Psykvården: När vårdaren blir plågaren

"Man måste vara empatisk och professionell", sade Anders Milton, psykutredare, i Sveriges Radio igår.

Det har hög status att ingå i ett kirurgteam, oavsett vilken befattning man har. Men att jobba inom mentalvården, numera psykiatrin har aldrig gett någon högre ära. Denna viktiga verksamhet tas inte på samma allvar som den somatiska vården.

Utbildningsnivån inom denna verksamhet har ofta varit usel. Jag vet inte så mycket om de senaste tio åren, men jag hoppas att gymnasiernas vårdlinjer har höjt nivån. Psykiatrin har också jobbat med internutbildning, men till vilket resultat? Har du någonsin träffat en begåvad ungdom som sagt sig vilja bli psykvårdare? Det har inte jag, men visst finns det begåvningar inom vården ändå!

Patienter har i alla tider klagat över usel behandling på olika psykiska vårdenheter. Ena dagen har de varit vanliga medborgare, dagen efter inlåsta utan mänskliga rättigheter. Så har många subjektivt upplevt sin situation. Det har varit svårt att säga emot dem.

Men nu säger flera vårdare i en stor utredning att de sett och hört andra vårdare kränka patienter, verbalt och fysiskt. Denna verklighet är väl bekant för mig sedan jag som 18-20 åring jobbade på mentalsjukhus. Men nog hade jag hoppats att det blivit bättre, ja rentav bra.

Regeringens specielle psykutredare Dr Anders Milton säger på radio att han inte känner till dessa anklagelser. Trots att han är utredare sedan flera år. Andra kliver fram och säger att övergrepp inte förekommer överallt. Det är säkert sant. Jag har givetvis träffat psykpatienter som inte haft det minsta att klaga på, de anser sig ha fått bästa möjliga vård och service. "Psyket" har blivit deras räddning till ett värdigt liv.

Men hur går det till när en enhet som kunde vara mitt stöd förvandlas till en slags straffavdelning? Hur går det till när vårdaren blir plågaren? Resurserna används till stängsel och lås i stället för till öppenhet, gemenskap och kommunikation. Jag har inte det enkla svaret!

"Ingen vårdare talar med oss", sa en förtvivlad patient i radion i går. Jag som trodde att samtal var den viktigaste terapin på alla psykiska anläggningar. Hur kan det gå så snett? Samtalet ska ju vara bron mellan det friska och det sjuka!

Har vår IT-generation förlorat förmågan att tala och lyssna. Så att tystnaden slagit igenom även inom psykiatriska vården. Är det bara specialutbildare kuratorer och läkare som kan prata med en patient nu? Ja jag undrar verkligen? Hemma framför TV:n och PC:n är folk visst väldigt tysta! Är det sant, jag vet inte! Har vi slutat tala med varandra och bara skriver!

Vi måste i vart fall ha en psykiatri där det normala på alla sätt hålls fram på ett verbalt sätt. Samtal är läkande, helande, upprättande och mänskliggörande. Plågaren blir vårdaren och hjälparen igen. Jag som jobbat som socialarbetare och lite som diakon vet detta.

Vi måste slåss mot oväsen och tystnaden säger sommarprataren Helle Klein i radion just nu kl. 13.59.

Av Jan Brunnegård 28 jun 2007 08:55