Psykvården bättre än sitt rykte

Jag vill här och nu försvara personalen på våra mentalsjukhus som enligt min mening gör ett bra arbete till patienternas bästa. De arbetar ofta under mycket svåra förhållanden och är värda allt stöd. Jag yttrar mig med utgångspunkt från min vistelse på mentalsjukhus under två månader på fyra olika avdelningar och det stöd jag fick efter det att jag skrivits ut.

När jag kom till sjukhuset välkomnades jag av två sköterskor. Senare fick jag tillfälle att tala med min bror Ivar i telefon. Ivars ord:”Ge inte upp. Du kan bli bra.” klingar fortfarande i mina öron. Jag var nästan beredd att ge upp. Någon dag senare kom min holländske vän som hade doktorerat i Sverige och skrev bättre svenska än svenskarna själva. Han hade läst mina artiklar och rättat en del av dem långt innan jag fått någon publicerad. Vi försökte att föra ett intellektuellt samtal för jag ville se om jag var hjärnskadad. Vi talade om den stackars filosofen Friedrich Nietzsche, som fick sin hjärna nästan utsläckt 1889 och levde som ett vårdkolli till 1900. Det gick i viss utsträckning att föra ett intellektuellt samtal vilket var uppmuntrande.

Den som bodde i rummet bredvid var inte lika lyckligt lottad. Hans hjärna fungerade i väldigt begränsad omfattning och han kunde inte säga vad han hade sysslat med i sitt liv. Hans fru talade senare om att han hade varit jurist på ett varv. Kanske hade han i sin krafts dagar förhandlat om de juridiska delarna vid försäljning av fartyg. Jag fick personligen dock se att vissa delar av hjärnan fungerade när han en kväll kom till mig med en plånbok i handen. Jag hänvisade till sköterskan och när jag hörde att man nämnde mitt namn förstod jag att det var min plånbok och därtill hade han mina nycklar. Han hade tidigare på dagen gått in i mitt rum, öppnat skåpet och tagit plånbok och nycklar från min kavaj. Vad som fick denna högt utbildade jurist att stjäla min plånbok och nycklar är mig en fullständig gåta. Ibland undrade jag om makterna drev sitt spel med mig men att de goda makterna till slut hade segrat när han själv lämnade tillbaka det stulna. Man kan bara tänka sig vilka svårigheter jag skulle ha drabbats av om jag skrivits ut från sjukhuset utan nycklar och plånbok. Mina tankar går också till hans fru som jag träffade på sjukhuset som måste ha en verkligt svår situation.

Exemplet med min granne visar vilken svår situation som vårdpersonalen ofta befinner sig i när man får ta hand om svårt mentalt skadade individer. Det tar sig högst varierande uttryck. De svåraste patienterna är de utagerande som genom skrik, förolämpningar och t.o.m. våld skapar ett helvete för personal och medpatienter. Personalen behandlade sådana fall på ett professionellt sätt och är värda beröm. Stämningen på avdelningen varierade högst betydligt beroende på vilka som skrevs ut och vilka nya som kom i stället. En av sköterskorna gjorde stora ansträngningar att hjälpa mig i min svåra situation och det var synd att jag inte fick tillfälle att tacka henne för det innan jag lämnade sjukhuset. Inte alla bland personalen var lika engagerade men jag har full förståelse för detta. De som är mycket engagerade riskerar att bli utbrända och man måste därför avskärma sig från de svåraste upplevelserna av själslig nöd. Som patient såg jag mycket sådan nöd och om man som anställd upplever detta under många år och som en del under många årtionden, är det förståeligt att man blir avtrubbad med åren. Dock fanns det bland de äldre några som var mycket empatiska.

Ett svårt problem är tillgängligheten till vård. Att man måste säga att man skall begå självmord för att bli inlagd är inte bra. Trycket på psykvården kommer nog att öka när de stora kullarna födda i början av 1990-talet börjar att söka sig till sjukvården. Ungdomarna är med all sannolikhet mera utagerande än den äldre generationen vilket ökar problemen på mentalsjukhusen.

Av Yngve Karlsson 02 jul 2007 17:34