Om Indien och Burma

Jag har nu läst två väldigt bra artiklar om Indiens och Burmas historia i under strecket i SvD. Den ena artikeln är skriven av Carl Johan Gardell den 29 juni 2007 med rubriken "Nytt ljus över den sista mogulens fall" och handlar om Sepoyupproret 1857-59 i Indien. Att det gällde både religion, ekonomisk och politisk makt visar följande citat: "Den 10 maj 1857, för 150 år sedan, revolterade de indiska soldaterna i garnisonsstaden Meerut mot de brittiska officerarna./-/ Innan dagen gått till ända hade myteristerna massakrerat alla kristna – såväl européer som konverterade indier – och tagit makten i staden./-/ En månad senare hade över 130,000 sepoys i Bengaliska armén revolterat. Endast 7796 av de inhemska soldaterna förblev trogna mot det Brittiska ostindiska kompanietEIC som administrerade Storbritanniens stadigt växande imperium i Indien./-/ Upproret var den definitiva dödsstöten för den muslimska moguldynastin som grundlagts på 1500-talet av den centralasiatiske härskaren Babur./-/ Om Moguldynastins undergång och krisen 1857 handlar boken The Last Mugal: The fall of a Dynasty skriven av den skotske historikern och journalisten William Dalrymple./-/ Synen på den muslimska mogulstaten har varit en het potatis för många nationalistiska indiska historiker under 1900-talet konstaterar Dalrymple. Att sepoytrupperna, som till 65 procent bestod av braminer och andra högkastiga hinduer kunde hylla mogulkejsaren Zafar som Indiens legitime härskare under upproret har blivit ett anatema i en tid när konflikten mellan det muslimska Pakistan och det hinduiska Indien stått högst på agendan."

Här tänkte jag sluta för att övergå till förhållandena i Burma men fortsättningen på artikeln är intressant inte minst ur religionshistorisk synpunkt. Verkningarna av att franska revolutionen upplysningspropaganda mot alla religioner förändrades efter Napoleonkrigens slut till ett uppsving för fundamentalistiska religioner. Samma sak hände med ryska revolutionens religionsfientlighet efter Sovjetunionens sammanbrott. Nu har fundmentalistiska strömningar både inom kristendom och islam fått en oanad styrka.

Gardell skriver följande om detta: "Eurocentrism och rasism var okända begrepp för dessa" vita moguler” som dominerade EIC:s förvaltning under den formativa epok då kompaniet tog makten i Indien som mogulhovets formella vasaller. I det angloindiska fördrag som undertecknades 1813 var kristen mission förbjuden. Napoleonkrigens slut förändrade den globala maktbalansen. Dalrymple jämför händelseförloppet 1815 med systemskiftet 1989 och menar att Storbritannien, precis som USA efter Sovjetunionens sammanbrott, drabbades av hybris när landet stod i färd med att axla rollen som världsledande supermakt. En religiös väckelserörelse, som dominerades av fundamentalistiska evangelikaler och utilitarianer, drog genom England och påverkade successivt alltfler i samhällseliten. En masspetition till parlamentet som stöddes av media och evangeliska aktionsgrupper, tvingade EIC att upphäva missionsförbudet i Indien. Under 1800-talets andra fjärdedel trängdes de vita mogulerna undan av fundamentalistiska tjänstemän som krävde att EIC skulle använda sin makt till att utrota alla ”falska” religioner och omvända hela den indiska subkontinenten till anglikanism. Översten Steven Wieler, för att ta ett exempel, läste bibeln varje morgon för sina sepoyer och uppmanade sina hinduiska och muslimska soldater att konvertera. Kaplanen Midgeley John Jennings betraktade mogulhuvudstaden som antikrist sista bastion på jorden. Storbritannien hade, hävdade fundamentalisterna, fått sin makt av Gud för att frälsa världen i väntan på Kristi återkomst.

Evangelikalernas chauvinism raserade det konstruktiva samarbetsklimat som rått under den tidigare epoken, skriver Dalrymple. Åtminstone 1,6 miljoner tunnland mark konfiskerades från hinduiska tempel, koranskolor, moskéer och sufihelgedomar under åren 1828-40. Tempel och moskéer lämnades till missionsorganisationer eller raserades vid vägbyggen./-/

Våren 1857 anlände den första leveransen av nya Enfieldgevär till den indiska armén. Genast spreds ett rykte att patronerna soldaterna tvingades bita i var insmorda med en blandning av svin- och kofett, som var tabu för både muslimer och hinduer. Den 9 maj sammanträdde en krigsrätt i Meerut och dömde 84 sepoyer som vägrat att befatta sig med Enfieldgevären till tio års straffkommendering. Samma dag som domstolsutslaget blev känt i staden kollapsade all soldatdisciplin./-/ Bahadur Shah II Zafar är den tragiske hjälten i Dalrymples faktaspäckade verk.”

Artikeln om Burma är väl så intressant som den om Indien. Den var införd i SvD den 6 okt. 2007 och var skriven sv Ashok Nath och Gunnar Åselius under rubriken ”Etniska motsättningar Burmas gissel”. Av rubriken framgår att det är motsättningarna mellan folkgrupperna som är Burma största problem Det var britternas sätt att styra genom att ”Härska och söndra” som satt majoritetsbefolkningen burmeserna på slättlandet 68 procent av befolkningen i motsatsställning till de i bergstrakterna levande karen, shan, chin, kachin mon och andra etniska grupper. Sedan britterna efter tre krig underkuvat Burma 1886 avskaffade man monarkin och upplöste armén. Därigenom försvann den sammanhållande kraften i Burma.

Nath/Åselius skriver följande om britternas sätt att tänka:” Enligt ”the martial race theory”, som dominerade britternas tänkande kring militära frågor i kolonierna, bevisade det faktum att folken låtit sig underkuvas att de endast undantagsvis dög till soldater. Efter soldatmyteriet i Indien 1857 litade man exempelvis i första hand på etniska grupper från norra Indien som gurkhas och sikher, medan folken i Sydindien ansågs förvekligade och omilitäriska. I Burma valde britterna på motsvarande sätt att rekrytera sina soldater bland karen, chin, kachin och shanfolken i stället för från den burmesiska majoritetsbefolkningen./-/ Till skillnad från de tidigare härskarna i Burma lyckades britterna effektivt införliva gränsområdena. Det skedde genom att de gav minoritetsområdena betydande självstyre./-/ Den xenofoba nationalismen fick ytterligare näring genom den omfattande indiska och kinesiska immigration som ägde rum under kolonialtiden. Medan europeiska företag tog hand om Burmas export, dominerade kineserna lokal handel och köpenskap. Många indier återfanns inom bankväsendet och som penningutlånare på landsbygden. De etniska spänningarna fick därigenom en social dimension.”

Med detta i åtanke är det knappast förvånande att så många burmeser anslöt sig till japanerna när de ockuperade landet 1942. Enligt Nath/Åselius ”bildades i Burma en ”patriotisk” burmesisk armé under befäl av nationalistledaren Auang San som fick graden generalmajor av japanerna. År 1943, när Burma blev formellt självständigt från Japan blev Aung San försvarsminister. Samtidigt reorganiserades de väpnade styrkorna och bemannades huvudsakligen med etniska burmeser. I andra världskrigets slutskede bytte Aung San styrkor sida och började bekämpa japanerna tillsammans med britterna och den kommunistiska gerillan./-/ Strävandena att ställa Aung San inför rätta som förrädare efter kriget stoppades av lord Mountbatten, de allierades överbefälhavare i Sydostasien, som ansåg generalen oundgänglig för att plåstra ihop landet efter kriget. Aung San önskade att hans burmesiska förband skulle integreras med minoritetsförbanden i den brittiska Burmaarmén./-/ Aung San åtnjöt genom sin personliga utstrålning allmänt förtroende och lyckades få representanter shan-, kachin- och chinfolken att underteckna ett avtal i Pangling i februari 1947, som garanterade minoritetsfolkens rättigheter efter självständigheten./-/ I ett attentat några månader senare mördades Aung San av en politisk rival och avtalet i Pangling kom därför aldrig att bli verklighet./-/ Omkring 1954 kontrollerade veteraner från Burmas japanskstödda ”patriotiska armé” alla viktiga befattningar. I bergsområdena hade minoritetsfolken samtidigt inlett separatistiska gerillakrig med centralregeringen, krig som fortfarande pågår.”

Hur är läget i dag när Aung Sans dotter fredspristagaren Aung San Suu Kyi sitter i husarrest sedan hon vunnit ett val 1990? Enligt Victor Mallet i Finacial Times den 11 okt. 2007 är den ” burmesiska armén stark - den består av 400 000 man i en nation på 50 miljoner invånare – men de saknar legitimitet och de tillbakadragna generalerna är djupt impopulära. Detta är inte en auktoritär regering som de i Kina och Vietnam som har skapat tillväxt och välstånd.”

I detta låsta läge befinner sig nu Burma och dess generaler och fredspristagaren Aung San Suu Kyi väntar i sin husarrest på att något förhoppningsvis positivt skall hända.

Av Yngve Karlsson 13 okt 2007 14:53