Plikt att gå till helvetet

Del 1 av 3 om skolan

För några veckor sedan satt jag på bussen, och några hållplatser senare klev en kvinna på med, vad som skulle visa sig vara, sin dotter som jag gissade var i sex- sjuårsåldern. De satte sig bakom mig, och efter en stund sa kvinnan att "Vi får se om de plockat fram några skolsaker redan, ennars får vi åka in till stan senare", och så fortsatte samtalet mellan mamman och flickan, om vad som troligen skulle bli flickans första riktiga skolår.

Mamman var så där entusiastisk och uppmuntrande som en tyst bekräftelse på att "det kommer att bli jättebra!", och flickan svarade med en röst som inte kunde tolkas som annan än spänd, nervös, orolig och pirrig, men samtidigt förväntansfull. När de kom in på fyra andra småtjejer som skulle komma att börja samma klass, märktes dock att flickan slappnade av. Hon skulle inte vara ensam.

100,000 barn och ungdomar ser inte fram emot skolstarten. De är rädda, och trots att de är många som är i samma situation, är de ändå så ensamma. De vet att något kommer att hända under dagen, men sällan eller aldrig på vilket sätt eller i vilken omfattning. Trots ökningen av sms- och mailmobbning elak elektronisk mobbning är det ändå alltid en annan sak att möta sina plågoandar i verkliga livet; i vardagen och i skolan där barn och ungdomar mellan sju och arton år beräknas vara de flesta av sina vakna timmar. Det är trots allt skolplikt i Sverige! Kan man ha som plikt att komma till helvetet? Och det varje dag i flera år?

Fysiskt eller psykiskt. Mobbningen varierar, men båda varianterna gör ont. Fruktansvärt ont. Och det lämnar spår som finns kvar hela livet. Spåren, ärren, efter den fysiska mobbningen kanske också syns. Ändå är det så få lärare som gör något. De kan inte ändra på det som skett, men de kan hindra det som kan komma att ske. Även såren, ärren, efter den psykiska mobbningen kan lämna synliga "bevis" för resten av livet - i form av skärsår.

Två tjejer i varje klass i gymnasiet skadar - skär - sig. Och det är bara i gymnasiet... Tänk då på att detta beteende kryper längre ner i åldrarna, så hur många är det i högstadiet, i mellanstadiet?

Hånleenden, skratt, blickar, viskningar, glåpord, slag, sparkar. De tar till vad de kommer på; "rasist!", "cp!", "ful", "tjock", "dum". Hur ofta finns det en sanning i detta? Så gott som aldrig! Hur ofta ser den mobbade - den som tar emot detta - som sanning? Oftast. Hör man en sak tillräckligt ofta måste det ju vara sant... Eller...?

De senaste åren har mobbningen skördat minst två unga människors liv. En pojke och en flicka. Ingen av dem orkade mer, utan tog "den lätta vägen" för att fly. Båda tog sitt liv. Båda lämnade föräldrar, syskon, släkt och vänner i stor sorg och saknad. Mobbarna vann. Skolorna misslyckades. All mobbning borde tas för ett misslyckande. Tyvärr gör det inte det. Vissa väljer att blunda, och händer något, gäller det att gå vidare som ingenting har hänt.

Själv hade jag en lila gymnastikdräkt med volang när jag började ettan i början av 1990-talet. Jag hade ryggsäck, pennfodral, och bänkpapper med clowner. Precis som alla andra. Någonstans redan i ettan hände något, och trots likheterna blev olikheterna större.

Jag hoppas att det går bra för flickan på bussen. Hon har ju - precis som alla andra som börjar skolan - minst tolv år framför sig. Och jag hoppas att det går bra för alla andra också. Samtidigt vet jag att det inte kommer att göra det.

Det borde finnas ytterligare ett kapitel i FN:s barnkonvention: Inget barn skall behöva gå till skolan med rädsla.

Källor:
www.rus-riks.se
www.friends.se

Av Maria Sågå 15 aug 2007 10:37