Idag tänker jag bara spela Elvislåtar!

Det kändes som ett dåligt skämt, men det var det inte. Min ungdomsidol Elvis Aron Presley var död vid 42 års ålder. Chocken var enorm! Jag var inte ensam om det. På radio intervjuades alla från Jerry Williams till ABBA Benny, Björn Skifs och f.d. Hep Stars Svenne Hedlund. Sveriges och världens nöjesindustri var i stor sorg. Kungen var död. Men Elvis "dog" aldrig mer än fysiskt.

Idag 30 år senare lever Elvis Presley som aldrig förr. Det är många som tycker att det inte går att förklara fenomenet, men det är inte så svårt. Det är som The Beatles John Lennon sade "Before Elvis there was nothing!" Innan Elvis fanns det ingenting Och han hade helt rätt. Jag känner mig hedrad att tillhöra den generationen under vars uppväxt rock ’n’ roll musik föddes och utvecklades. Jovisst var det Bill Haley & The Comets med sin "Rock around the Clock" som gav Rock ’n’roll sitt första ansikte, men det var Elvis Presley och ingen annan som gav rock ’n’roll sitt stora genombrott i världen och det är tack vare Elvis och hans musik som vi har alla dessa rockband i dag. Det är som Mick Jagger sa en gång: "Rock ’n’ roll föddes i Elvis höfter och lår och den lever kvar i hans gestalt"

Det är nästan omöjligt att förklara för dagens musikintresserade ungdomar hur det kändes när man först hörde Elvis Presley på 50 talet! Jag var bara tio år gammal när han fick sitt genombrott med "Heartbreak Hotel". Sedan kom en rad låtar som "That’s all right momma" , "Old Shep" mfl, men den stora megahitten som fick mig att som 11-åring många gånger hoppa på min cykel och cykla, ibland i motvind, 15km igenom Irlands dimma och regn bara för att stoppa ett 3 pence mynt i byns Fish and Chip restaurangs jukebox, var "Jailhouse Rock". Jag var en ganska lat unge. Jag sportade inte särskilt mycket utan det var musiken som var mitt stora intresse, så att cykla 15 km ifrån byn i County Wicklow, där jag tillbringade mina sommarlov, till staden Wicklow var ganska jobbigt. Det fanns många kullar på vägen och det var nära kusten så det blåste och för det mesta var vädret kass. Men ändå fanns det ingenting i världen som kunde stoppa mig från att anstränga mig och åka till stadens jukebox. De vuxna blev irriterade på mig: "Vad är det för trams du lyssnar på?" och "Stäng av skiten!" "Sätt på Sinatra istället!", skrek de till restaurangens ägare. Ju mera de skrek desto närmare lutade jag mina öron intill jukeboxens högtalare för att lära mig texten:

"Number forty seven said to number three
Youre the cutest jailbird I ever did see
I sure would be delighted with your company
Come on and do the Jailhouse Rock with me
Let-s Rock - Everybody let’s rock!
Everybody in the whole cell block
Was dancing to the Jailhouse Rock!"

Som många andra barn på 50 talet ägde jag ingen skivspelare. Istället fick jag min njutning genom att lära mig låtarna och spela och sjunga dem själv. Redan då visste jag, precis som miljontals andra runt om i världen, att Elvis var "The King" och att Rock ’n’roll hade kommit för att stanna för alltid.

Då var jag inte ens tonåring, men hade redan fått musiken in i mitt hjärta. Elvis låtar var lätta att lira därför att de flesta, som hade komponerats av låtskrivarparet Mike Lieber och Jerry Stoller, bestod av bara fyra ackord, C,F,G och D och det var banne mej samma fyra ackord i nästan samtliga av Elvis första låtar. Några exempel: "Teddy Bear", "Blue Suede Shoes", "Won’t you wear my ring around your neck", "Hound Dog". Om man spelar ackorden till "Jailhouse Rock" kan man faktiskt sjunga texten till "A Hard Headed Woman". Det är ju nästan samma låt egentligen. Genialt! Den sistnämnda blev min egen favorit-Elvislåt vid 12 års ålder. Den låten tjatade jag ut på skolans piano som skakade för fullt varje gång jag lirade Elvislåtar.

Innan Elvis gjorde sin militärtjänst i slutet av 50-talet sjöng han nästan bara rock ’n’roll och en slags rockig blues. Man förknippade honom bara med låtar som "Treat me Nice", "I wanna be free" och "Jailhouse Rock" förstås, men efter han kom tillbaka ifrån militärtjänsten i Tyskland förändrades hela Elvis Presleys musik. Det började med megahitten "It’s Now or Never", som kom till på grund av att hans Manager överste Tom Parkers lite halv tokiga idé om att göra en modern popversion av den gamla italienska schlagern "O Sole Mio". Låten blev året 1960s stora världshit och satt kvar högt på hitlistorna över hela världen tills den så småningom ersattes av Del Shannon’s "Runaway". Men det dröjde inte länge innan Elvis återtog topplistornas första plats med uppföljären "Surrender", som också var en modern version av en annan gammal italiensk folkmelodi. Senare på sextiotalet fick Elvis enorma hittar med låtar som vi alla känner till såsom exempelvis "Return to Sender", Good Luck Charm" , "His latest Flame" mfl. Sen kom filmlåtarna. Egentligen spelade Elvis in en massa skräpfilmer, och bland dem fanns bara fyra som sticker ut. Dessa är : "Love Me Tender", "Jailhouse Rock" , "G.I. Blues" och "Blue Hawaii". Resten av Elvis filmer var, kanske med undantag av "Viva Las Vegas", bara skräpfilmer. Elvis tog sitt skådespeleri på mycket stort allvar. Han var ingen riktig höjdare som skådis, hans grej var att sjunga och så länge han gjorde det i sina filmer kom fansen. Samtliga titellåtar blev världshitar, men det fanns andra hitar som faktiskt kom ur dessa filmer som t.ex. "Can’t Help Falling in Love with you" Blue Hawaii, och "Wooden Heart" G.I, Blues

När jag var tonåring föddes embryot till den popmusik som vi lyssnar på idag. Det var en mycket spännande tid därför att man knappast hade några referensramar när man hörde en ny låt. I dag kan man säga "Det där låter som si eller så" eller "det där är inspirerad av si och så" men på den tiden hade man ingenting att jämföra med. Rockmusiken kom från ingenstans och tog oss ungdomar med storm. Innan Elvis fanns bara jazz, country, blues och soul. Det tog många år för country och soul att utvecklas i den moderna bemärkelserna och Jazz var tråkig - okej kanske inte all jazz, men mycket jazz var trist. Rock ’n’ roll var däremot ny och det kändes som om vi ungdomar väcktes ur en jättedjup sömn av takten.

Jag tänker ganska mycket på Elvis Presley i mitt vardagliga liv. Jag minns ofta hur hans musik påverkade mig som barn. Ofta nynnar jag hans låtar medan jag kör bil. Idag har jag gått med en av dem i huvudet. Den heter "A fool such as I" som också var en megahit i början av 60-talet.

1957 när jag var 13 år gammal omkom Buddy Holly, The Big Bopper och Ritchie Valens i en flygolycka. Jag minns det väl. Jag grät i klassrummet och höll hårt i en sk stenkaka, en 78:a varvare med Buddy Hollys "True Love Ways". Lärarna fattade ingenting. Många år senare när Elvis dog grät jag igen och lyssnade på "Crying in the Chapel" men idag tänker jag rocka loss och sitta vid pianot och lira varenda Elvis låt som jag minns. Jag kommer att sitta där länge må ni tro! "Jailhouse Rock" - "Treat Me Nice" - "Teddy Bear" - "Blue Suede shoes" - "Heartbreak Hotel" - "It’s Now or Never" - "Surrender" - Good Luck Charm… ojojoj, jag kommer att spela dem allihop - tro mig!

Foto: Privat

Av William Butt 15 aug 2007 14:56