Myggor och Tigrar av Maja Lundgren

Bokrecension: Myggor och Tigrar, Maja Lundgren, Albert Bonnier Förlag 2007

Jag vet inte vem hon är. Några dagar in i det värsta "Maja-skvallrar-raseriet" i tidningarna får jag hennes bok från förlaget. Börjar läsa, glatt överraskad eftersom pressen mest skrivit om sexskvaller. Plötsligt börjar Maja och jag springa på varann vid Hornstull.

Det visar sig att vi uträttar ärenden på samma ställe, jympar vid Friskis vid Hornstull, har samma affärs-och bekantskapskrets sedan många år inom media och kulturliv. Hon motsvarar inte den sura uppsvällda bilden i tidningen. Hon är överraskande vänlig, smart, snygg och kul.

Boken, då? Tja, det här handlar om en slags dagbok över en stipendieresa till Neapel för att på plats studera camorran. Glimtar från hennes barndom varvas med glimtar från medievärlden och kulturredaktionerna, där hon varit en uppskattad medarbetare. Jag har några killkompisar som jobbat med Maja och dom gillar henne skarpt. Men andra män vill ha henne till bitterfitta och lite paranoid. Hon är cool, soft, petig med språket och romanen är en fröjd att snabbläsa för att lägga åt sidan och långsamläsa i normal takt efter recensionen.

Fast jag kan lite förstå herrarnas reaktion, då Maja med små medel tar fram småsinta drag hos medarbetare. Ett litet porträtt av Björn Ranelid, som jag uppfattar som en trevlig och jättesnäll person, är rättvisande och roligt. Men det tyckte tydligen inte Ranelid själv, som blev lite sur.

En romans på en redaktion leder fram till en hastig kärleksstund. Han är gift, hon skriver fåfänga kärleksmeddelanden. Han är chef. Hon är anställd. Han ringer upp och förklarar sig och bjuder in till tidningens årliga fotbollsmatch.
Verbala trakasserier förekommer.
- Sug, Maja, sug, från en kulturredaktör när hon tänder en cigarett.
Hon målar ut kulturvärlden som tråkig och bråkig på ett sakligt sätt. Jag vet hur det är, killar där kukmäter med ord, inte sportbilar. De kvinnor som trånar efter dessa män gör bäst i att boka ett enkelrum på ett härbärge för misshandelsoffer, för det är där det slutar när redaktionssadisten inte nått mål innan deadline. Och mitt i läsningen av Lundgrens bok får jag hips vips ett grovpornografiskt mail från en anställd man vid en nyhetsredaktion. Ett mail jag inte vill ha från en människa jag inte ens känner. Några dagar går åt att åtgärda busen. Jag förstår Lundgrens dilemma lite bättre och återgår till boken.

Apropå en serie av tecknaren Pirinen, som Lundgren vet möttes av protester från just kvinnliga läsare, resonerar hon.
"Den är föraktfull. Det är förståss svårt att dra gränser mellan vad som är humor och vad som är förakt, för vem det är humor och för vem det uppfattas som förakt".

Maja lever i Neapel under en period, i en liten våning med takterrass. Vespor, mopeder, bilar knattrar runt på de trånga gatorna och i gränderna skriker kvinnor och barn, medan man slänger sopor som på 1600-talet rakt av på backen och kastar såpat vatten för att snutbilarna ska halka vid pådrag. Blod på hennes gator, skottlossning mitt i natten, eldsvådor, skrik, prostitution, någon slänger en stol på en hora, knark säljs vid grönsaksståndet, mystiska män står i grupper och glor efter folk. Lundgren hänger ut genom fönstret och glanar och snart ser hon konspirationer överallt. Hon beskriver sig som hypersensitiv. Tydligen tål hon inte alkohol, har slutat dricka helt.

Det är väl så, med en person som i likhet med flera andra som fascineras av klaner, mafia, malavitoso, omertá, bikt, sex, bön och familjeband, att hon är extra lyhörd för små nyanser, toner från olika sfärer. Himlen eller den undre världen. Och himlen når hon inte på Aftonbladets kulturredaktion, så då drar hon till smustiga, farliga Neapel.

Beskrivningen från livet i det tighta Neapel, där spänningen och olusten dallrar, är välskriven. Hon lever med ögon. På sig. Från sitt fönster ner mot gatan. Läser tidningar. Tar emot besök av en gammal flamma, som blivit vän. Tomas Lappalainen, kulturredaktör, också maffiasakkunnig. Han berättar om Aftonbladets kulturchef Håkan Jaensson, som spånat rubrikförslag.
"- Knulla dig kåt."
Maja skriver; "Tomas hade förvånats av det eftersom Håkan Jaensson är pryd - eller, preciserade Tomas, han är en som håller igen. Tourettes syndrom".

Slutet kommer med ett nederlag av sällan skådad art. Maja våldtas av en plastmafioso under vidriga former. Polisen ingriper. Hon sätter sig på flyget hem.
"Ett vemod kom över mig när jag lämnade de spanska kvarteren. Allt var i det ögonblicket så lugnt och trivsamt att den onda natten bara föll på mig, jag var ensam med den onda natten. Men det var också som om gemytet bara var en fasad".

Lundgren talar också i boken vettigt om motivet till Anna Lindh-mordet. Vilket naturligtvis förbigåtts av recensenterna, som mangrant slutit upp bakom männen hon "hänger ut". Jag upplever Lundgren som kusligt intuitiv, lite synsk. Hon skriver mot slutet av boken; "Jag tror ibland att det Elena beskrev är Europas framtid. Klaner, ett samhälle som tappat greppet; människor helt hänvisade till Vilda Västerns lag; "Visa mig vem du är så ska jag visa mig vem JAG är".

Ingen talar någonstans om personskydd för Maja, som "försatte sig själv i vanmakt" genom att inta rökheroin innan våldtäkten. "På ett eller annat sätt hade vi satt punkt för din undersökning". Hon går runt i Midsommarkransen och konstaterar att Bandidos öppnat lokaler där. Vi lever i samma stad, bland samma märkliga människor. Hon är bara en kvinna. Det är kanske därför jag förstår henne så bra. Jag går hem och raderar ut mailet till kulturredaktionen. Där vill jag inte jobba.

Av Susanne Backman 25 aug 2007 09:55