Krigstrummor från Washington

Medan Vita Huset bedyrar sina intentioner att fortsätta på den diplomatiska vägen, hårdnar både tonfallet och sanktionerna mot Teheran. Fortfarande utesluter Bush en direkt dialog med den iranska teokratins högsta ledare, Ayatolla Khameini, som enväldigt bestämmer över landets utrikespolitik. Istället föredrar USA:s media- och maktelit att fokusera på Irans president Ahmadinejad, som alltjämnt spelar sin tacksamma roll som verklighetsfrånvänd fanatiker - men som saknar makt över militären. På Ahmadinejads besök i New York förra månaden gottade sig världens media i den offentliga förödmjukelse som han fick utstå i debatten med Columbiauniversitets chef och i Ahmadinejads eget plumpa uttalande om homosexuella.

Fullt så mycket avsmak väckte dock inte George W. Bushs senaste uttalande om Iran, där han framställde visioner av en världsomfattande eldsvåda. Vid en presskonferens i Vita Huset nämnde Bush risken för ett nytt världskrig; "Om man är intresserad av att undvika Tredje Världskriget, borde man också vara intresserad av att hindra Iran, att skaffa sig den nödvändiga kunskapen om hur man tillverkar ett kärnvapen." I veckan har Vita Huset till och med utnämnt Irans revolutionära garde till en organisation som verkar för olaglig kärnvapensspridning.

Uttalandena uppnår även för Bush-regeringen nya höjder av absurditet. För det första, är det supermakten USA som enväldigt tänker installera ett nytt missilförsvarssystem i Östeuropa och i ett enda drag återskapa kalla krigets kapplöpning. Sådana amerikanska militäranläggningar så nära Rysslands luftrum skulle effektivt underminera landets förmåga att besvara en kärnvapenattack. Naturligtvis har Putin svarat med att utropa en förstärkning av Rysslands eget militärförsvar, inklusive en utökning av kärnvapensarsenalen.

För det andra har Bush aktivt verkat för att underlätta för länder utanför "Nuclear Nonproliferation Treaty" "NPT"; världens enda verktyg mot kärnvapensspridning att bygga upp sin kärnvapensarsenal. USA har undertecknat NPT, vars sjätte paragraf förordar att alla kärnvapensländer ska handla i en anda av att eliminera världens kärnvapen. Men Bush-regeringen har hävdat att USA inte behöver följa sjätte paragrafen och i direkt strid mot avtalet stödde Vita Huset ett näringslivsinitiativ med Indien - som aldrig ens antecknat NPT. Enligt handelsavtalet skulle USA åta sig att hjälpa Indien att anskaffa nukleärt material från andra länder, vilket skulle lösgöra Indiens eget begränsade uraninnehav för bombtillverkning. Avtalet skulle häpnadsväckande nog även gälla i fall att Indien återupptog kärnvapensprov! I oktober sänktes initiativet i Indiens kongress på grund av motstånd som leddes av kommunistpartiet.

Denna uppenbara likgiltighet inför gällande internationella avtal lockade andra kärnvapensbestyckade länder utanför NPT, såsom Pakistan, att ytterligare överträda reglerna. Redan har Frankrike, Ryssland och Australien sökt nya handelsavtal om nukleärt material med Indien, liksom Kina med Pakistan. Utvecklingen underminerar existerande hinder mot kärnvapenspridning, ökar spänningarna i regionen och ökar risken för kärnvapenskrig.1

Men man behöver inte vara insatt i världspolitik eller kärnvapensavtal för att se absurditeten i George W. Bushs antydan om att Iran riskerar ett Tredje Världskrig. Man behöver bara påminnas av att USA fortfarande är ensamt bland de många länder som länge förfogat över kärnvapen om att någonsin använda dem. Uttalandet är det senaste exemplet på en eskalering av ordkriget från Washington. Iran har helt enkelt blivit utsatt som syndabock för Vita Husets egen katastrofala utrikespolitik och militära misslyckanden i Irak.

Ändå finns det en skillnad mellan de senaste krigstecken och de som gällde för ett år sedan, då jag var en i en kör av kommentatorer som varnade för en förestående attack mot Iran. Liksom nu lade Vita Huset då tonvikten på Irans avsikter att tillverka kärnvapen. Men den skrönan har visat sig vara alltmer svårsåld. Visserligen visar opinionsundersökningar att en majoritet av amerikaner köper Vita Husets upprepning av samma falska anklagelser om massförstörelsevapen som en gång motiverade invasionen i Irak. Lindrar man in sina lögner i tillräckligt mycket omotiverad rädsla, missriktad patriotism och lätt beslöjad hämndbegär, går okunniga amerikaner på vilken som helst dynga som saluförs av mainstream-media. Men det amerikanska folket har sedan länge tröttnat på Irakkriget. Trots Ahmadinejads offentliga demonisering och en bred tro bland folket på Irans avsikter att skaffa kärnvapen, vill amerikaner ändå inte utvidga kriget till Persiska viken. Den stora frågan för Vita Huset blir om mainstream-media ska ingå sin tidigare maskopi med makteliten för att marknadsföra en attack mot Iran.

Huvudproblemet är att FN:s organ för att förhindra spridningen av kärnvapensmaterial, IAEA, har hunnit utföra noggranna inspektioner av Irans anläggningar för urananrikning. Myndighetschefen Dr. Mohamed ElBaradei har en gång för alla dementerat de eviga ryktena ur Washington om att Iran ska kunna framställa ett kärnvapen inom en snar framtid. IAEA:s slutsats är nämligen att Iran inte döljer något kärnvapensprogram; "Myndigheten har verifierat att det angivna nukleära materialet på Irans urananrikningsanläggningar inte omdirigerats, och har därför dragit slutsatsen att materialet fortfarande används i fredliga syften." Precis som Ahmadinejad hävdar, syftar anläggningarna i Iran på att kunna producera kärnkraft, vilket Iran under gällande internationella avtal har fulla rättigheter att utveckla, oavsett vad Vita Huset anser om det. I veckan har den tidigare Nobelfredsprisvinnaren ElBaradei understrukit att IAEA även har goda möjligheter att kontrollera Irans framtida nukleära teknologi.

Bush och Cheney har i och för sig aldrig brytt sig om FN eller dess inspektioner. Före Irakinvasionen våren 2003 ringaktades FN:s vapeninspektörer i en intensiv desinformationskampanj från Vita Huset. Till slut underminerades inspektörernas arbete helt av försvarsminister Powells historiska fabulerande inför FN:s generalförsamling - en presentation som visade sig bygga på intervjuer med en desperat asylsökande irakier med manodepressiva tendenser och alkoholproblem, som hade lyfts fram av den ökända bedragaren, exilirakier Ahmad Chalabi, men som amerikanerna själva aldrig ens hade träffat.2 Fram tills bara tre dagar före attacken upprepade Dick Cheney sitt klander om att FN-inspektörerna hade misslyckats i Irak. Men när inga massförstörelsevapen hittades efter invasionen, uppgav Vita Huset att deras egna underrättelseuppgifter hade varit fel. Någon ursäkt eller återupprättelse av FN:s inspektörer har däremot lyst med sin frånvaro.

Vid det här läget har Republikanerna till och med hunnit förvränga historien kring vapeninspektörerna. I flera år har mainstream-media speglat myten att Irakinvasionen hade blivit oundviklig när Saddam avbröt FN-inspektörernas arbete och utvisade dem. Men i verkligheten var det faktiskt FN som beordrade sina inspektörer att lämna Irak inför den förestående invasionen. Den republikanska presidentkandidaten Mitt Romneys historiska omskrivning, där han hävdade att Saddam till och med förvägrade inspektörerna inträde i landet, hördes i USA:s mainstream-media utan vidare anmärkning om att presidentkandidaten faktiskt minns fel.3 Det visar att Vita Huset fortfarande kan lita på Amerikas undermåliga media. Fast med tanke på IAEA:s slutsatser vore det kanske lite långsökt att förvänta sig att USA:s större mediakanaler - utom möjligen FoxNews - skulle gå med på en exakt upprepning av tidigare lögner.

Därför trappar Vita Husets istället upp påståenden om Irans inblandning i markkriget i Irak. I ett tal den 28:e augusti inför en grupp amerikanska krigsveteraner började Bush fjärma sig från tidigare anklagelser om att Iran ämnar tillverka ett kärnvapen; "Irans aktiva ansträngningar inom teknologi, som skulle kunna leda till kärnvapen, riskerar att sätta en region som redan är känd för instabilitet och våld under skuggan av en kärnvapensförintelse." Observera formuleringen och jämför den med Bush uttalande om Iran tidigare samma månad; "Det här är en regering som uttryckt sin önskan att tillverka ett kärnvapen." På bara några veckor minskades risken från en uttalad avsikt till en framtida möjlighet, men ordvalet har blivit desto mer effektfullt. Liksom den berömda "mushroom cloud"-metaforen som Condoleeza Rice och Bush använde våren 2003 för att frambringa visioner om Saddams destruktiva förmåga, utnyttjar Bush nu ord som "förintelse" och "världskrig" för att skapa den nödvändiga fruktan för ett nytt utvidgat krig mot Iran.

Bush hade också annat att tala om inför krigsveteranerna i augusti. Talet ingick i startskottet för Vita Husets höstoffensiv med nya anklagelser om att Iran ger materiellt stöd till motståndsrörelsen i Irak; "Irans ledare... kan inte undkomma skulden för att understödja attackerna mot koalitionens styrkor... Den iranska regimen måste upphöra med dessa aktioner. Och fram till dess, ska jag göra det som är nödvändigt för att försvara våra trupper. Jag har gett våra militära befälhavare i Irak auktoriteten att konfrontera Irans mordiska aktiviteter."

1
Länk: zmag.org
2
Länk: alternet.org
3
Länk: fair.org

Av Patrick Gallagher 31 okt 2007 14:25