Om Kärlek

Den vackraste visa om kärleken kanske inte alls begrovs i en massgrav i Flandern som visan påstår? Den kanske bara inte är skriven ännu? Det är svårt att beskriva kärleken och hela dess väsen.

Att ligga tätt invid min Käre på kvällen när han krupit i säng är en obeskrivlig upplevelse. Mina händer minns hans kropp utantill. Varje lilla ärr eller födelsemärke är mig så välbekanta som om de vore mina egna. Jag borrar in näsan i hans halsgrop medan jag smeker hans kind med den ena handen. Sakta smeker jag den men väldigt länge. Varje rynka är mig välbekant som ett landskap jag vistats länge i. Ett landskap jag föddes i. Före honom levde jag inte. Jag låter mitt finger följa det stora ärr som går över hela magen och minns dagarna på sjukhuset då för så länge sedan. Vad panikslagen jag varit den gången. När jag sakta smeker hans hand känner jag de två stela fingrarna. De läkte aldrig efter fallet utan förblev orörliga.

Doften av hans hud ,doften som är honom är berusande. Den gör mig yr av lycka. Lyckan som bubblar likt sockerdricka genom hela mitt blodomlopp vid hans beröring.

Den lena huden är lite märklig hos en så gammal man men den har alltid varit hans lilla egenhet. Jag trycker mig hårt intill och vi talar viskande om dagen vi delat och morgondagen vi båda hoppas på.

Jag berättar om vad barnen sagt vid våra senaste telefonsamtal så här i semestertid. De ringer varje dag och hör sig för om hans hälsa. Jag vill inte släppa taget om honom. Varje kväll känner jag mig ledsen när jag måste lämna honom åt sömnen eftersom jag vet att han kanske inte kommer att vakna igen. Å andra sidan: det vet ingen av oss andra heller. Inte förrän han viskar hur trött han är sätter jag mig upp med ett god natt.

Den Käre lägger sig numera alltid efter att ha sett 21- nyheterna på TV. Hans krafter är på upphällningen. Ändå kan jag inte tror på allvar att Den Käre är dödlig som vi andra.
Mitt förnuft säger mig att han är det men känslomässigt förväntar jag mig att jorden i så fall slutar rotera när det sker. Jag kan inte tänka mig ett liv utan honom.
Ingen utom vi två finns numera kvar som kände vår första lilla dotter. Jag inser att när Den käre dör så dör också hon en gång till. Jag kommer aldrig mera säga "minns du?" om henne.

En våning under mig bor det ett litet människobarn som lägger sig redan kl 20.00 vilket ibland ger mig den underbara chansen att natta henne först. Ja egentligen har jag här två chanser eftersom sovritualen ännu är en del av lunchvilan.

Hon har sin egen bestämda ritual: Först ska mormor lägga sig i sängen medan hon inventerar sitt bibliotek som är enormt för en 2 åring. Men hennes föräldrar var de sista i både familj och umgängeskrets som skaffade barn så de får ärva allting från kläder till böcker. Både föräldrarna och jag själv är dessutom gravt antikvariatberoende. När hon valt några stycken så kryper hon upp i sängen med dem.
Själv sätter hon sig på en kudde med orden "Inte ligga".
Hon tar inga risker att somna ifrån någon av de framlagda böckerna.

Så hon kämpar emot sömnen så gått det går. Till slut kommer den väntade repliken.
"Välling!"
Nu ska barnet lägga sig ner o vi ska släcka lampan. Då kommer den berättande sagan. Just nu är det drottning Kristina. Vi börjar med födseln här för så många år sedan och så följer vi Kristina tills hon vägrar gifta sig och inser att hon måste avsäga sig tronen. Vi följer hennes resa i häst och vagn ner i Europa medan kusken ropar
"Hoppla alla mina hästar!".

När Kristina levt lycklig i alla sina dagar i sitt hus i Rom utan både äktenskap, barn eller krona kommer vi till begravningen i Peterskyrkan men då sover min lilla.

Hon kan vakna till och ta ett stadigt grepp om min fläta och jag säger att nu ska vi sova.
"Vi vaknar igen, visst?"
Jag svarar att det gör vi helt säkert. Och andas in hennes ljuvliga doft av barn och blomma. Jag tänker på att hon är min framtid medan jag blir hennes förflutna en gång.

Flera dödsfall, varav en del ganska oväntade, har skett inom familjen på ganska kort tid och barn förstår så mycket mera än de vuxna tror. Den här lilla damen vet också att vi ständig vakar över morfar.

Kärleken jag känner när jag får lov att vara mycket nära de här två människobarnen är svår att sätta ord på. Själv är jag en usel poet. Jag har genom åren lånat mycket kärlekspoesi av de stora diktarna. Hjalmar Gullbergs "Kärlek i tjugonde seklet" har Den Käre och jag läst högt för varandra så ofta att vi båda kan den utantill.
Höga Visan är också en favorit.

Jag är usel på det där med äktenskap och tvåsamhet och att inordna mig under samhällets normer. Min trädgård är fantastisk men den innehåller såväl maskrosor som nässelblommor. De senare behöver fjärilarna så väl.

Men jag har fått ta del av så otroligt mycket kärlek genom livet. Mer än de allra flesta. Men det kommer inte att bli jag som skriver den vackraste visan om käleken. Det förmår jag inte.

Av Sunny Börjesson 09 aug 2007 23:19