Polisväsendet: Den gamle och tekniken

I åratal har jag haft kontakt med polis, åklagare, jurister, folk inom rättsväsendet och slås av häpnad över den formidabla dumhet som grasserar inom just poliskåren.

En redaktion blir formellt kontaktad, man gör sig stort besvär med att vara hövlig mot den manlige kriminalreportern. Vi som jobbar hemifrån, i frilanslokaler kan berätta en helt annan historia. Där vi antingen rings upp och hotas eller inte tas på allvar. Att vi, precis som på mediekoncernerna, har tillgång till teknikutrustning; bandare, kameror och kollegor som kan vittna om samtalens gång, tycks inte sjunka in. Alltså får vi in fan så mycket mer information än våra fast anställda kollegor. Samtalen kan vara allt ifrån högljudda till lismande, försåtliga. Rekord slog den polispatrull, som en midsommar för många år sedan hoppade på en kvinnlig reporter på självaste midsommarafton på parkeringen utanför hennes bostad och skrämde vettet ur hennes lilla dotter, när de snodde med sig en videokassett som var viktig för en utredning.
Kvinnor kan man skrämma och barn är ovidkommande i sammanhanget, tycks det som.

En fd intern, som suttit dömd på felaktiga grunder för vapenbrott, blev inmotad på ett hotellrum för samtal med några poliser. Trots att mannen ville gå till en polisstation och förhöras formellt! Till slut ger mannen med sig, arrangerar att hans mobil är påslagen under samtalet med poliserna och att hans fästmö tar upp hela samtalet på band ifrån bostaden. Under samtalet framkommer att Tomas Bodström och en hög, kvinnlig åklagare bestämt att Leif Jennekvist vid Länskriminalen i Stockholm samt Carin Götblad "inte får röras" i den omfattande utredning man håller på med. Idag är det här en bit polishistoria, som rullar bakom scenen på polishuset i Stockholm och omöjliggör ett vettigt samtal med så gott som någon i ledande ställning. Götblad skickar i tid och otid fram sin ersättare; Enochsson, till medierna.

Vad lär man sig på polishögskolan? Vad lärde man sig? Kuta, hoppa bock, kasta pil, skjuta, läxa upp narkomaner och baxa bus från Systembolaget till akuten? Är jag elak nu? Eller är polisutbildningen så konservativ att teknik i form av bandare, kameror, ipod;s, register av alla världens slag, helt enkelt inte ingår i en polis tankevärld? Eller att en frilans som jobbar i bostaden kan ha en blåneger till granne, som kanske är högutbildad jurist? Och som kan rycka in som back up, när bandaren hakat upp sig... Eh?

Jag utpekas felaktigt av en kriminell. Denne vill ha stopp - av förklarliga skäl - på mitt granskande av en omfattande vapen- och narkotikahärva. Där en fullvärdig Hells Angels-medlem vänligt men bestämt förklarar för mig över telefonen att; "Jag vill inte delge dig någon information" och samtalet avslutas under människovärdiga former från bägge hållen, skiljer sig polisens sätt att bromsa journalister något. Jag blir under några veckor uppringd i tid och otid, på redaktioner, luncher, i möten med kompisar, på bibliotek sökandes information, i bostaden, på väg till gymet. Samtalen och breven från polisen går ut på att jag minsann ska sättas dit. Till slut tar jag med mig advokat, bandspelare och traskar till en polisstation som för dagen ska tjäna som förhörslokal. Utanför står jag och gör upp affärer med kvällspressen via mobilen, mitt framför näsan på två högt uppsatta poliser från Länskriminalen i Sörmland. Väl inne i förhörslokalen, är bandaren i handväskan på under hela förhöret - som tillhör något av det värsta jag upplevt; med hotelser, förolämpningar mot mina reporterkollegor sedan många år, mot min familj, mina tidigare sambos och mig själv. Mitt framför näsan på bandare och känd advokat begår de två poliserna självmord.
Sen går det inte att få tag i utskrifterna av "förhöret", som är en mischmash av påståenden från ett dussin personer; släktingar och kumpaner till den kriminelle busen, som i samtal till mig förtalat varandra å det grövsta och nu - helt plötsligt - i polisversionen, är jävligt sams.

Verkar det konstigt? Inte alls. Poliser har i alla tider förfalskat handlingar, till eget eller andras gagn. I det här fallet var det inte såå lyckat kan man säga, eftersom historien slutade med personliga krascher för de inblandade som lät sig utnyttjas i tron att de skulle kunna pressa pengar ur en frilansreporter, som chevalereskt skulle tystas av polisen.

Jag tröttnar så småningom på ringandet. När jag sitter i kvinnopolitiskt möte med polis, kvinnojour, media, en mängd organisationer på en konsthall i Norrtälje, rings de sista hysteriska samtalen. Jag ska utpressas på ca 150 000 kronor. Då fattar jag luren och gör en polisanmälan och meddelar att jag spelat in samtliga samtal på band! Jag får en ursäkt! Därefter en internutredning. Därefter sparkas de två från Länskriminalen i Sörmland. Varefter åklagare tar vid. De förra representanterna för den "rättsvårdande" apparaten vill i dagsläget inte prata med mig när jag ringer upp. Konstigt, va?

Jag menar att det här inte hade behövt sluta på detta viset. Om polisen lär sig att journalisters produktion kan kollas via KB;s biblioteksbas, vem som helst kan också gå in på ett bibliotek och slå i Presstext, exempelvis. Förkortningar som PK; Publicistklubben, SJF; Svenska Journalistförbundet, SKM; Skattemyndigheten - vars register är offentligt för alla människor och inte olagligt att nyttja vid journalistiska granskningar. Man kollar från polisens sida helt enkelt inte upp vem man har att göra med! Man begriper inte offentlighetsprincipen, man förstår inte journalistiska arbetsmetoder, man kan inte förhandla med pressen. I en söderförort baxar sig några civilare in hos en trebarnsfamilj en helgkväll. Man ska hämta tonårssonen till ett helt vanligt rutinförhör, vad gäller ett mord som ingen är misstänkt för i sonens klass. Barnen är hemma, föräldrarna i tvättstugan. Den åttaåriga dottern blir jätterädd. Jag ringer upp ansvarig för polisärendet och förklarar att såväl mamma som pappa är kända journalister, med förgreningar till TV, dagspress, kvällspress, diplomatkåren etc och att dom inte gillade läget. Befälet instämmer i min teori; hade det rört sig om Lidingö, Djursholm eller Östermalm, så hade nog civilarna ringt innan och kommit en vardagkväll, under mer organiserade former. Nu behandlades hela familjen som "söderbus", trots att förorten är proppad med kulturmaffia som tycker det är såå chict att bo där. Så kan det gå! Det finns tydligen ett klassperspektiv på det här med ingripanden, också!

Hade man kollat vad just dom här föräldrarna hade för jobb, så hade hela den förorten sluppit veta vad vi på redaktionerna fick veta - att snuten härjar lite som dom vill i utsatta förorter, där man förutsätter att folk som bor där inte går på cocktailparties på utrikespolitiska institutet och liknande.

Idag pågår en grov, omfattande organiserad brottslighet, med bl a handel av barnporrbilder. Hur många IT-poliser vi har i landet vet jag inte. Där har jag faktiskt inte kollat, vare sig med Rikskrim eller datainspektionen eller redaktionerna. Brottslingar ligger hela tiden några käftsmällar före, vare sig det rör sig om slipade våldtäktsmän som Christer Aggett, sms-pastorn Helge Fossmo som tutade i barnflickan Sara att mobilpipen kom från Gud Fader själv! Fakturaskojare är de mest slipade och kan dra in miljoner på olyckliga människors misstag att underteckna på fel streckad linje i kontrakt de aldrig godkänt om de haft tid och teknik att kolla varifrån kontrakten kom.
Att begå fittbrott genom att kasta sig över små barn i sandlådan är passé. Nu söker sig pedofilerna till Internet, där möjligheterna att träffa små puddingar ökar för varje nanosekund. Inte ens ansvarsfulla föräldrar och storasyskon kan förhindra faror. Att köpa förfalskade betyg och andra handlingar är något som grasserar, liksom falska utskick om lotterivinster som i slutänden ska ge vinst för den som sänder mailen.

Tekniken rusar ifrån oss. På polisstationerna sitter grånade herrar och petar på tangentborden. Flera förundersökningar jag läst innehåller ett gammalmodigt språk som jag hörde i mitt barndomshem på 50-talet, uttryck som inte hör hemma i dagens samhälle och också avspeglar en kvinnosyn som är passé och främlingsfientlighet som pyser mellan raderna. Höjdpunkterna vad gäller fobi mot invandrare möter jag i en i Svea Hovrätt offentliggjord spaningspromemoria, gjord runt 2003, av två högt uppsatta poliser vid Länskriminalen i Stockholm. Där kallar man helt sonika en mörkhyad kampsportare, som trippar omkring i trakterna av Centralstationen i Stockholm med ett skarpladdat automatvapen och är skitsne på en åklagare, för "neger". Genomgående "neger". "Negern" avväpnades så småningom och åklagaren blev inte föremål för skottlossning. Bra så. Men vid visningen på storbildsskärm av spaningspromemorian, gick ett sus genom rättssalen i januari 2005. Journalister, kriminologer, jurister, juridikstudenter, åtalade och vakter skakade på huvudet samfällt.

I slutet av månaden kickar polishögskolans utbildningar igång. Hur många elever har mobilen påslagen i klassrummet? Alla? Bra! Mycket bra! Hur många vet hur man spänner fast en bandare innanför kavajen innan man gör ett särskilt viktigt tillslag? Alla? Jamen, det är ju toppen!
Nej, jag är inte ironisk. Jag dissar inte killar av Tommy Lindströms kaliber, som känner allt bus och har slitit skor och nästan fått nästippen bortskjuten i uppgörelser. Jag dissar inte gråpoliserna på landsbygden, som i åratal fått ta hand om kvinnomisshandel långt innan kvinnorörelsen gjorde stor sak i medierna av detta och fick priser ingen polis hört talas om. Jag respekterar dom här killarna och tanterna.

Men tekniken är här och nu får vi alla springa för livet om vi ska klara oss undan problem! Jag bor i Fittja och här är vi alla bus, oförbätterliga huliganer som förtjänar att leva i smuts och förnedring. Att vi har dom mest teknikgalna människorna, som hårdknarkar på parabolantenner och lyckas med kopplingar av kablar som gör mig andlös, tycks inte gå in hos somliga. Häromdagen fick jag veta att den lokala horsedealaren, en skitgammal gubbe, göms vid polisinsatser. Då går mobilerna i området varma och gubben stoppas undan i tvättstugor och andras vardagsrum. En helt annan grannsamverkan angående brott. Men det, det har väl polisen missat?!

Det är dock inte bara polisen som inte har en susning. Joakim Jardenberg är en 40-taggare som precis fått ut sina registreringsskyltar från Vägverket. Där man, trots nyrekrytering av rastafriserade ungdomar, lämnat ifrån sig de numera berömda "Google"-skyltarna till bilen. Trots att skriftligt tillstånd skulle behövas från Google själva... Jardenberg tycker att det var kul att testa Vägverket. Det instämmer jag och flera andra i. Den här typen av ganska oskyldiga pojkstreck - vid 40 år - är en signal på hur bräckligt systemet är. Får jag mot all förmodan ett körkort, så köper jag en bil. Och då - vet alla som läser mig på Sourze och surfar på Google vad det kommer att stå på min registreringsskylt! Just det!

Av Susanne Backman 06 aug 2007 22:41