasa. Med tanke på USA:s prekära ekonomiska läge, kunde en världsomfattande lågkonjunktur snabbt följa.

Många iakttagare menar att detta skräckscenario bevisar att en attack mot Iran blir praktiskt taget omöjlig. De tolkar Vita Husets vapenskramlande som ett tecken på att USA vill ha en starkare uppslutning från omvärlden för att isolera Iran. Men en sådan optimistisk syn på Vita Husets egentliga avsikter ignorerar faktum att USA redan har förlorat Irakkriget. Enligt USA:s tidigare befälhavare i Irak, numera pensionerad General Ricardo Sanchez, är Irakkriget "en mardröm med inget slut i sikte". Oavsett hur länge irakier och amerikanska trupper fortsätta slaktas i Irak blir det arv som Bush och Cheney lämnar efter sig en förenad stormakt i Mellanöstern, bestående av irakiska och iranska shiamuslimer som tillsammans kontrollerar världens största oljereserver. Iran har redan vunnit. Och det är tyvärr omöjligt för Bush, Cheney och för den del Israel och dess armé av lobbyister i Washington att acceptera.

General Sanchez har ställt frågan "Vem ska kräva ansvar av vår nationala politiska ledare för deras misslyckanden med krigets hantering? De har utan tvekan försummat sina plikter… I min profession skulle sådana ledare omedelbart avsättas eller ställas inför krigsrätt".8 Men den amerikanska kongressens Demokratiska ledarskap har uteslutit det alternativet. Trots en snabbt växande folkrörelse som kräver att presidenten ställs inför riksrätt för ett antal brott, inklusive olaglig avlyssning av tiotusentals medborgare, vägrar de ledande Demokratiska kandidaterna i USA att lyssna. Den Demokratiska ordförande i kongressens justitieutskott, som besitter makten att inleda en riksrättsprocess, har ursäktat sig med att det inte finns tillräcklig tid kvar förrän nästa presidentval. Frågan blir istället hur mycket Vita Husets krigsivrare hinner med under tiden.

1 Länk: ipsnews.net
2 Länk: sourze.seöjande22_en_chimär_10610250.asp
3 Länk: dailymail.co.uk
4 Länk: truthdig.com
5
Länk: democracynow.org
6 Länk: democracynow.org
7 Länk: yaleglobal.yale.edu
8
Länk: edition.cnn.com

Av Patrick Gallagher 04 nov 2007 21:57