2007 - verklighetsflyktens tid

Året är 2007 och vart jag än vänder mig på gatan där jag går ser jag bara Angelina-Jolie- och Paris-Hiltonkopior. Plutande läppar, läckert insmorda med någon blek foundation som genast påminner min näthinna om baconfett, ben insmorda i den allra nyaste brun-utan-sol-krämen som garanterar perfekt resultat till den perfektionkrävande världen som vi vaknar till och anpassar oss efter samt avfallandet av hår på min svarta kappa på grund av Garniers magnifika nya blekmedel är en del av kraven i vardagen.

Året är 2007 och kvinnokropparna runt omkring mig fylls ytterligare av kemikalier, bantningspiller, botox, restylane och silikon vid lunchrasten. Männen använder sig av maskara och bokar operationstider för inlägg i rumporna i princip lika ofta som de går och köper rökt skinka på Konsum. Konkurrensen är hård och man måste ju trots allt väcka kvinnornas intresse. Onaturligt är naturligt idag. Personligheterna är alla densamma och auran är genomskinlig på människorna i min omgivning. Under tiden krymper H&Ms tvättmaskiner i smyg ännu en gång kläderna.

En sak är i alla fall säker, någonstans där ute finns ännu original. De är fridlysta, men de finns. Original som har fått bita i det sura äpplet, original som har blivit kallade för skumma, flummiga och äckliga någon gång i livet men förblivit de dem är. Original likt jag själv som gömt sig i svarta kläder och prytt sina kroppar med nitar och svart smink, för att matcha sina själar. Dessa själar har varit långt borta ifrån andras paralyserade som slaviskt följt modeindustrins regler och VeckoRevyns tips på hur man ska bete sig för att locka killarna till sin famn. Tack vare denna styrka vet dessa original idag vilka de är. Hur ska dessa, vars identiteter är uppbyggda av lögner och kopiering av andra människors verklighet, veta detta när de inte ens varit i närheten och snuddat vid sin egen yta?

Året är 2007 och jag är väl medveten om att det är samhällets fel, något jag valt att kalla photoshopsamhället, vars existens och förgiftande av själar jag föraktar. Jag vet att det är anledningen till att människor flyr ifrån sig själva och att deras enda sanna fiende de fruktar, är de själva. Att det inte finns något så främmande för dem som de själva är. För de har aldrig fått sig ett smakprov av sig själva.

2007 är året som kommer att finnas bland framtidens epoker, då kallad Verklighetsflykten. Tiden då männisteskorna inte visste att de förlorade sig själva i en värld av tillgjord perfektion. Att vi inte var medvetna om att de som inte lyckades finna sig själva inte heller kunde bygga upp en styrka som håller då människor runt omkring vänder kappan efter vinden. Tiden då alla människor var tömda på egna drömmar och verklighetsnostalgi, då människor speglade sig i lögner för att det var det enda vi hade kvar att förlita oss på. Det kommer pratas om våra själar, likt små fåglar som svalde gruskorn efter gruskorn tills deras bröstkorgar pressades mot asfalten, kippandes efter andan då lungorna, tyngden och mängden lögner inte längre fick plats och vi dog ut.

Av Magdalena Djokic 18 maj 2007 15:44