En taxiresa i Israel, juni 2007

Bilen startade inte. Inte ett pip, inte ens ett litet surr. Heldöd. Jag hade haft bråttom till tåget på morgonen och verkligen ansträngt mig att komma ihåg solglasögonen, väskan, mobilen och de papper som jag behövde för mötet jag skulle till i Tel Aviv - men jag hade glömt att stänga av ljuset. Dessutom var det tredje gången på två veckor som biljäveln hade vägrat röra sig - först hade batteriet gjort sitt, sedan startmotorn. Och nu ljuset, trots sprillans nytt batteri.

Det är väl inga problem, tänker säkert någon. Har de inga startkablar i Israel?

Jovisst har vi det. Och eftersom jag har en tendens att vara glömsk plus har en bil som sett sina bästa dagar så vet jag också precis hur man använder dem. Men - och det var ett stort men - bilen var parkerad på vägrenen till den enfiliga smala väg som leder förbi tågstationen i Binyamina. Efter kvart i åtta på morgonen är nämligen parkeringsplatsen full, och då parkerar man någon annanstans, på de millimeter som står en till förfogande. En bil framför, en bil bakom, ett säkerhetsräcke till höger och den högtrafikerade vägbanan till vänster. Inte en chans att någon skulle ställa sig brevid mig och fiffla med startkablar i fem minuter - vi skulle orsaka en trafikstockning i hela norra Israel och lynchas av bilförarna bakom.

Eftersom jag är en lugn och sansad person tog jag inte livet av mig utan nöjde mig med att sparka på bilen, brista ut i hjärtskärande gråt och förbanna Israels järnvägar, personen som uppfann så usla och kortlivade bilbatterier att de inte ens höll för åtta-nio timmars glömt lyse och den bittra dag jag tog körkort.

-Ursäkta? Kan jag hjälpa dig? hörde jag plötsligt en kille bakom mig. Jag vände mig om och såg en kille som satt i en vit taxi med bildörren öppen och en halvtom pappersmugg med kaffe i ena handen. Och bestämde mig för att pengar nog inte löser alla problem, men de flesta. Möjligen skulle jag kunna dra av resan som jobbutgifter...och dessutom verkade killen hemskt trevlig. Sagt och gjort.

-Var kommer du ifrån? undrade han när jag hade satt mig tillrätta i passagerarsätet, och jag mindes tiden som student då jag övat min hebreiska på främst taxichaufförer och folk jag liftat med, som väldigt sympatiskt alltid ställde samma frågor - var kommer du ifrån, vad gör du i Israel, och varför i himlens namn flyttar någon frivilligt från ett organiserat och säkert skandinaviskt land till röran i Mellanöstern?

-Jag är svensk, svarade jag sanningsenligt. Men ibland skojar mina vänner att jag egentligen är marockan för jag har väldigt kort stubin ibland. Fast det går över rätt fort också, som du ser.

-I så fall är jag en riktig svensk, log han. Det finns ingen anledning att bli upprörd - oftast ordnar sig allting av sig själv om man bara är lugn och flyter med. Jag tror stenhårt på att om jag är vänlig och hjälpsam mot andra när det finns en möjlighet, kommer jag själv få hjälp när jag behöver det. Det finns massor av positiv energi i universum och man behöver bara ta det lugnt och vara mottaglig så fixar det sig på det ena eller andra viset.

-Jobbar du bara som taxichaufför eller är det bara en bisyssla? frågade jag försiktigt, som trots min gedigna erfarenhet ännu inte stött på just den här sällsynta sortens new-age-taxichaufför.

-Jag har en taxifirma, svarade killen glatt medan han tryckte på knappen på mobiltelefonen som ringde. Men jag gör annat också, renoverar hus och så. Aywa!

Ett synnerligen intressant samtal utspelade sig. Sjuttio procent arabiska, trettio procent hebreiska - blandat hej vilt i samma meningar.

-Har du hört talas om att de vill bilda en akademi för att bevara det arabiska språket i Israel? frågade jag strängt när han lagt på. Vad tror du att de skulle säga om dig?

Han tittade skamset på mig.

-Jag vet, svarade han. Det blir så, jag har alltid haft många judiska vänner och pratat hebreiska och arabiska om vartannat. När jag gick i skolan hade jag femma i hebreiska och tvåa i klassisk arabiska. Men jag försöker läsa arabiska böcker när jag har tid.

-Var bor du någonstans? frågade jag nyfiket.
-Dor, svarade han.
Dor är ett samhälle alldeles vid kusten, söder om Haifa. Ett judiskt samhälle. Araber bor i Faradis, inte i Dor.

-Ehm...hur fick du komma in där, jag menar, det finns ju trots allt rätt många judar som inte gillar att araber flyttar in, speciellt inte i mindre samhällen? undrade jag och kände mig som Le Pen.

-Jag bara hyr där. Jag är från Faradis, men jag har kompisar från Dor och de fixade ett ställe åt mig. Först var det lite problematiskt, men när de lärde känna mig så var det inga problem alls. Nu är jag vän med alla där. Jag är en vandrade samexistens, förklarade han stolt och svarade i telefonen igen. Marhaba! Kif inti? Beseder? Sahteen. Tov, yalla!

-Du är helt hopplös, sade jag strängt. Om du åkte till ett arabland och pratade så där så skulle du landa i en trång förhörscell utan fönster direkt.
-Nejdå, inte alls, svarade han glatt. Jag skulle hängas offentligt på ett av stadens torg och uppvisas som avskräckande exempel.

Vi brast båda ut i skratt.

-Jag var i Ramallah en gång, berättade jag. Tillsammans med en palestinsk kompis från Jerusalem. Vi var på femte våningen i ett stort köp- och kontorscenter mitt i Ramallah. Det är förbjudet för mig egentligen, israeler får ju inte komma in i A-områden på grund av kidnappningsrisken.

Han nickade instämmande.

-Men jag tänkte att det är väl ingen som vet att jag är israel, och jag var ju med min kompis. Men det visade sig att kontoret vi skulle till var stängt, så min kompis väntade på hissen ner medan jag började knata nedför trapporna eftersom jag inte åker hiss. Och så plötsligt när jag gått ner två trappor hör jag honom ropa uppifrån: Anna, Anna! Och jag ropar tillbaka: KEN! på oklanderlig hebreiska så det skallar i hela byggnaden. Eller åtminstone kändes det så.

Han tittade storögt på mig.

-Men de hängde dig inte på stadens torg, konstaterade han.

-Nej, medgav jag. Men det var lite läskigt i ungefär tio sekunder, när det liksom ekade i hela köpcentret och jag väntade på att folk skulle storma ut genom alla dörrar och lyncha mig. Som tur var så var det väldigt lite folk den dagen och antingen hörde de inte eller så brydde de sig inte.

-Det är bra att kunna språk, konstaterade han lugnt. Men i den här trakten så är det bäst att vara försiktig med sina språkkunskaper och hålla tungan rätt i mun. Titta, nu är vi framme. Lova att du inte åker till Ramallah igen, OK?

-Lova att du inte åker till Egypten, svarade jag och vinkade adjö. Han flinade och vinkade tillbaka.

Av Anna Veeder 06 jul 2007 07:41