Crystal Palace - Londons Bajen del 1

Jag fryser. Jag fryser på ett sätt som man bara kan i London. Den svaga, orangea belysningen på bakgatorna runt Davidson road i Croydon intensifierar mörkret och det smälter samman med mitt inre dunkel. Som yngre drogs jag av en mystisk lidelse till det förfallna, gamla fabrikslokaler, östra Europa, dekadens. Det är bara det att i vissa områden här i Croydon och på andra håll så bor människor i det. Jag har sovit över hos Dan i hans bakrum och det har droppat ner genom det läckande taket, ner i en hink på ett mögligt golv.

Jag börjar orientera mig igenom vägarna som går mot distrikt SE25 och när vi svängt av efter stationen och den röda tegelbron genom de jordiga bakgatorna och skräpiga snår så kommer vi till den stora, breda backen: Gatan som anknyter till Church road och då ser vi henne. Hon. Som ett skepp 25 meter högre än alla andra hustaken i en ocean av byggnader:

Selhurst Park.

Sjunker skeppet? Jag tror det är i boken "fever pitch" som Hornby överför "Sådan herre, sådan hunt" mentaliteten på klubbar och deras fans och det håller. Det håller hela vägen. Det håller om vägen går via Söderstadion. Kanske är Palace, trots cupavancemang, ballyhobasuner om takeovers och två vändor i PL en klubb som aldrig aldrig kommer sjunka, rivas men aldrig bli av med sitt ständiga förfall som tycks vara en del av dess utveckling.

Jo, teorin håller hela vägen eftersom fansen och miljön i många omgångar varit hela klubben då denna lämnats att driva vind för våg utan kontroll, kurs eller kapten. Det är inte deprimerande, det är karaktär. Jag är fullkomligt övertygad om att en dold anledningen till att Hammarbys guld smakade så bra 2001 var att klubben varit i samma dåliga tillstånd bara två år tidigare. Du kan inte räkna med Palace om du är ute efter lag som ska gå bra i Championship. Du kan inte räkna bort dom. Så vad fan vet vi?

Vi vet att säsongen 90-91 hamnade man på en tredje plats i den tidens Premier Leauge, alltså Division 1. Tränare hette då Steve Coppell och denne gjorde klubben mycket gott och väl. En Söndag var hans scout Peter Prentice ute och körde runt i Catford och fick syn på en Söndagsspelae som tycktes göra vad han ville när han ville med sina motståndare. En kort diskussion blev en trial och även om det visst finns bra talanger som slipper igenom scouternas fångstnät så var förklaringen när det gällde denna spelare av en helt annan natur. Han hade inte ens spelat fotboll i yngre år utan börjat i tonåren och spelat för klubbar dit ingen scout kommer, men det blir värre.

Spelaren i fråga heter Ian Wright och måste ses som en anomali inom systemet. Hur denne talang, som hade provspelat för Southend och Palace ärkerival Brighton, utan att ens ha blivit erbjuden en tågbiljett hem till södra London ska nog ses som ytterst ovanligt men det ställer ju följdfrågan om hur många fler talanger som inte blivit upptäckta just här i södra London.

Varför södra London? Jo, jag tror att i södra delar av många stora huvudstäder så samlas arbetarklass och fattiga med allt vad det innebär. Vi kan stanna i London och Stockholm dock när vi konstaterar att det finns eller fanns ett läskigt sätt att ha ihjäl drömmar och talang på som går i arv mellan fader och son. De flesta som hade en gasspisuppväxt på 50-talet fick utstå en rätt sorglig form av mobbning när farsan säger "Äh, du klarar inte det där, sluta dröm och skaffa dig ett riktigt jobb" eftersom samme farsas farsa sabbade hans dröm. Jo, det ÄR något jag tror är vanligare i de fattigare kvarteren och jag avskyr detta faktum. När råttor och apor skriker "Hammarby kan inte vinna" så finns en koppling - den är långsökt men håller - till att vi faktiskt är losers eller barn till losers. Det tjänar inte som förklaring till att det går som det går med samma stadsdels fotbollslag men går inte att ta bort i beräkningarna. Det kan direkt tillskrivas varför vissa supporterfalanger uppför sig som dom gör.

Just Ian Wrights attityd skrek bokstavligen talat revanschsugen arbetarklass och "Ingen sätter sig på mig". Lika snabbt som han fann hjärtat hos Palacesupportrar, lika snabbt försvarar han totalt det klubbmärke som sitter över hjärtat när det hette Arsenal och han just gjort mål på Palace. Ian lyfte tröjan och kysste den taffligt ritade kanonen. Det var dumt, modigt och just sådant är typiskt Wright.

Av Stefan Holmqvist - SHQ 25 okt 2007 18:07