Blå ögon, blå himlar

går på vårregns doftande
asfaltsgator
förbi den där kyrkan
i den här stan
inga torn som sträcker sig
stolt mot himlen
som i Rom eller så
men ändå någon slags
storhet finhet fulhet
för i den kyrkbänken
har jag blommat ut
fötts
dött
fått ett hjärtat krossat
i tusen bitar
för visst minns jag
kyrkklockorna ringa
en dag i junisolen
doften av
syrén & liljekonvalj
i kyrkbänkar
vi var flickor med solblekt hår
som sjöng
om denna ljuva sommartid
& prästen som sa
tryggare kan ingen vara
& vi svalde det
bakom
blå ögon, blå himlar
spring i benen
lyckan i bröstet
hos flickor & pojkar
i oskuldsfullt vitt
minns
skira nätta bomullsklänningen
lika lätt
som att andas en dag som den
men jag minns också
kyrkklockorna ringa
när december var så kall
begravningen
samma kyrkbänk
men inga flickor med solblekt hår
eller lätta vita bomullsklänningen
nej vi var
systrar nymålade i svart
med de allra tyngsta skorna
händer som darrade
kroppar
som gjorda av
skakande isbitar
tung doft
av alla blommor
men ingen
syrén & liljekonvalj
& alla orden
prästen som sa
av jord är du kommen
av jord skall du åter bliva
& samma präst som läste
tryggare kan ingen vara
men inte längre
några
blå ögon, blå himlar
bara hjärtan krossade
i miljoner
& tomma hål
som äter upp en inifrån
så jag går på vårregns doftande
asfaltsgator
förbi den där kyrkan
hör kyrkklockorna ringa
en ännu gång
svart & vitt
lycka & olycka
hand i hand
bredvid varann
snart
doft av
syrén & liljekonvalj
snart hörs sånger
om blomstertid & sommartid
av barn
i blå ögon, blå himlar
& det spränger inom
för det vackraste
gör nog som allra ondast