Härska genom att söndra

För några år sedan tillhörde jag den grupp i samhället som tog steget och anslöt mig till en förening för dem som varit placerade i barn- och fosterhem.
Efter år av dubbelliv beslutade jag mig för att jag inte hade något att skämmas för - felet var inte mitt. Den fula ankungen bestämde sig för att bli en svan.
I spåren av kraven kring upprättelse har växt fram flera röster och organisationer. "Stulen Barndom" - går vidare till Domstolen för Mänskliga rättigheter. "Samhällets Styvbarn" arbetar med upprättelse på hemmaplan, opinionsbildning och framför allt - ingen skall behöva kröka på ryggen för vad som hände oss i barndomen.
Nu har ytterligare en organisation öppnat upp - "Maskrosbarnen".
En organisation dit alla som är missnöjda med tidigare organisationer anslutit sig.
Det som slår mig efter att ha arbetat i sk klientorganisationer tidigare, är att upprättelsekravet ofta förblindas av inre motsättningar. Flertalet av medlemmarna i en klientorganisation är de som tidigare varit åsidosatta och inte synliggjorda. Det finns många sk "sjukdomar" som har sin grund i varje medlems egen historia och uppväxt.
När korken dras ur, inte bara pyser det - det formligen sprutar ut år av missmod, försummelse och egna tillkortakommanden. Det gör att det uppstår en form av fartblindhet. Ingen ger sig tid att stanna upp och tänka. Ingen konsoliderar känslor, händelser och det enorma tryck som uppstår. Ingen vill lyssna, alla vill prata och inte lyssna.
Önskemålen om en form av snabb förändring är ofrånkomlig, men dessvärre fungerar det inte så. Men är man skadad och lever med sviterna efter år av kränkning är tid det minsta som existerar.
Frågan är vad vi önskar oss och vill. Rent generellt vad kan den ena eller andra organisationen göra som inte den första kunde etc.
När Stulen Barndom började sin verksamhet var det mot bakgrund av ersättning från staten som var drivkraften, och som fick många att ansluta sig. Pengar skulle lösa år av lidande.
I Sverige blev det avslag av den dåvarande regeringens representanter, men Alliansen lär inte vara några tillskyndare i att ge barn- och fosterhemsbarn ersättning.
När Styvbarnen hade sitt årsmöte 2006 var ett av huvud-kraven från mötet att kräva pengar av staten. Att ge sig in i samma arbete som Stulen Barndom verkade inte som en god idé, Styvbarnen valde en annan väg, men där också kravet om ersättning finns med.
Problemet med många organisationer och kampen mellan oss som är sk drabbade, är att de som tidigare haft makt, i lugn och ro kan fortsätta styra. Splittringen är ingen hemlighet och förlorarna är vi själva.
Jag funderar lite också över varför det blir så. Personligen tror jag att har man aldrig haft makt, är det lätt att sugas med i spelet.
Att styra en klientorganisation är att synas och få strålkastarna på sig. Alla vill vi vara de mest utsatta, talesman/kvinna för alla som är under oss.
I det demokratiska systemet ingår att få välja och ifrågasätta.
Men lika lite som jag tror att bildande av nya partier löser politiska konflikter, tror jag att sk intresse och klient-organisationer in mass är en lösning på våra problem.
Jag ser enandet, samarbetet och målet som förenande. Men vet man inte vad målet är - ja då kommer vi alltid att bilda nya enheter för att just det här passar inte mig.
Jag arbetar med Samhällets Styvbarn, vi har en kombination av korta- och långsiktiga mål. Och framför allt försöker vi arbeta utifrån att motsättningar och konflikter är till för att lösas. Det gagnar våra medlemmar och det gagnra vårt arbete.
Vill säga att jag skriver det här utifrån mina personliga funderingar och inte som aktiv i Samhällets Styvbarn.

Av Anne Skåner 06 maj 2007 21:03