Backhoppning - en rundresa i sporten

Det kallas backhoppning det de här galningarna håller på med! För att förstå och älska backhoppning följ med på en rundresa:

Kort historia: Backhoppning kommer, som de flesta vintersporter, från början från Norge. Den första personen som på riktigt hoppade från en stor backe med skidor under fötterna och landade var den så kallade pappan till skidsport: Sondre Nordheim 1860. Den första tävlingen i backhoppning hölls i Trysil två år senare. 1892 blev sporten officiell när den Norska Kungafamiljen startade Kings Cup en tävling som hölls årligen i Holmenkollen. I OS kom backhoppning med i Chamonix 1924 och då tävlade man bara i en gren, stora backen. Norge, Finland och Österrike har vunnit mest medaljer genom historien och finländaren Matti Nykänen är den som hittills vunnit mest världscupstävlingar och flest OS medaljer, han har 4 guld medaljer; 1984 i normal backe och 1988 i normal backe, stora backen och i lagtävlan. Simon Ammann, Schweiz har vunnit två individuella guld, båda två i OS i Salt Lake City 2002 i normal och stora backen. Thomas Morgenstern, Österrike ligger trea genom sina två guld 2006 i Torino i stora backen och i lag.

V-stilen som är den stil som gäller för tillfället kom till av en ren slump. Vid träning i Falun 1985 råkade backhopparen Jan Boklöv ut för att skidorna flög isär till ett V. Hoppet blev 20 meter längre än hans personliga rekord. Alla skrattade åt det stilmässiga fula men långa hoppet. Jan Boklöv fortsatte dock att träna och tävla med sin nypåfunna V-stil. Domarna kontrade med att ge honom låga stilpoäng men eftersom han hoppade så mycket längre än sina konkurrenter så vann han ändå och 1989 vann han hela världscupen. Tre år senare, 1992 var V-stilen helt accepterad och gav inte längre några poängavdrag. Under några få år såg man äldre hoppare som inte kunde lära om sig använda den gamla finska stilen men numera är den helt borta. När man började med backhoppning inspirerades hopparna av fåglarna och tog några flaxande armtag under luftfärden. Något senare sträckte man ut armarna rakt ut över huvudet innan den finska stilen kom 1954 och den höll alltså ända fram till 1992. I början av 80-talet experimenterade en amerikansk hoppare med en slags A-stil, ungefär som en omvänd V-stil, han plogade med skidorna i luften men den slog aldrig igenom.

Tävlingar: Man tävlar från november - mars i Världscupen, ungefär 30 tävlingar, vilket innebär att hopparna tävlar i stort sett varje helg under säsongen. Man har årligen två större turneringar, den största Vierchanzentournee eller Tysk-Österrikiska backhopparveckan. Där ingår fyra deltävlingar, två i Tyskland, två i Österrike. Det är en oerhört prestigefull tävling för backhopparna, och en tävling alla hoppare någon gång vill vinna. Nordic Tournament blir större och större för var år. Även här ingår fyra tävlingar, två i Finland och två i Norge. Den tävlingen infördes i början av 90-talet och har inte alls samma tradition som Vierchanzentournee. Vartannat år tävlar man också i VM, ena året i backhoppning och andra året i skidflygning. För hoppare som inte är tillräckligt bra för Världscuptävlingar finns Continentalcupen som går under samma tidsperiod och men ungefär samma antal tävlingar som Världscupen.

Numera måste hopparna kvala in till OS och VM. Denna regel kom till efter OS 1988 när Eddie The Eagle, en engelsman som inte alls kunde hoppa ställde upp. När konkurrenterna hoppade runt 100 m så kom han ungefär 30 meter. Det var mer tur än skicklighet att han inte skadade sig illa och efter det införde det internationella förbundet kvalregeln.

Numera hoppar och tävlar man även sommartid. I överbacken ligger keramikspår och i underbacken landar man på plast. Bromsplanen är belagd med vanlig gräsmatta. Denna tävling, Sommar Grand Prix blir större och större för varje år och i år består den av 11 tävlingar inklusive en 4 Nations Grand Prix. SGP hålls under hösten augusti - oktober.

Discipliner: 1954 i Innsbruck kom Normal backe med på OS-programmet. Kallas också för K-90 då backarna är runt 90 meter. För det mesta hoppar man inte i normalbackar i världscupen men inför denna säsong kommer man att ha två tävlingar i K90 backar.

Stora backen: Detta är originalet, kallas också K-120 och backarna är runt 120-150 meter.
Lagtävling: Kom med i OS för första gången 1988 i Calgary. Fyra hoppare från varje nation tävlar i ett lag där allas resultat räknas. Brukar vara med ett par gånger i världscupen.

Skidflygning: Är ungefär som backhoppning, det är samma utövare och samma utrustning men backarna är större och man får inte träna i skidflygningsbackar så enda gången hopparna stöter på dem är under tävling. Är inte med på OS-programmet. Det finns dock VM och man har ett par tävlingar som ingår i världscupen. Kräver en liten annan teknik än backhoppning och mycket mod av hopparna för att de ska komma långt. Den största backen finns i Slovenska, Planica och den har en K-punkt på 215 meter. Där är världsrekordet satt av Björn Einar Romören 2005 med enorma 239 meter. 1 meter längre hoppade dock Janne Ahonen men han föll och då räknas det inte.

Teknik: Först starten, hopparen sitter på startbommen. Först har de gult ljus och det får max visas i 45s. Tar det längre tid att få grönt ljus måste hopparen kliva av bommen och få nytt okej att gå ut och sätta sig på bommen. Vid grönt ljus har hopparen 10 s på sig att starta. Varje hoppare väntar till dess att tränaren har vinkat iväg dem för att få de bästa förhållandena.

Under ansatsen gäller det att få upp en sån hög fart som möjligt och för att få det kryper hopparen ihop och minskar luftmotståndet. I uthoppsfasen rätas kroppen upp och skidorna vinklas uppåt för att få lyft. För att få en perfekt stupträff har hopparen ungefär 0,04 s på sig att ta ett beslut och räta upp sig i rätt tid. Startar hopparen för tidigt eller för sent blir det ett helt misslyckat hopp. I luftfärden lutar sig hopparen framåt och vinklar ut skidorna till ett V för att få optimal aerodynamisk effektivitet. Helst ska skidor och kropp ligga helt parallellt i luften. Hopparen är i luften ungefär 5 s i en stor backe och ungefär 8 s i skidflygning. Landningen ska ske i Telemarksposition dvs rak överkropp, böjda knän och en fot längre fram än den andra för att minska kraften.

Hur man får poäng: Enkelt sagt ska varje hoppare hoppa så långt han kan så snyggt som möjligt och han ska landa i en telemarkslandning. Vinner gör den som har den högst kombinationen av långt hopp och höga stilpoäng. Varje backe har en K-punkt. I en K-120 m backe är den punkten alltså vid 120 meter. Om en hoppare landar på K-punkten får han 60 poäng. Hoppar han kortare eller längre får han 1,8 poäng för varje meter. Minus om hoppet är kortare och plus om det är längre. 5 domare ger sedan poäng från 3-20 poäng. Den högsta och den längsta poängen räknas bort och sen adderas den summan som blir kvar med den "längdpoäng" som hopparen erhållit.

K-punkt konstruktionspunkt. Det är den punkt där backen börjar plana ut. Inte att förväxla med HS hillsize som är den benämning som backarna numera har. Det är alltså det mått som man "säkert" kan hoppa. Har backen en HS på 134 meter så är backen konstruerad för hopp på 134 meter utan risk för fall och skador. Går man över HS så ökar den risken och hopp över HS gör att juryn måste ha ett kort möte och bestämma om man ska ändra ansatsen eller inte.

Med åren har backhoppningen blivit mer och mer en material sport. Skidorna är vallade innan start för att få extra fart. BMI regeln säger att om BMI:et är under 20 måste skidorna vara mindre än 146 av hopparens längd. Är BMI över så är maximal längd 146 av kroppslängden. Regeln kom till inför säsongen 2004/2005 sedan backhoppningen drabbats av anorexiproblem då hopparna svalt sig för att väga så lite som möjligt. Ju mindre de vägde, ju längre flög de. Som hoppare gäller det att vara lätt i kroppen men samtidigt så stark som möjligt. Träningen går ut på att bygga upp snabbhet och spänst utan att lägga på sig vikt. En hel del hoppare fick dock lov att gå upp några kilo inför förra årets säsong och det gav dem en del problem med tekniken. Tidigare var hopparna mer atletiska men numera bygger backhoppning mer på teknik än styrka. En skida som är minst 250 cm lång måste väga minst 2,5 kilo.

Bindningar, fram säkrar de i tån och bak sitter en stropp som hopparna själv kan reglera längden på och på så sätt välja hur mycket luft de ska ha mellan hälen på pjäxan och skidan. Bindningen får dessutom inte sitta hur långt bak som helst på skidan.

Pjäxorna är höga i hälen men flexibla så att hopparen kan luta sig framåt.

Dräkten anpassar sig till kroppsbyggnaden. Måste släppa igenom en viss mängd luft. Dräkterna kollas och plomberas före tävling. Måste vara minst 5mm tjock och får inte vara större än 6 cm runt kroppen på hopparen. En dräkt kostar runt 4000 kr och efter 3-4 hopp släpper dräkten igenom mer luft än önskvärt. De stora nationerna låter sina hoppare göra av med 30-40 dräkter per säsong medan de mindre får nöja sig med 1-4 dräkter per hoppare.

Av Annelie Printz 01 jun 2007 17:09