Om det kollektiva

Samtidigt är det många av oss, som ganska rundhänt, och mer än gärna, i praktiken utövar den sysslan. Inom den kristna världen är också den kollektiva skulden, dvs. arvsynden, ett fundamentalt begrepp.

Politiska ideologier, med eller utan religiösa inslag, har genom historien utnyttjat denna vår mänskliga svaghet att bortse från individen och istället döma hela folk eller grupper av människor. Bara i modern tid återfinner vi herrar Hitler, Lenin, Stalin och Mao som utpekade allt från minoritetsfolk till personer födda av borgerliga föräldrar, som bärare av ett kollektivt ansvar för diverse försyndelser och utrustade med särskilt förkastliga egenskaper.

I både Hitlers och Maos fall får man nog säga att det hela -åtminstone periodvis - stöddes med viss entusiasm från en inte ringa av befolkningen. Vad sovjetmedborgarna i gemen ansåg under kommunismen vet man kanske inte så mycket om. Däremot fanns det gott om servila hyllningar och instämmanden bland västvärldens intellektuella. Allt från Sartre till vår egen författare och Leninordenpristagare Artur Lundkvist. Även för Maos variant av kommunismen saknades inte västerländska beundrare.

Själv tror jag att grunden till att man inom diverse socialistiska grupperingar varit särskilt svag för att stämpla människor kollektivt, är de inom marxismen viktiga begreppen "klass" och "klasskamp". Man föds in i en klass. Inget man kan göra åt förvisso, men därigenom skuldbeläggs vissa automatiskt samt ges mindre goda egenskaper. Arbetarklassens folk är moraliskt hedervärda. De som stämplas som kapitalister är moraliskt mindervärdiga och per definition utsugare. Det här ett tema med variationer som ständigt återupprepas.

Vänsterpartiets tidigare ekonomiske talesman, den sympatiske Johan Lönnroth, berättade en gång en sedelärande historia om partiets syn på klass med sig själv som talande exempel. Johan Lönnroth är nämligen son till historikern och tidigare innehavaren av stol nummer tio i Svenska Akademin, Erik Lönnroth, samt bror till litteraturprofessorn Lars Lönnroth.

Denna gedigna borgerliga bakgrund var naturligtvis ett handicap inom den klassmedvetna vänstern. Därför "uppfann" Johan Lönnroth en passade arbetarbakgrund. Han sade sig komma från en hamnarbetarfamilj eller vad det möjligen en varvsarbetarfamilj? i Göteborg. Med den lögnen levde han i flera år i början av sin politiska karriär.

Nu är det naturligtvis inte bara bland diverse världsförbättrarideologier, från höger till vänster, samt inom kristna och andra religiösa grupperingar, som varianter av "arvsyndsbegreppet" florerar. Extremfeminismen är inne på samma tema. Där framhålls att män inte bara har ett kollektivt ansvar för årtusendens kvinnoförtryck utan också är bärare av vissa medfödda mindre goda egenskaper.

Ett annat exempel är att många direkt efter kriget ansåg att alla tyskar, på ett eller annat sätt, kollektivt borde bestraffas för Hitlerrikets förbrytelser. Den kollektiva skulden sågs som naturlig. Hjälppaket till svältande tyskar förbjöds av segrarmakterna. Diverse fraterniseringsförbud utfärdades av de allierade för att hindra soldater att umgås med tyskar. Tvångsförflyttning av tyskar från bla Polen och Tjeckoslovakien, varav miljoner dog på vägen, mötte heller inga protester från annars samvetsömma grupper. En politiskt korrekt åsikt var att tyskarna minsann hade sig själva att skylla.

Det kalla kriget kom som en skänk från ovan, för främst västtyskarna, som i dess kölvatten snabbt återfick västvärldens förtroende.

På likartat sätt ansågs Japan efter kriget, vara befolkat av människor med särskilt blodtörstiga egenskaper, och som i likhet med tyskarna, borde tuktas med bla en av USA konstruerad konstitution. Märkligt nog lever båda konstitutionerna i huvudsak faktiskt kvar än i denna dag. Även japanerna återfick snabbt västvärldens förtroende. Asiens folk var dock mer svårflörtat. Och är det än i dag.

Några som i vårt närområde ganska nyligen fått erfara vad kollektiv skuld innebär, är den ryska befolkningen i de baltiska staterna. Från att ha tillhört ockupanternas skara med särskilda privilegier vad bla gäller bostäder och arbete, har man snabbt förvandlats till en andra klassens medborgare och i vissa fall knappt det.

Om någon i Sverige framför åsikten att amerikaner är ett obildat vapen- och våldsfixerat folk som lider av en högt utvecklad dubbelmoral, torde det idag inte väcka någon större uppmärksamhet. Än mindre skulle någon skrika i falsett om diskriminering och förföljelse av folkgrupp. Särskilt inte om undantar den svarta delen av befolkningen. Rätt ofarligt är det också att utpeka Israel som en stat fylld av rasistiska medborgare. Ingen våndas heller över hövan om någon påstår att danskarna är främlingsfientliga.

Värre blir det exempelvis om man skulle utpeka araber som politiskt "omogna" och därför helt oemottagliga för demokratins välsignelser. Kritik mot homosexuella, i form av generella omdömen, är också något som kan få känslorna till skillnad från bara några årtionden sedan i svallning. Där någonstans slutar acceptansen. Idag. Vilka länders innevånare eller grupper av folk som om tio år kan vara aktuella för mer eller mindre accepterade kollektiva egenskaper är det svårt att sia om. Men nya kandidater dyker ständigt upp och gamla försvinner.

Vad är då sens moralen av det här?

1. Vår uppfattning av ett folks eller en grupps kollektiva skuld, ansvar och egenskaper förändras över tiden.

2. Betrakta alla som säger sig stå över den här typen av omdömen med skepsis. Det kommer att visa sig vara lätt att hitta sprickor i den rustningen.

Själv är jag snabb på att utdela kollektivt ansvar och kollektiva egenskaper till bla journalister, cyklister och hundägare. Bara så Ni vet, alltså!

Av Lars Nilsson 18 maj 2007 11:49