Ranelid - en ganska usel författare

Så var det dags igen. De ranghöga silverryggarna inom svenskt författarskap kan inte hålla inne med sin avundsjuka och sitt kvinnoförakt gentemot de sk deckardrottningarna av Sverige.

Drottningar betecknas i första hand de yngre kvinnliga deckarförfattarinnor som säljer bäst just nu och superavundsobjektet är förstås Liza Marklund som säljer mera än surgubbarna tillsammans.

Annars har vi en hel del unga kvinnor som är på frammarsch.
Karin Alvtegen, Mari Ljungstedt, Karin Wahlberg, Åsa Larsson och inte minst min personliga favorit bland de kändaste: Camilla Läckberg.

Vem minns inte Ulf Lundells påhopp på Karolina Ramqwist:
- Har du kissat på dig och saknas pojkvän?
Litteraturkritik på väldigt hög nivå eftersom Lundell ser sig som en slags författarikon.

Men vår ömtåligaste egoblomma bland herrarna torde ändå vara Björn Ranelid? Förra gången siktade han in sig på Liza Marklund och hävde ur sig att en million kunde skriva som hon men bara Ranelid som Ranelid. Problemet är ju bara att en million fler läser Marklund än Ranelid.

I år har han fått sällskap av en gnällig Ernst Brunner som också ser de kvinnliga deckardrottningarnas stora försäljningsframgångar som ett personligt hot. Men nu är matchen mera spännande för vår störste silverrygg alfahannen Guillou har ställt sig på damernas sida.
Eftersom han är den ende av herrarna som själv åstadkommit enorma försäljningsframgångar med sina lite pojkaktiga vapen- och- action- porr i sina tio agentböcker om Carl Hamilton och nu senast med sin trilogi om Arnt har han liksom råd att vara storsint. Att han kan skriva betydligt seriösare böcker än agentromaner har han bevisat så länge nu att han inte kan känna sig hotad. Han och Marklund har väl dessutom ett förlag ihop?

Själv läser jag gärna deckare med skiftande behållning.
Jag kan hålla med Ranelid om att Marklund i min egen smak är grovt överskattad. Hon skriver betydligt bättre krönikor än deckare. Men Ranelid själv måste lida av århundradets hybris? Ända sedan han gjorde sitt fåniga påhopp på Linda Skugge har han verkat helt förvirrad.

Jag kan ju bara tala för mig själv men jag tycker att Ranelid är en ganska usel författare och han lider av en skribents största synd: Han förmår inte engagera läsaren.

Den enda bok av honom jag äger har läst några till är Mitt namn ska vara Stig Dagerman. En bok om denne fascinerande skribent borde inte gå att göra tråkig men Ranelid kan konsten. Det var endast mitt stora intresse för Dagerman som fick mig att läsa boken till slut

Nu har Ranelid utmanat Jan G på en verbal duell eftersom han enligt sig själv är så mycket överlägsnare intellektuellt. Jag avvaktar med spänning fortsättningen.

Av Sunny Börjesson 29 jul 2007 00:26