Mitt möte med en våldtäktsman

Sällan har jag känt hjärtat pulsera ända upp i halsgropen. Jag kan heller inte riktigt ta på vad jag känner i detta ögonblick. Är det ilska, hat, lättnad, rädsla, obehag eller sorg?

Jag vill också börja med att skriva att denna artikel helt och hållet är skriven kring mina tankar och känslor och är därför inte objektiv. Mycket på grund av att mina känslor många gånger tar överhand och givetvis för att jag själv varit utsatt.

Framför mig sitter till synes en helt vanlig man i 35 års åldern men jag är samtidigt inte här för att prata med en helt "vanlig" kille utan med en våldtäktsman. Han är tvåbarnsfar och har invandrarbakgrund. Jag har länge väntat på att få göra detta möte med honom. Tider har bokats för att sedan bokas av. Men under denna väntan har jag även haft tid att tänka och reflektera över mötet. Jag har även samlat mycket mod. Men framför allt har denna tid även skapat många frågor. Frågor kring varför våldtäkter sker i den mängd som de faktiskt gör i dagens samhälle. Men framför allt frågor kring, hur väljer man offer, varför, hur mår man efteråt men framför allt innan? Är det en impuls eller har man planerat ut allt i minsta detalj? Ja, frågorna är många men svaren få.

Jag har tidigare under olika föreläsningar möt unga killar som kommer fram och säger att, nu förstår jag vad en våldtäkt innebär men hur är det för de människor som faktiskt har gått hela vägen och gått över alla de spärrar som en människa tycks ha?

Vi sitter vid ett bord, mannen mitt emot mig är en av de som har gått över gränsen, inte en utan två gånger. Han har även suttit av sitt straff och fått vård för sitt destruktiva mönster. Han ler nervöst men av någon anledning känner jag ett obehag av hans leende. Jag själv är också nervös men framför allt känner jag mig väldigt liten. Tidigare har jag trott att min ilska helt och hållet skulle ta överhand den dagen jag skulle få konfrontera ett sådant "kräk". Och nu befinner jag mig i den situationen men känner tvärt emot den illusion jag en gång byggde upp.
Jag känner mig som sagt liten, nervös och får harkla till för att få fram första meningen.

När jag ställer han frågan "varför?" får jag först inget svar, men ett ryck på axlarna. Sen trycker han ur sig ett "jag vet inte". Jag känner en hetta som sprider sig ut i hela kroppen. Det känns som jag ska koka över. Nu känner jag ilskan men tar ett djupt andetag för att hantera känslan. Kanske vill jag i den situationen bara ställa mig upp och slå på fanskapet men givetvis hade jag inte fått ut något mer av detta möte då. Därför sitter jag snällt kvar och ler lika falskt tillbaka till honom. Jag hade bra lust att säga till honom att frågan VARFÖR, gick som en film igenom mitt huvud minst ett år efter våldtäkten och därför hade jag alla gånger väntat mig ett svar bättre än "jag vet inte" på den frågan. Men när jag lugnar ner mig och kroppstemperaturen börjar återgå till normal tänkte jag att det kanske var det bästa svar jag kunde få. För på något sätt var hans dåliga svar ett bra svar! För han viste ju faktiskt inte varför själv. När jag sedan fortsätter så kommer jag på mig själv med att ställa alla frågor på en gång. Han tittar på mig och säger "Oj, vi kanske kan ta en i taget."

Jag frågar honom vad han känner när jag ställer alla dessa frågor. Då rycker han åter igen på axlarna och säger att han inte känner så mycket. Men han säger även att han aldrig har sett det från en våldtagens perspektiv utan bara från sin egen sida.

- Så du förstår inte hur en kvinna känner sig efter din kränkning?
- Nej, jag har aldrig tänkt så långt. Det var först under min vård som jag tänkte lite på det.
- Fick du aldrig dåligt samvete?
- Nej, det var mest en grej man gjorde. Men jag var nojjig efteråt men det var mest för snuten.
- Är det värt den oron?
- Nej, inte om jag tittar på det nu.
- Hur valde du offer?
- Jag hade lika gärna kunnat välja dig.
Här reser jag mig upp. Han försöker att förklara vad han menar, men jag hör inte vad han säger utan ber bara om att få en paus. Jag går ut för att andas utanför. Tårarna börjar rinna ner för min kind och hur mycket jag än försöker kan jag inte stoppa dem. Jag hatar mannen inne i rummet och ångrar att jag åkte hit samtidigt som jag vill få fler svar. Jag går in på toaletten och torkar av mascaran som lagt sig under mina ögon. Jag tittar in i spegeln och säger till mig själv att det här fixar jag. Jag ska få mina svar även om kräket där inne är ett djur. Jag går in i rummet med mina blodsprängda ögon och sätter mig på min stol. Han ler mot mig och jag hugger till direkt.
- Sluta med det där jävla leendet och försök istället ge mig din ärlighet även om den inte är rosenröd.
Han tittar ner i bordet när han svarar.
- Vad jag menade när jag sa att jag lika gärna hade kunnat välja dig är att jag inte direkt "valde" någon. Det var bara tillfället som gjorde offret.
- Hur menar du då?
- Jag menar att jag kanske tänkt på att göra det men sen hände det liksom bara när det blev tillfälle.
- När var ett rätt tillfälle för dig då?
- Vet inte.. när det hände kanske.
- Kändes det du gjorde rätt?
- Vet inte, jag tänkte väl inte så mycket på om det var rätt. Det var bara någonting som jag kände att jag skulle göra.
- Återigen ställer jag dig frågan varför?
Jag får inget svar, istället tittar han bort och flyttar sig lite i stolen. Jag känner att han börjar tappa fokus så jag byter linje.
- Men tycker du att du fick rätt vård behandlig?
- Nej, dom fattar inte ett skit och bara för att man är invandrare så behandlar dom en som skit.
- Fattar du att jag satt där med massa idioter och sånt.
- Men du var ju också där av en anledning, eller hur?
- Ja, jag vet. Men det fattar man inte riktigt. Man såg inte på det så då.
- Hur ser du på det nu?
- Att det var dumt.
- Skulle du göra om det igen?
- Nej, tror du att jag är dum eller. Nu har jag fattat men tänker inte heller så mycket på det längre. Det var många år sen och du är väl heller ingen ängel. Jag gjorde dumma saker då men jag är inte sån idag. Även om du inte tror det så kan jag också lära mig av saker jag gör.
- Men du har ju ändå gjort det två gånger, varför lärde du dig inte första gången?
- Jag vet inte, fattade liksom inte. Snuten var inte på mig och sånt du vet.
- Nej jag vet inte?
- Jag vill inte snacka mer nu.
- Men innan våra vägar skiljs åt vill jag fråga dig en sak till.
- Vad?
- Har du någonsin ångrat det du gjort?
- Ja, många gånger.
Han ler igen.
- Skulle du vilja säga något till de du har gett dig på?
- Att jag är ledsen.
- Är du verkligen det?
- Mmm
- Skulle du vilja säga något till dem som våldtar?
- Ja, sluta, för det är inte värt det.
Jag överlämnar min bok "Våldtagen - men jag är fanimej inget offer".
- Han skrattar till nervöst.
- Har du skrivit den?
- Ja och jag vill ge den till dig och jag har en önskan om att du läser den. Skulle du kunna göra det?
- Jag läser aldrig böcker.
- Skulle du kunna göra ett undantag?
Nu ler han igen.
- Kanske.
- Jag skulle uppskatta det enormt om du gjorde det men jag tror att du är för feg för det.
- Jag är inte rädd men jag tycker bara inte om att läsa.
- Jag tror inte du vågar.
- Okej, jag ska läsa den.
Nu ler jag och jag ler inte lite utan med hela ansiktet.
Inte för att jag tror på honom när han säger att han ska läsa den, men för att jag i alla fall fick honom att säga att han skulle göra det.

På vägen därifrån känner jag en tillfredställelse samtidigt som jag känner en oro. Jag hade fått lite svar även om svaren inte var de jag hade förväntat mig. Jag kände mig illa till mods mycket på grund av att jag inte riktigt kände hans ånger. Jag vet inte heller hur man skulle få honom att förstå hur mycket han har förstört för andra. Min oro minskar inte när jag tänker på hur många våldtäkter som sker och därmed inser jag hur många människor som saknar spärrar och empati. Hur kan man hjälpa dessa människor? Kan man över huvud taget hjälpa dom och i så fall hur? Detta är någonting som jag känner att jag vill veta för att kunna förstå. Ett skott i pannan är en lösning som många för på tal men frågan är om det är en lösning?

Ikväll behöver jag all trygghet jag kan få. Jag vet att jag kommer att vara som en svamp. För detta var för mig en riktig urladdning. Jag har under så lång tid byggt upp en bild inför detta möte. När jag sitter och sammanfattar denna text pratar jag med en vän. Han hänvisar till en intervju i radion för ett tag sedan där jag sa att jag inte längre kände mig arg på männen som gjorde det, utan tvärtom kände empati och rent ut sagt skulle vilja krama om dom. Och så har jag nog känt och känner nog fortfarande. Men även om jag tycker synd om dom så ser jag fortfarande hur mycket dom förstör och givetvis väcker det en ilska, vilket jag verkligen kände under detta möte samtidigt som jag många gånger tyckte synd om honom. Men jag kramade aldrig om honom och hade inte lust att göra det heller. Så jag måste nog ta tillbaka det där med att jag skulle ge dom en kram, men jag står fortfarande fast vid att jag känner ren empati och sorg över dessa män. Dom saknar så mycket spärrar så jag undrar nästan om man i huvudtaget kan kalla de för människor. Det är inte mänskligt att sakna de egenskaper och spärrar som är så viktiga att ha för att kunna fungerar i ett samhälle. Dessvärre är det nog så att många gör det. Bevisligen, eftersom våldsbrotten inte försvinner utan tvärt om ökar, i alla fall i statistiken och på pappret. Och en annan fundering är om vissa människor föds utan detta eller är det något som försvinner på vägen? När vi avlar våra djur är vi noga med psyket hos djuren vi avlar på men inom människor avlar vi inte utan vi bara förökar oss.

Av Caroline Willfox 03 sep 2007 22:27