En Israelstat - enda lösningen

I en artikel i SvD den 7 juni 2007 med rubriken "En krigsseger som kunde ha slutat så annorlunda" skriver Cordelia Edvardson om de 40 åren efter sexdagarskriget 1967. Jag ansluter mig i stort sett till Edvardsons beskrivning om vad som hänt efter kriget.

Jag har en avvikande mening i en del av följande mening: "Med en hårsmån undslapp de en rättvis fred som, och det vet de, bara kan uppnås genom ett slut på ockupationen och ett reservationslöst erkännande av Israels rätt till existens som det judiska folkets stat inom 67 års gränsereventuellt med utbyte av land på sina ställen."

Vad jag vänder mig mot är uttrycket "det judiska folkets stat". Jag anser att en demokratisk stat alltid skall vara sekular och medborgarnas religion vara vars och ens privatsak. Det är lika tokigt som om Sverige sade sig vara en kristen stat trots att många medborgare inte är kristna. Jag förstår att det accepterades i omvärlden då Israel var starkt hotat av sina grannar men skulle inte ha accepterats efter sexdagarskriget när Israel var en stormakt i området. Varför utnyttjade man inte det gynnsamma läget efter kriget att införa demokrati på Västbanken och Gaza. De kunde ha utgjort ett föredöme för arabländerna ifråga om demokrati. Ockupationsmyndigheterna bekämpade PLO som var för demokrati och en sekulär stat men gynnade islamister som troddes bara intressera sig för religiösa frågor. För snöd vinnings skuld utnyttjade man i stället palestinierna så mycket som möjligt. Israeliska byggnadsarbetare blev byggmästare men lågavlönade palestinier som arbetskraft.

År 1977 kom Begin och Likud till makten. Nu skulle Västbanken heta Samarien och Judéen. Orsaken till namnbytet fick jag inte klart för mig men jag antar att det var ett landområde som Jahve hade utlovat till egendomsfolket. Därför hade alla judar rätt att bosätta sig där. Jag tänkte på den barmhärtige samariten i bibeln. Han kom väl från Samarien. Begin var lärjunge till Jabotinsky, högerns ledstjärna i Israel och det kan vara en förklaring till besättningspolitiken. Nu blev det fart på bosättningarna på Västbanken och t.o.m. i det av palestinier tätbefolkade Gaza.

Begin fick fredspriset tillsammans med Anvar Sadat men det var i huvudsak Sadat som förtjänade att få det. Det var han som tog risken att resa till Jerusalem för att åstadkomma fred mellan Israel och Egypten och han fick plikta med livet för detta. Begin ville inte ens utrymma en bosättning på egyptisk mark. Till slut fick general Sharon order att vräka bosättarna och de gjorde motstånd så som bosättarna gjorde när samme Sharon beslutade om utrymning av Gaza.

Nu har Västbanken 200 000 bosättare, man kan inte urskilja 67 års gräns i terrängen och Israel har byggt en mur en bit inne på Västbanken. Det gör att det är orealistiskt med en tvåstatslösning. Den enda tänkbara lösningen är en sekulär och demokratisk stat omfattande Israel, Västbanken och Gaza där alla har lika rättigheter oavsett religion och kön. I denna stat skulle enligt min mening inte judarna ha några privilegier i förhållande till muslimerna. Ett problem med ett demokratiskt Storisrael är att man kan hamna i Bosniensenariet där muslimerna i framtiden väntades komma i majoritet. Att åstadkomma en sinnesförändring hos både judar och muslimer är en oerhört viktig uppgift. Om utvecklingen framåt skriver Edvardson om ”vi som står vid sidan om och på sin höjd har tilldelats körens roll i detta ödesdrama av grekiska mått, vi kan bara be om Högre Makters ingripande.”

Liksom Israel gjorde en svår missbedömning i politiken i förhållande till de ockuperade områdena har den libanesiska regeringen gjort ett liknande fel i förhållande till de palestinier som flydde från Israel 1948 och från Västbanken 1967. Man lät dem stanna kvar i flyktinglägren. De integrerades inte i det libanesiska samhället och bildar nu gettoliknande strukturer avskilda från resten av samhället. De libanesiska myndigheterna ansåg att de skulle återvända till sin hemtrakt i nuvarande Israel och Västbanken.

Jag slutar med en underrubrik i Edvardsons artikel:
"Turkarna var här, men fick ge sig av, britterna kom och gick, judarna kommer att få ge sig i väg de med.Sagt av äldre man i Hebron."

Av Yngve Karlsson 10 jun 2007 21:34