Del I: "Vägra döda - vägra värnplikt!"

"Vägra döda - vägra värnplikt" var en välkänd fredsslogan på 60-talet. På grund av det kalla kriget, Kubakrisen och de ökande lagren av atomvapen fick de religiösa vägrarna allt oftare sällskap av ickereligiösa vägrare. "Etiska vägrare" kallades de, s.k. "samvetsömhet" var inträdesbiljetten det fanns en sådan med "listiga frågor" men de dolda motiven var ofta politiska eller rent rationella.

Till vårt gymnasium kom en dag en världsfrälsare, en ung kanadensisk kille som fick tala på den obligatoriska morgonbönen. Han reste runt i världen och predikade FRED. Han fick övernatta hos mig, jag var inflyttad och hade egen bostad utan störande föräldrar. En något kufisk figur var det ändå, och när jag senare mönstrade för lumpen blev det ingen vapenvägran. Men ingen entusiasm heller, och värre skulle det bli! Att endast vi unga män skulle fösas ihop som djur, förnedras och kläs av all vår identitet, medan våra jämnåriga tjejkamrater i lugn och ro kunde spänna av inför höstens fortsatta studier eller göra vad de ville, var det ingen som öppet ifrågasatte. Då heller. Och efter att ha bott och skött mig själv skulle jag alltså nu inlemmas i en sovsal med 20 grabbar, för det var vad vi förvandlades till, med givakt, lerkrypning, och allt det andra. Detta under strikt kontroll av överordnade, ofta med en helt annan inställning till både liv och fred. Jag beslöt mig för att lämna den loja och lojala medborgarrollen och bli en problemsoldat, det hade man hört kunde löna sig och ge frisedel!

Och möjligheter yppade sig! Av någon anledning så utsågs jag omedelbart till "riktkarl". Min uppgift blev att vid order om marschuppställning ställa mig främst, nämna ett riktmärke, "mot trädet" t.ex., varefter alla andra skulle ställa sig i två led bakom mig. Jag gick alltså först, och makten över marschen låg därmed i mina händer, eller fötter! Efter några dagar insåg befälet att ljudet från marschkängorna inte alls lät taktfast, samt att kolonnen rörde sig allt mer i lodrät vågform. De förstod snart varför, och jag byttes ut. Men detta räckte ju inte för frisedel.

Dessutom verkade skjutningen sätta stopp för mina planer! Jag hade växt upp med gevär sedan barnsben och var van vid att jaga. Prickskjutning med k-pist mot måltavla kändes inte helt fel och gick därmed rätt bra. Men lerkrypningen gick dåligt. En dag skulle hela kompaniet krypa längs en snitslad bana i skogen med full utrustning, på tid! Längs banan låg andra gömda med k-pist och lösa skott. För varje gång man syntes och blev "skjuten" lades det till någon minut. Jag gick hela banan i i lugn och ro och i stort sett upprätt och blev därmed "skjuten" av samtliga utom av en, som tydligen hade haft något annat för sig. Som avslutning skulle så alla hala sig med hjälp av ett rep över en bred bäck, med vapen och allt. De flesta var då så genomtrötta att de föll i bäcken till kamraternas munterhet, med väntande kläd- och vapenvård. Själv orkade jag ta mig över utan att falla och fick trots skjuttilläggen den andra bästa tiden i övningen! Men hur jag uppnått denna position begrep ju alla. Jag var nu en illojal soldat och betraktades möjligen ingen sa något av en del även som dito kamrat. Det fanns ingen återvändo.

En tid efteråt visade det sig att måltavlorna bytts ut mot soldatbilder! "Fiender" visserligen, men ändå. Detta gick emot alla mina etiska jaktprinciper: att aldrig rikta vapen mot människor, om här än på bild. Jag kände mig grundlurad, men visst hade jag varit naiv! Denna dag bommade alla mina skott, furiren kom och kollade, klart att det var något fel med fininställningen! Till slut medgav jag förstås att jag missade avsiktligt. Han gav en extraorder i vittnens närvaro och saken var klar: Ordervägran! Samma eftermiddag skulle ett skriftligt prov genomföras. Nu fullt motiverad för att ställa till med skandal gav jag helt felaktiga svar på alla frågorna. Fanjunkaren frågade vad jag menade, och jag svarade att "det här är ju bara skit alltsammans". Olämpligt beteende, enligt lagen. Själv menade jag att detta faktiskt var vapenvägran, men en sådan gick tydligen inte att göra retroaktivt så där bara. För här skulle först rättvisan ha sin gång! Tre brott på en dag, jag var nu komplett kriminell!

Det blev polisförhör, där jag faktiskt hotades med 10 års fängelse! Inställelse hos översten, för förmaningstal om "förbandets moral", och till den kommunisthatande kompanichefen som insmickrande frågade mig om mina intressen osv. "Litteratur?" "Just nu läser jag Lin Yu Tang: Konsten att njuta av livet." minns jag att jag svarade. I deras värld var jag säkert en mot vuxna odräglig 20-åring, såsom 20-åringar som bekant kan vara än idag. Men det fanns i mitt fall ändå en ideologi bakom, och en "pedagogisk tanke".

Det hade nu gått ett par månader, ännu en månad tvingades jag vara kvar men slapp bära vapen till mångas förargelse förstås. Det sista jag var med på var en stor manöver i fält. Min värnpliktsfunktion var signalist, eller om det var telefonist. Jag var utrustad med "mobiltelefoni", i form av en "raptgbil" radiopersonterrängbil med diverse apparater i. Och eftersom jag inte sköt längre, skulle just jag köra omkring manöverchefen i bilen medan han gav sina order per radio: "Stridsvagn 5, bla bla, mot målet: ELD!"
Vi låg då i tält, sista kvällen fick vi permis varför vi grabbade till oss och gick ut och drack öl. På natten var det eldvaktstjänst, när jag väckte min avlösare var han helmossig. "OK, jag kan ta över din vakt också" sa jag. Därmed tyckte jag att jag i någon mån hade reparerat ev. kamrat-illojalitet, och jag lämnade strax därefter regementet P2 för gott, med gott samvete.

Jag fick vänta en månad på vapenfri tjänst. Under tiden blev det rättegång, och de vittnande befälen, egentligen två rätt sympatiska män, trasslade in sig men saken var ju solklar och jag dömdes till 1000:- i böter nog x 15 idag. Jag blev nu flygbrandsoldat, först med utbildning på Arlanda och sedan förpassad till Bulltofta i Malmö, med tre månaders tillägg för vapenfri tjänst. Där var vi, 4-5 etiska vägrare, resten pingstvänner, plymouthbröder, sjundedagsadventister och liknande, samt en från Maranata. Som sådan blev han blev ofta mobbad av de andra religiösa och sökte sig därför till oss "ateister". Vi hade tre brandbilar, en tjeckisk Tatra var den enda med lite brandkårskrut i, de andra orkade knappt upp i mopedfart! Tiden ägnades mest åt att putsa på bilarna, den äldsta brukade vi måla om då och då. Höjdpunkten var när man fick gå ronden runt hela flygplatsen för att kolla brandsläckare. Då kunde man kolla en del annat också. Det var vänthallar med solbrända tjejer, flygvärdinnor och dylikt av livets goda, samt även en del intressanta verkstäder. På ett ställe höll man på med renovering av flera Catalinaplan. Det fanns mängder med DC-6:or och DC-7:or som landade dygnet runt på det som då påstods vara "världens största charterflygplats". Ibland fick vi bära ut handikappade grupper från planen mitt i natten. Man gjorde således en viss insats ändå, trots att vi slapp någon flygolycka.

Behållningen från dessa månader var annars den dag när vi verkligen fick ut vårt budskap. All vår mat kom ett par gånger om dagen med en militärmålad Folkvagnsbuss från närbelägna Lv4:s kök. Vi etiska vägrare beslöt att göra en stor affisch med texten VÄGRA DÖDA -VÄGRA VÄRNPLIKT! Medan matkillen bar in käket fäste vi budskapet ordentligt längst bak på bilen. Ett foto togs. Om jag inte minns fel så skickades fotot till tidningen Arbetet som publicerade detta och hela historien, inkl. bekräftelsen från en förgrymmad regementschef. Bilen hade planenligt kört in på regementet med affischen baktill! Jag minns inte om någon permission drogs in, jag minns bara munterheten, vår enkla "fredsglädje" i vår gråa barack! På grund av 3 mån. tillägget så fick jag lumpa en sommar till, men genom jourtjänstsystemet hade jag lyckat spara ihop till en månad för resa till Spanien. I augusti var det över.

Till historien hör att jag en dag i min brors närvaro senare slog sönder farfarsarvet, kolven på mitt jaktgevär. Så det blev precis som vapenvägrarsymbolen, ett avbrutet gevär! Men detta ångrade jag, även fast jag hade slutat med jagandet. Det skulle dröja 20 år innan jag kallades in på en repövning.

Även om vägen till vapenvägran för min del följde sin egen känslomässiga logik, så var skälen i huvudsak förnuftsmässiga. Inte att jag i realiteten, som värnpliktverkets "listiga frågor" försökte få det till, skulle stått och tittat på när fienden våldtog och dödade mina närmaste! Nej, skälet var mest 60-talets groteska upprustning, detta var inte en hållbar utveckling, och mängden av atomvapen blev ett hot mot alla. Det kändes nödvändigt att protestera på något sätt. En viss nedrustning satte ju igång så småningom, och kanske hade vi vapenvägrare i någon mån påverkat debatten och den utvecklingen.

Samtidigt som man inte kan negligera att spridningen av kärnvapen till nya länder idag innebär ökande hot, så blir de stora länder som protesterar och politiskt agerar mot detta inte särskilt trovärdiga, så länge som de inte själva fortsätter en ordentlig kärnvapennedrustning! Kanske man också kan dra paralleller till alla civila vapen i USA, att dessa innebär en ond cirkel med ökande risker. Och att liberala lagar och positiva attityder till vapen avsedda för att kunna användas mot civila människor, att även sådant riskerar att sprida sig till andra länder.

Om några dagar följer del II med fakta och tankar om kön och våld, om historisk kvinnlig militarism, samt med alternativ till dagens enkönade och militära värnplikt.

"Jag kan i detta avseende inte avhålla mig från att nämna militären som jag hatar !. Den som kan marschera i takt efter musik." Albert Einstein. Obs, ungefärligt men tämligen ordagrant citat!

Av Joakim Steneberg 28 apr 2007 16:28