För dyrt att anställa äldre!

I Sverige är vi oerhört åldersfixerade, detta är ingen hemlighet, vi ser på ålder i alla sammanhang och dagligdags kan vi se artiklar i media där åldern tycks vara av väsentlig betydelse oavsett innehållet i övrigt. I jobbannonser läser vi ofta hur man vänder sig specifikt till en åldersgrupp. Vi är tämligen ensamma i Europa att ha en sådan negativ fixering av ålder där man anser att 50 passerat "bäst före datum".

Låt mig citera en typisk jobbannons; "Tjänsten innebär rent konkret att: Vi tror att du är någonstans mellan 25 och 35 år gammal och har en utbildning och erfarenheter som dokumenterar din kompetens".

Annonsen är signifikativ för många liknande annonser och visar på ett tydligt sätt att 50 icke göre sig besvär, trots att den sökande 50-åringen väl uppfyller kraven i annonsen. Gör man sig inte skyldig till en direkt diskriminering så använder man sig av en indirekt för att undvika de som är äldre. Man anger i annonsen att inom företaget arbetar ett "ungt och glatt gäng" eller "vi är ett väl sammansvetsat gäng som gärna går ut på vår fritid tillsammans för att ta en öl" med tydlig adress till ensamstående mammor och den äldre generationen.

Under 90-talet med dess stora ungdomsarbetslöshet gjorde politikerna gemensam sak tillsammans med de fackliga företrädarna och företagen med syfte att minska ungdomsarbetslösheten. Man förespråkade en utväxling på arbetsmarknaden genom avtalspensionering, en del företag använde sig flitigt av detta och exempel på 58-åringar som avtalspensionerades finns. Idag vet vi att det var en felsyn, äldre och yngre konkurrerar oftast inte om samma arbete. Trots det lever uppfattning kvar.

I ett enda fall kan det anses vara berättigat att anställa uteslutande yngre, nämligen för att sänka medelåldern i företaget för att garantera företagets överlevnad. Här borde de svenska fackföreningarna genom dess fackliga ombud på arbetsplatserna ha en uppgift att fylla genom att bevaka åldersstrukturen i företaget, tillika kompetens, antal män och kvinnor med syfte att få en väl strukturerad och blandad fördelning av personal.

Ytterligare skäl som gör att den äldre generationen har så svårt att ta sig in på arbetsmarknaden.
- Med stigande arbetsför ålder innebär minskad arbetsoförmåga.
- Med stigande arbetsför ålder innebär försämrad möjlighet att ta tillvara ny teknik.
- Stigande arbetsför ålder innebär minskad förändringsbenägenhet.
- Äldre är mer sjuka än yngre.

Påståendena, med undantag av det sist nämnda, är oftast krav i jobbannonserna. Vi läser ofta att den sökande skall vara kreativ, förändringsbenägen, hålla många bollar i luften, stresstålig med mera. Påståendena är ovetenskapliga, det finns inga belägg för att den äldre generationen skulle vara i överensstämmande med dessa påståenden generellt. Vad avser det sista påståendet att äldre är mer sjuka än yngre är inte till fullo vederlagt.
Ser man till ohälsotalet i åldersgrupperna 30-50 år och jämför med åldersgruppen 50-65 är skillnaden synnerligen marginell till fördel för den yngre gruppen. Se ohälsotal ALECTA 2006.

Andra orsaker är de progressiva premierna för avtalspensionsförsäkringen. Det skall sägas att denna orsak hänvisas till olika avtalsområden och gäller inte generellt men drabbar likväl den äldre generationen som berörs. Lagen om anställningsskydd LAS innehåller regler vid arbetsbristuppsägning samt företrädesrätt vid återanställning. Den så kallade 45-årsregeln, som innebär att en arbetstagare får tillgodoräkna sig en extra anställningsmånad för varje anställningsmånad som han varit anställd efter fyllda 45 år och med högst 60 sådana.
Semesterlagen som medger längre semester för den äldre arbetstagaren. Samtliga dessa regler i lagstiftningen medverkar till att diskriminera den äldre generationen vid rekrytering. Flertalet av reglerna har tillkommit i avsikt att skydda den äldre generationen, men har kommit att motverka dess syfte istället. Att företagen vid rekrytering ser till de ekonomiska incitamenten är inte något konstigt och är kanske mer påtagligt på medelstora och små företag.

Vart tog EU-direktivet 2000/78/EG av den 27:e november 2000 vägen? I brev till dåvarande stadsrådet på Näringsdepartementet efterlyste jag processgången vad avser förbudet mot åldersdiskriminering på arbetsmarknaden i enlighet med EU-direktivet, och fick följande till svar som jag citerar. "Den så kallade diskrimineringsutredningen har lämnat sitt slutbetänkande. En sammanhållen diskrimineringslagstiftning, SOU 2006:22, som bland annat tar upp åldersdiskriminering. Den har sedan skickats på remiss till myndigheter, kommuner och andra berörda instanser. Remisstiden går ut den 29 september 2006 och regeringen kommer därefter ta ställning till utredningens förslag och remissinstansernas synpunkter."

"Sverige inför rätta i EU. Publicerat 15:e februari, 2007. Delvis utdrag av interpellationsdebatt i riksdagen den 16 januari 2007. EU-kommissionen ska pressa Sverige på lag mot åldersdiskriminering. Respiten är över - nu börjar kommissionen med påtryckningar, säger Kommissionens taleskvinna, Katharina von Schnurbein. I januari debatterade riksdagskvinnan Barbro Westerholm, fp med sin partikamrat, statsrådet Nyamko Sabuni om EU-direktivet. Sverige har fått längre tid på sig att införa lagstiftning mot diskriminering av äldre än övriga medlemsländer.
- Jag kan beklaga att direktivet inte införlivades redan av den socialdemokratiska regeringen. Vad jag har förstått, har det legat i lådan i sex år. Men det känns som att det skulle bli ett dubbelarbete att införliva det nu, samtidigt som vi ska föra samman diskrimineringslagar. Därför får det ingå i arbetet. Det kommer kanske att dröja ytterligare två år innan det blir verklighet".

Sabuni Nyamko FP är inte helt sanningsenlig när hon nu vill mena att den förra regeringen "legat" på ärendet i 6 år, förlängningen var villkorad, och villkoren framgår av EU-direktivet 2000/78/EG av den 27:e november 2000.
Varför tar man inte fram underlaget för detta och presenterar sanningen i sin helhet? Mot Sabuni Nyamko, talar också att remisstiden ärendet måste ju ha beretts av dv. Näringsdepartementet utgick den 29:e september. Diskrimineringsutredningen har lämnat sitt slutbetänkande för en sammanhållen lagstiftning SOU 2006:22 om all diskriminering, således ingår även ett betänkande om diskriminering av äldre i arbetslivet i denna utredning också. Sabuni Nyamko vill således förhala genomförandet ytterligare 2 år av skäl som endast kan tolkas som påtalad kritik emot den gamla regeringen, och i synnerhet Socialdemokraterna som inte hann genomföra lagstiftningen på grund av valet.

Jag har i ärendet tillskrivit regeringen och påmint densamme ansvarig om valutgången samt överlåtelsen från den gamla regeringen och den nya och därvid bett om en förklaring. Något svar har ännu inte erhållits. Vad har då den nya regeringen gjort för att underlätta för just äldre arbetstagare? Ingenting. Man har förvisso tagit bort alla åtgärder som blev norm under den förra regeringen, man har sänkt ersättningarna för de arbetslösa med, i vissa fall så mycket som, 20 och i samma andetag höjt A-kassepremierna med, i vissa fall över 100 procent. De pengar man får in genom minskade utbetalningar samt högre ersättningspremier har använts till att finansiera skattesänkningar på lönearbete. Man kan därvidlag säga att de arbetslösa har fått finansiera skattesänkningar för alla utom på deras egna A-kasseersättningar. Åtgärderna skall anses ligga till grund för den minskade passivitet i den enskilde individens "jobbsökeri" som enligt Alliansen är orsak till arbetslösheten. Här uttrycker man en indirekt anledning till den arbetslöshet som råder, dvs att det är den arbetslöse själv som är orsak till sin situation.

Ungdomsarbetslösheten vill man råda bot på genom att tvinga ungdomarna till närvaroplikt på arbetsförmedlingarna och med handläggarna som "coacher" matcha in dem på arbetsmarknaden eller i utbildning. Vidare har man förändrat incitamenten i
A-kasseersättningens grundläggande villkor, de som inte söker arbete i hela landet från den första dagen riskerar bli utan ersättning. Samt att man vill sänka arbetsgivaravgiften för ungdomsarbete. Vad har då blivit resultatet av dessa åtgärder?

Högkonjunkturen har bidragit till att sänka arbetslösheten, vilket var förväntat. Att regeringens åtgärder mot arbetslösheten skulle vara en bidragande orsak är tveksam, och mot detta talar att arbetslösheten sjönk redan under den förra regeringen från tid då högkonjukturen gjorde sitt intrång på den svenska ekonomin. Det direkta resultatet av regeringens åtgärder visar sig på kommunernas sociala utgiftsbudgetar där man räknar med en ökning av ansökningarna för ekonomiskt bistånd med i vissa fall så mycket som 25 - 30 procent.
Man kan konstatera att de åtgärderna genomförts utan vidare utredning eller konsekvensanalys.

Nuvarande regering har förvisso använt andra metoder än den förra men uppenbarligen inte berett och analyserat förutsättningarna på den svenska arbetsmarknaden, man har tilltalats och förlitat sig på valda delar av de åtgärder man vidtagit på den danska och holländska arbetsmarknaden trots att vi på den svenska arbetsmarknaden har diametrala skillnader, jämförelsevis, effekterna av regeringens åtgärder slår därför helt fel.

Man negligerar, eller visar sin okunskap, vad avser förhållandena på den svenska arbetsmarknaden och tilltalas i mindre utsträckning av de verkliga problemen som beskrivs ovan. Därvidlag agerar denna regering lika "fegt" som den förra när det gäller analys av LAS effekter på den arbetsmarknad som ständigt förändras. Lagstiftningen är inte lika flexibel och vi ser konflikter istället för en anpassning. Varken den gamla och den nya regeringen var och är beredda att anpassa LAS till den förändrade arbetsmarknaden.

Av Björn Alvebrand 15 maj 2007 21:28