Ta ansvar för din egen världsbild!

Jag publicerade tidigare en artikel om det amerikanska, genuint oberoende TV- och radionätverket Pacifica och dess dagliga nyhetsmagasin Democracy Now. Det sänds i dag via mer än 500 anslutna stationer och är en mycket inspirerande och smått sensationell företeelse i mina ögon. Ett program som sätter en ny standard för den dagliga, eterburna nyhetsjournalistiken och som utgör ett förkrossande argument för varför verkligt granskande och informerande journalistik behöver verkligt oberoende från yttre intressen.
Efter att ha följt Democracy Now under en längre tid och den alternativa radikala debatt som också pågår utanför mainstreammediernas räckvidd, har min uppfattning om medias roll för våra medvetanden, på djupet förändrats. Från ett undermedvetet antagande att man har ett någorlunda gott underlag för att förstå och värdera världen och dess utveckling, till en övertygelse om motsatsen; att om man uteslutande följer nyhetsutveckling och debatt genom typiska mainstreammedier, blir man inte bara bristfälligt informerad utan i praktiken desinformerad.
Inte genom lögn - utan genom grov förenkling, konsensussökande, vinkling och utlämnande - det i sin tur, ett resultat av bristande oberoende och oförenliga mål och drivkrafter.

Tid för uppgörelse
Bortsett från de små fragment av världen och samhället som vi faktiskt har direkt erfarenhet av, består vår världsbild av andras berättelser och beskrivningar, i ett urval och med vinkling som också bestämts av andra. Vad gäller samhällets maktstrukturer, dess dynamik och utveckling är det undantagslöst andras berättelser vi har att bygga vår uppfattning på. Maria-Pia Boëthius kallar det "ordklotet".
I förlängningen blir dessa berättelser således också ett betydande, möjligen avgörande, underlag för hur vi förhåller oss till detta ordklot, dvs hur vi utvecklar våra värderingar, attityder och tankar om olika företeelser i samhället, och till slut hur vi utvecklar vår moral, präglar våra barn etc.
Liknande tankar har tänkts många gånger tidigare och debatterades flitigt, bland annat under mellankrigstiden i USA efter första världskrigets anmärkningsvärt framgångsrika propagandaexperiment. Debatten var då relativt öppen. Allmänheten förfärades när sanningar började sippra fram, makterna inspirerades. Inte minst näringslivet vädrade morgonluft som såg nya möjligheter att påverka allmänhetens attityder. Då var frågan het. Idag är diskussionen obefintlig med undantag för några tomt ekande röster.

Det är därför tid nu. Tid att inleda en principiell uppgörelse med en av vår tids mest centrala absurditeter, de storskaliga och vinstdrivna massmedierna - bolagsmedia. En uppgörelse som avser media i dess demokratiska funktion.
Det är angeläget eftersom den rådande medieutvecklingen håller på att erodera den demokratiska substansen ur etablerade demokratier och den radikala demokratiska idén ur våra medvetanden. Men också därför det finns nya förutsättningar att göra något åt det. Låt mig återkomma till det.

Vi förtränger mediernas natur
När man i den moderna demokratins ungdom diskuterade vikten av media som granskare av makten i allmänhetens intresse avsågs naturligtvis en media vuxen ur allmänheten - inte ur den överhet, den ekonomiska maktelit, man just börjat befria sig från.
Idag, hundratalet år senare, har vi en situation där de dominerande medierna finns koncentrerade under ett fåtal representanter för samma ekonomiska maktelit - under gigantiska transnationella aktiebolag som till exempel AOL Time Warner eller General Electrics.
Hur kommer det sig att vi accepterat det? Bolagen i fråga skiljer sig inte på någon punkt från bolag som Coca-Cola eller Nike vad beträffar principiella mål, ansvar och drivkrafter.

Ägarkoncernernas lågmäldhet i sammanhanget kanske kan förklara en del. Försök t.ex att hitta ägarinformation på Dagens Nyheters hemsida.
Diskretionen ger oss möjligheten att i vardagen förtränga hur dessa medier faktiskt bara är en del av den globala kapitalismen.

I två olika avseenden blir företeelsen bolagsmedia inte bara problematisk utan orimlig.
FÖR DET FÖRSTA: Vi betraktar det som alldeles självklart och helt naturligt att näringslivet gör det som det finner affärsmässigt fördelaktigt. Lika självklart att de inte gör det som inte finner affärsmässigt fördelaktigt. Vi förväntar oss ett ensidigt ansvarstagande inför ägarna och deras intressen. Ingenting annat.
Så vilken plats återstår då för att granska makten i allmänhetens intresse, då det per definition varken är en del av deras ansvar eller drivkraft?
Det är en del av marknadsföringen - en slogan. En slogan som är absolut nödvändig för mediebolagen att etablera som sanning, av affärsmässiga skäl. Och häri ligger kanske den mest iögonfallande motsättningen.
Bolagsmedia behöver framstå som vederhäftig, trovärdig och rättvis av affärsmässiga och andra egennyttiga skäl.
Vi som medborgare behöver media som är vederhäftig, trovärdig och rättvis för att vi ska ha en möjlighet att informera oss, vilket kanske är det viktigaste grundkravet för en demokrati med verklig mening. Möjligen viktigare än rösträtten. En informerad, organiserad och kritiskt tänkande allmänhet utan rösträtt kan antagligen påverka samhällsutvecklingen mer än en vilseledd, indoktrinerad och marginaliserad allmänhet som accepterat rösträtten som argument och bevis för att de lever i en demokrati med mening.

FÖR DET ANDRA: Om dessa bolag hade varit likgiltiga inför allmänhetens intressen så hade det varit nog problematiskt. Men så är naturligtvis inte fallet, näringslivet är inte likgiltigt utan passionerat engagerade - i sina intressen, vilket i avgörande avseenden innebär raka motsatsen. Så hur skulle den devis låta som ärligt representerade bolagsmediernas roll och syfte utifrån dessa förutsättningar?
Läskig fråga.

Jag vill understryka att jag inte alls menar att automatiskt avfärda journalister som jobbar inom bolagsmedia eller deras journalistik - men det är ovidkommande för diskussionen. Hela resonemanget måste förstås ses i ett övergripande, strukturellt perspektiv. Systemet de jobbar inom är diskvalificerande i sig självt eftersom dess yttersta drivkrafter och motivationer står i direkt konflikt med den samhällsfunktion det förväntas utgöra.

Ny teknik ger nya möjligheter
För 15 år sedan skulle nog dessa slutsatser gjort mig uppgiven, för vad skulle man göra åt det? Hur ska man kunna skapa medier med betydande inflytande och spridning utan att göra sig beroende av marknadskrafterna? Etermedia i synnerhet kräver ekonomiska och tekniska jätteprojekt om man väl kommit förbi byråkratin.
Men idag finns helt andra möjligheter. Att sända TV idag kan bokstavligen ske med en videokamera, en dator och en snabb anslutning.

Sedan flera år kan man alltså se det tittarsponsrade Democracy Now varje vardag i direktsändning över nätet, kl. 09.00 N.Y.-tid, och repriser när man vill. Ett program som på ett unikt sätt lever upp till det annars så ihåliga mantrat om att “granska makten i allmänhetens intresse“.
De har förutsättningarna att slippa anpassa sig till “etablissemangets" problemformuleringar och definitioner av vad som är normalt, relevant, rimligt, befogat, acceptabelt, ansvarsfullt eller viktigt. Frihet att skapa sin egen nyhetsagenda och sin egen debattarena. Och de utnyttjar denna frihet varje dag.

Det handlar om att etablera och bibehålla en intellektuell och redaktionell integritet om man på allvar gör anspråk på att vara maktens granskare.
Annars riskerar det att bli ett meningslöst skådespel där makten själv tillåts prägla sina granskare med maktens perspektiv och doktriner.
Likväl kommer bolagsmedia att fortsätta vara en dominant företeelse i det offentliga samtalet och vi kommer alla, professionell som nyhetskonsument, att behöva förhålla oss till det på ett eller annat sätt. Men i våra medvetanden måste deras relevans och betydelse reduceras - vi måste se dem som det instrument för "business" och opinionspåverkan som de i första hand är.
En demokratins väktare?
Knappast.

Av Magnus Stenson 08 sep 2007 13:46