"Jan, du måste göra en personundersökning!"

"Jan, du måste göra en personundersökning!"
"Vaddå för något?"

Den mycket unge socialpraktikanten hade anlänt till den lilla kuststaden för att göra sina första lärospån i det tilltänkta yrket. Jag blev mycket väl mottagen och fick lämplig introduktion och ett eget rum. Jag skulle första veckan vara halvdagar med de ordinarie tjänstemännen. Sedan skulle jag få egna arbetsuppgifter.

Om jag behövde göra tjänsteresor så fans det en Morris Minor ute på gården. Sådana brukade exporteras till Indien från England så den skulle nog klara traktens vägar också.

Oskyldig som ett offerlamm satte jag i gång med uppgiften att samla data på damen som förskingrat pengar ur flera kassor som hon disponerade i föreningslivet. Jag fick ett "utdrag" från polisen på vad de kommit fram till, vad de ansåg henne skyldig till. Nu skulle jag hem till henne 2-3 ggr och intervjua henne om hennes uppväxt, hennes vuxenliv och slutligen vägen in på brottets bana. Så skulle jag lägga upp det sa socialchefen, som tittade på mig med tacksamhet. Jag hade verkligen kommit som en främling och korsat hans väg i rätta ögonblicket.

Va grant hon hade det hemma, den ensamma damen med det rätt enkla yrket. Min första tanke var att hon ganska länge hade haft "sidoinkomster". Varför hade ingen av hennes många bekanta i stadens societet förstått detta? Hade hon rent av delat med sig?

Ja, första kvällen hade vi det rätt mysigt medan hon berättade om sin lyckliga men fattiga barndom. Det hade varit ordning och reda i den lilla byn. Det hade fötts barn ibland och di gamle hade dött i rättan tid. Inget dramatiskt med det, mest bara harmoniskt och fint.

Pengarna hade inte räckt till några studier men jobb hade hon alltid haft ändå. Hon hade varit gift med två herrar med goda inkomster, men de hade blivit "hemkallade" tidigt sa hon. Så där satt hon med alla dessa möbler och saker efter dem. Några barn hade hon inte fått att dela ut saker till. Så det blev allt trängre i lägenheten.

Så hon hade gott om tid och kraft till politiskt arbete och näraliggande föreningsliv. Hon fick hand om olika kassor. Var mycket duktig på debet och kredit, balansräkningar och mycket annat. Vilket hennes revisorer inte var. Så när hon började "låna" några hundra kronor märkte de inte det, ja inte ens när hon kom över tiotusen kronor. Men så kom en ny bankkamrer till den lilla staden och han genomskåda allt på nolltid.

Skandalernas skandal var det! Alla kände denna goda och fina kvinna och de hade avnjutit hennes värdinneskap vid många tillfällen, både borgare och fackföreningsfolk. Många kände sig nog blåögt medskyldiga, dock inte i juridisk mening. Hon hade inte fått ett enda besök av dem eller telefonsamtal sedan den stora saken slagits upp i den frisinnade länstidningen. Alla liksom tvättade sina händer. Detta var hon mycket ledsen för. Åklagaren fick inte tag i någon frivillig personutredare, som var ojävig. Så han ringde sin vän socialchefen, där jag dök upp som en garanterat ojävig person, från en avlägsen ort.

Ja jag satt alltså hos henne några timmar under tre kvällar. Eftersom hon var verbal, van talare, så var det inte alls svårt att skriva ner hennes livshistoria. Så jag skrev ett allt bättre manus som hon i stort sett godkände.

Chefen var lite nervös och fråga hur det gick för mig, klar om en vecka svarade jag. Han såg verkligen nöjd ut och grep telefonluren och ringde åklagaren…

Ja nu var det ju så att jag skulle föreslå ett lämpligt straff. Jag kunde inte se någon vits med fängelse, bättre att hon fick stanna hemma och avbetala till föreningar hon lurat. Hon hade ju massor av saker att sälja och stadig månadslön. Så på fem år borde hon ha klarat ut sina skulder skrev jag till Tingsrätten. Men det var visst offentlig handling, efter ett tag. Så det började komma en del brev till mig där blyga anonyma personer uttryckte sin åsikt om min person och även om henne. Det kändes lite tungt. Men chefen sa att sådant får du räkna med i framtiden. Jasså, på det viset!

Efter flera år så stod jag på en större järnvägsstation i övre Norrland. Plötsligt stod hon där framför mig. Hon kände genast igen mig samt sa med hög röst "Nu är jag skuldfri". Jag tog tag i hennes skuldror och nästan kramade henne. Kom inte på någon annan gest som passade i sammanhanget. Så berätta hon att hon sålt det mesta av bohaget samt flyttat in i en billig men bra tvåa. Därtill hade hon vid ca 55 års ålder fått en ny fästman. Visserligen var han en obotlig folkpartist, men han fick duga ändå, sa denna fackets kvinna. Så jag klev på tåget till Stockholm.

Av Jan Brunnegård 29 jun 2007 14:15